Den kodade signalen
Swing Low, Sweet Chariot
Eric Clapton I 1975
I looked over Jordan and what did I see
Comin’ for carry me home
A band of angels waiting there for me
Redan 1786 beklagade sig den amerikanske presidenten, och tillika slavägaren, George Washington till sina närmaste män att en av hans slavar hade fått hjälp att rymma av ”ett sällskap av kväkare bildat i det syftet”. Sällskapet som presidenten syftade på var The Underground Railroad. En organisation vars embryo såg dagens ljus redan i slutet av 1700-talet.
The Underground Railroad räknas idag som en av världens första medborgarrättsrörelser. Men av samtiden klassades den som en ren och skär terroristorganisation. Hur man än ser det tillhörde sällskapet pionjärerna inom civil olydnad. Varje år slussade järnvägen effektivt hundratals slavar till friheten i norr. Man beräknar att The Underground Railroad mellan åren 1810 och 1850 hjälpte närmare 100 000 svarta att fly fångenskapen i den amerikanska södern till friheten i norra USA eller Kanada.
Inspirationen från den gryende järnvägseran var påtaglig. Organisationen använde järnvägstermer för sina operationer. Agenterna som hjälpte slavarna att fly kallades ”konduktörer”. Gömställen kallade ”stationer” eller ”depåer” och de personer som ägde eller drev gömställena kallades ”stationsmästare”. De som bidrog med pengar till sällskapet döptes till ”aktieägare”.
The Underground Railroad bestod mestadels av svarta privatpersoner. Det handlade om frigivna eller förrymda slavar som säkra i nordstaterna ville hjälpa sina förslavade bröder i söder. Men även en hel del vita medverkade; personer som av ideologiska skäl skydde slaveriet. Ofta kväkare (George Washington hade nog rätt i sin misstanke) men också metodister eller baptister eller vanliga slaverimotståndare. Organisationen saknade formella ledare eller för den skull en formell struktur. Istället bestod den underjordiska järnvägen av ett vittförgrenat nätverk av löst sammansatta celler som bara kände till de lokala medlemmarna.
Sällskapet hade en lång rad hemliga rutter där de fraktade sina ”passagerare”. Tillvägagångssättet var mycket enkelt. En agent, ”konduktör”, nästlade sig in på ett plantage och hjälpte ett antal utvalda slavar att fly. Flykten gick mestadels till fots eller på häst och vagn. I undantagsfall använde organisationen järnvägen eller båt. En vanlig dagsrutt var tre till fyra mil tills de kom till en ”station”. Ofta ett hus eller en lada ägd av någon vit person som var medlem i rörelsen. På gömstället fick de mat och vila i väntan på att ett meddelande sändes till nästa station om att de var på väg.
Nu måste man nämna i sammanhanget att det här var en fullständigt livsfarlig sysselsättning. Att hjälpa en slav att fly kunde straffas med döden i sydstaterna. Alla som stödde The Underground Railroad gjorde det med risk för sitt eget liv. Den kanske mest kända av alla rörelsens medlemmar var Harriet Tubman (1820-1913). Tubman var själv en förrymd slav. Hon arbetade som konduktör och gjorde på egen hand hela 19 turer till sydstaterna, främst Maryland, för att hjälpa slavar att rymma. Under en tioårs period räknar man att Harriet Tubman hjälpte över 300 slavar till friheten.
Med åren utvecklade hon ett ganska smart modus operandi för rymningarna. Turerna gick alltid av stapeln på lördagskvällarna i skydd av mörkret eftersom hon visste att det skulle dröja till måndagen innan det stod om det i tidningarna. Allt som oftast använde hon slavägarens egen häst och vagn för den första delen av flykten. Små barn gav hon sömnmedel för att de inte skulle föra oljud. Skulle flyktgruppen stöta på prisjägare hade hon alltid en alternativ rutt som gick rakt söderut.
Under större delen av sitt liv var hon efterlyst av myndigheterna i sydstaterna. De utlyste en belöning på 40 000 dollar, en enorm summa på den tiden, till den person som fångade henne död eller levande. Harriet Tubman, som i folkmun snabbt fick smeknamnet Moses, lyckades med alla sina operationer utan att en enda slav någonsin åkte fast. Eller som hon själv uttryckte det: ”On my Underground Railroad I never run my train off the track and I never lost a passenger.”
Det ekonomiska understödet var också en viktig bit för att få rörelsen att fungera. I alla de större städerna i norr; New York, Boston och Philadelphia, bildades hjälpkommittéer som samlade in pengar till organisationen. Medel behövdes till mat och logi samt till kläder för att få flyktingarna att passera obemärkt. Ett sällskap av svarta som gick omkring i trasor väckte genast uppmärksamhet. Pengarna gick även till att integrera de före detta slavarna i samhället. Att ordna jobb och bostäder i deras nya hemorter i nordstaterna och Kanada.
Nu måste man ha i åtanke vilken explosiv fråga det här var i dåtidens Amerika. I sydstaterna betraktades slavarna mer eller mindre som boskap och hela regionens ekonomi var uppbyggd kring den oavlönade arbetskraften. Det var grundbulten i hela samhället. Slavar var något som köptes och såldes. Dyra var de dessutom. Att hjälpa en slav att fly betraktades som stöld av egendom.
I nordstaterna såg man genom fingrarna med The Underground Railroads verksamhet, vilket naturligtvis väckte ont blod i sydstaterna som sakta med säkert bestals på sina tillgångar. Ur juridisk synvinkel blev det desto svårare när plantageägare i sydstaterna krävde tillbaka förrymda slavar med tanke på att slaveriet var förbjudet i norr. Eller för den skull försökte förmå myndigheterna i norr att agera mot trafiken. The Underground Railroad var en av de starkaste gnistorna som sedermera tände den brasa vi kallar det amerikanska inbördeskriget.
För att informera slavarna att en operation var på gång användes sånger. Kodade sånger. Detta är en genre för sig själv bland amerikanska spirituals. Sånger med en dold mening och en uttalad funktion; vars syfte egentligen var att informera slavar var, när och hur en operation skulle gå av stapeln. Den kanske mest kända av dessa kodade sånger var ”Swing Low, Sweet Chariot”.
Det fanns två typer av kodade sånger; kartsånger och signalsånger. Kartsångerna angav i texten en vägbeskrivning om hur slavarna skulle rymma. Den mest kända kartsången är ”Follow the Drinking Gourd”*, där texten är full av information om hur slavarna ska följa polstjärnan norrut längs med Ohiofloden.
”Swing Low, Sweet Chariot” var en signalsång. Den sägs också vara Harriet Tubmans favorit som hon använde under sina operationer. En signalsång meddelade att en rymning var nära förestående. Ofta användes flera olika kodade sånger i kombination för att få fram all information.
Man kan lätt föreställa sig hur det gick till. Medan negerslavarna sliter på tobaks- eller bomullsfälten smyger sig en svart agent in bland arbetarna och låtsas jobba precis som de andra. I ett givet moment stämmer agenten upp i ”Swing Low, Sweet Chariot” och inom kort följer de hundratals slavarna på fältet efter i en allsång som ekar över nejden. Med en uttryckslös min mottar plantagens slavar meddelandet om att en flyktoperation i skydd av natten är nära förestående. Ett meddelande om den frihet som snart väntar ett antal av dem.
Swing low sweet chariot / Comin’ for carry me home
Swing Low sweet chariot / Comin’ for carry med home.
I looked over Jordan and what did I see
Comin’ for carry me home
A band of angels waiting there for me
Comin’ for carry med home.
I det här fallet var ”Sweet Chariot” kodordet för vagnen som skulle hämta upp gruppen; konduktören från Underground Railroad. ”Jordan” stod för Ohiofloden medan ”The band of angels” var kodordet för en stationsföreståndare. De vita slavägarna misstänkte ingenting. Att deras slavar skulle kunna arrangera rymningar av det här slaget var för dem något otänkbart. I stället uppmuntrade de allsång. Att slavarna sjöng under arbetet ansågs enbart medföra att de arbetade bättre.
Nu är kodade sånger inte helt okontroversiellt. Många forskare avfärdar påståendet att det skulle finnas sekulära kodade meddelande i USA:s mest omhuldade spirituals som rena skrönor. Kritikerna påvisar att det helt enkelt saknas förstahandsinformation. Och dessutom är texterna i de utpekade sångerna så vaga att de i princip skulle kunna tolkas som vad som helst. Men det finns visst stöd för teorin. Harriet Tubman har vittnat om det i otaliga intervjuer. Och i den kände svarte abolitionisten (och aktivisten The Underground Railroad) Frederick Douglass självbiografi antyds att de här sångerna hade fler än en innebörd. Men framförallt lever ryktet om det kodade sångerna envist fast i folktron.
De flesta av The Underground Railroads sånger har idag fallit i glömska. Vem minns idag till exempel sånger som ”Wade in The Water”, ”The Gospel Train” eller ”O Canaan”. Bara ett fåtal lever kvar som spirituals i de svarta församlingarna i den amerikanska södern. Ett lysande undantag är dock "Swing Low, Sweet Chariot" som togs om hand av populärkulturen.
Få artister har betytt så mycket för den svarta amerikanska musikens spridning i västvärlden som Eric Clapton. Först uppmärksammade han och spred den svarta bluesen via Yardbirds och Cream i ett skede i mitten av 60-talet då de flesta svarta bluesartister hade fallit i glömska. Brittiska band som The Yardbirds, Fleetwood Mac och Rolling Stones gjorde att bluesen fick en revival. Svarta bluesartister, som tidigare fört en tynande tillvaro i Mississippideltat, sålde plötsligt skivor som smör runt om i världen.
Inte nog med det. När han i mitten av 70-talet gjorde en cover av Bob Marleys ”I Shot The Sheriff” öppnade han dörren för den reggaevåg som några år senare skulle skölja över västvärlden och medverkade till att göra Bob Marley och reggaen känd. Samtidigt ska det sägas att få vita artister har varit så beroende av det svarta kulturarvet som Eric Clapton. På samma gång som han hjälpt till att sprida den svarta musiken - har han också tjänat enorma pengar på det.
Därför kan det synas lite märkligt att Clapton under en konsert i Birmingham i augusti 1976 förklarade för en förvånad publik att han sympatiserade med den rasistiske politikern Enoch Powell** och att invandrarna i Storbritannien borde skickas tillbaks till sina hemländer. Han avslutade det spontana talet med ”Keep Britain white”. Det blev av naturliga skäl ett ramaskri från allmänhetens sida och Eric Clapton har vid åtskilliga tillfällen tvingats göra avbön på vad han sagt.
Eric Claptons vackra version av ”Swing Low, Sweet Chariot” finns med på albumet There’s One In Every Crowd från 1975. Efter succén med det föregående albumet, 481 Ocean Avenue, som bland annat innehöll ”I Shot The Sheriff”, valde Clapton att spela in hela den nya plattan på Jamaica. Kanske påverkade platsen Clapton, för han arrangerade sin version av ”Swing Low, Sweet Chariot” till en avslappnad reggae.
Nu är det inte bara de amerikanska slavarna som ”Swing Low” haft en stor betydelse för – utan även den brittiska rugbyn (!). ”Swing Low” brukar ofta sjungas av de brittiska rugbysupportrana under matcherna. Och i samband med världsmästerskapen i Australien 2003 flög det engelska landslaget i ett flygplan som döpts till ”Sweet Chariot”.
"Swing Low, Sweet Chariot" bevisar en gång för alla att allt här i tillvaron inte alltid är var det synes vara. En sång kan vara mer än bara en sång. En till synes religiös text kan betyda något helt annat än man egentligen tror. Kanske är det ett kodat meddelande om hemliga operationer. ”Swing Low, Sweet Chariot” har betytt mycket för många människor. Inte så konstigt kanske. Det finns få låtar som har ett så befriande budskap.
* The Drinking Gourd, kalebassen, är det afrikansk/amerikanska namnet på stjärnbilden Stora Björn där som bekant Polstjärnan återfinns
** Enoch Powell var en främlingsfientlig brittisk MP och minister i Heathregeringen som argumenterade för att Storbritannien skulle stoppa all invandring och skicka tillbaka de som redan fanns i landet. Han är mest känd för sitt ”Rivers of Blood”-tal då han jämförde Englands invandringspolitik med romarriket; ”Like the Romans I seem to see the River Tiber flowing with much blood”.
Lyssna på låten här:
https://www.youtube.com/watch?v=S1uW7vKuvn4
