Låten och inspirationen

Jump They Say

David Bowie I 1993

Striped with blood and emblazed tattoo
Streaking cathedral spire

På morgonen den 16 januari 1985 avvek en patient från Cane Hill hospital i Coulsdon. En snöstorm den här morgonen hade lämnat sjukhuset underbemannat och mannen kunde obemärkt lämna området. Han korsade den stora vägen och promenerade ner mot Coulsdon South järnvägsstation. Mannen fortsatte ner till änden av perrongen. När expresståget mot London, som var försenat den här dagen, dök upp i fjärran, hoppade han ner på spåren. Han la sitt huvud mot rälsen och vände bort det från det framrusande tåget. Några sekunder senare var han död. Patienten var Terry Burns, David Bowies halvbror.

David Bowie har alltid haft den själsliga sjukdomen, galenskapen, liggande som en mörk skugga över tillvaron. Ett flertal personer i Bowies närmaste bekantskapskrets har varit drabbade av psykisk ohälsa. Galenskapen i hans omgivning har också i mångt och mycket präglat hans konstnärskap.

Redan i tonåren började David Bowies halvbror Terry Burns visa tecken på psykisk sjukdom. Depressionerna blev allt längre och allt djupare. Efter att han kom tillbaka från militärtjänstgöringen fick han diagnosen schizofreni.

Terry var 10 år äldre än David. Han var frukten av ett kort förhållande David Bowies mor hade haft innan hon träffade Bowies far. Terry var finlemmad med ett fördelaktigt utseende. Han och David stod varandra mycket nära. Under hela Bowies uppväxt hade de delat rum. De delade också intresset för konst och musik.

Faktum är att det var Terry som introducerade Bowie för jazz- och beatnikvärlden, den amerikanska kulturen, tibetansk buddhism, böcker och mycket annat. För att inte nämna alla West Ends pubar och sjaviga syltor. Det var en ny tillvaro som öppnades för den unge Bowie.

Psykisk sjukdom var annars inget nytt i David Bowies familj. Det fanns mer eller mindre i generna på hans mor Peggys sida. Tre av hans mostrar led av någon form av mental ohälsa. Moster Una hade diagnosen schizofreni. Hon dog i trettioårsåldern efter ha suttit större delen av sitt liv på institution och genomgått elchockbehandling. Moster Vivienne hade även hon psykotiska perioder. Moster Nora hade blivit lobotomerad som en del av behandlingen av hennes känslomässiga problem. Då var det kanske inte så konstigt att David Bowies mor, Peggy, själv brukade säga att hon kände sig lite galen.

Den unge David Bowie såg spåren av sinnessjukdom runt omkring sig. Hela familjen påverkades av Terrys sjukdom. David blev också varse om hur skambelagt psykisk sjukdom är och det sociala stigma det innebär. Under hela ungdomstiden, och även i vuxen ålder, fanns rädslan hos Bowie att han själv skulle insjukna.

David upplevde samtidigt en enorm sorg över att den person som kanske stod honom närmast var förvunnen i psykosdimmorna.Vid ett tillfälle i mitten av 60-talet tog David med Terry på en Creamkonsert. Det skulle bli en skräckinjagande upplevelse för Bowie. På vägen hem blev Terry allt mer uppskruvad och osammanhängande. Plötsligt började han även få hallucinationer. Han såg eldsflammor på himlen och hur stora sprickor bröt upp vägen de gick på. Efter den incidenten umgicks David allt mer sällan med sin halvbror.

Terrys sjukdom gjorde också att han inte kunde bo kvar där hemma. Under hela sitt vuxna liv hade Terry rösthallucinationer, ”röster från Gud”, som påkallade hans uppmärksamhet. Han placerades på mentalsjukhuset Cane Hill. Där skulle han bo kvar till sin död.

Galenskapen som har plågat hans familj har varit ett känsligt kapitel för Bowie. Offentligt har han inte velat tala om det. Men i Bowies låtar har temat återkommit gång på gång under karriären. Ett exempel är "Alladin Sane" (a lad insane) men tydligast framkommer det i den lite sorgsna ”We Are All the Madmen” som är en direkt referens till Terry och hans öde. I låten uppvisar Bowie medkänsla med Terry och hans medpatienter samtidigt som han tar avstånd mot samhällets sätt att institutionalisera galenskap:

Day after day
They send my friends away
To mansions cold and grey
To the far side of town
Where the thin men stalk the streets
While the sane stay underground

Rent textmässigt inger låten lyssnaren ett visst obehag. I synnerhet de kryptiska slutorden: ”Zane Zane Zane, Ouvre le Chien.”

Mot slutet av åttiotalet gick Bowies karriär kräftgång med en serie usla album. Men i början av 90-talet början den repa sig när Bowie åter tog kontakt med producenten Nile Rodgers, demonproducenten han samarbetat med på Let's dance, och spelade in Black Tie White Noise. Med på albumet fanns låten ”Jump They Say”.

”Jump They Say” är en upptempolåt med en drivande, tajt, rytm och polerat sound tryfferat med jazzmusikern Lester Bowies trumpeteruptioner. Lite överraskande blev singeln en stor framgång och den blev Bowies första UK Top 10 hit på år och dagar.

”Jump They Say” är ännu en hyllning till Terry, åtta år efter hans död, men det är ingen elegi. Det finns inget sentimentalt eller gråtmilt över låten utan den är snarare sorgsen, nykter och ödslig. Låten är en direkt referens till ett självmordförsök Terry Burns begick 1982, då han hoppade ut genom ett fönster på Cane Hill. Rösterna i hans huvud tvingade honom att hoppa. Den gången slutade det med brutna armar och ben.

My friend don't listen to the crowd
They say 'Jump'

Det skulle komma fler försök. Mot slutet av 1984 började Terrys psykiska hälsa att försämras. Vid ett tillfälle under början av december hade han vandrat ner mot Coulsdon Station. Han la sig ner vid rälsen med huvudet över ena spåret för att invänta expresståget mot London. I sista sekunden, när tåget började närma sig, ändrade han sig emellertid och hann rulla åt sidan.

Några dagar senare försökte han istället ta en överdos av sömnmedel. Men även den här gången klarade han livhanken efter en akut magpumpning på sjukhuset. Men det dröjde bara några veckor till innan det tog det slut. Han vandrade återigen ner till stationen och la sitt huvud på spåret. Men den här gången flyttade han inte på det när tåget kom. Terry Burns blev 47 år.

Elva personer närvarade vid hans begravning. Inte David Bowie. Han var orolig att begravningen skulle bli en mediacirkus och valde att stanna hemma. På sätt och vis fick Bowie rätt. Efteråt rasade den engelska pressen över att han inte dykt upp på sin egen brors jordfästning.

Han hade istället sänt en krans med en inskrift hämtad från Rutger Hauers slutmonolog i Blade Runner: ”You’ve seen more things that we can imagine but all these moments will be lost, like tears washed away by the rain. God bless you – David.”