Låten och inspirationen

A Day In Life

The Beatles I 1967

He blew his mind out in a car

He didn't notice that the lights had changed

Några dagar innan jul 1966, kör den 25-årige mångmiljonären Tara Browne som en vettvilling med sin Lotus längs den livligt trafikerade Redcliffe Gardens i Chelsea, London. I närheten av South Kensington missar han ett rödljus och krockar med en lastbil. Han omkommer ögonblickligen. Hans flickvän, fotomodellen Suki Poitier, som sitter på passagerarsidan, klarar sig oskadd.

Tara var sonson till ölbryggaren Cecil Guinness och förväntad arvtagare till hela Guinnessimperiet. Förutom att Tara var rent snuskigt tät var han också en av förgrundsgestalterna i Londons frodande undergroundkultur. En varm, aristokratisk och generös person. Alltid med det senaste inom mode och prylar. En gladlynt brat som gick omkring i exklusiva sidenskjortor från Paris och som lät direktimportera de senaste singlarna från USA, som på den tiden var svåra att få tag på i Storbritannien. Man kan säga att han på många sätt personifierade det sorglösa Swinging London.

Det finns många sätt att se på Swinging London, som enligt vissa förståsigpåare varade från mitten till slutet av 60-talet. Enligt ett synsätt var Swinging London en brittisk renässans för popmusik, popkonst, design, mode och fotografering där klassbarriärerna fick ge vika för talang, stil och hårt arbete. En mängd nya fixstjärnor dök upp på himlen som Mary Quant, David Bailey, Jean Shrimpton, Twiggy, Vidal Sassoon, Michael Caine, Terence Stamp, Tvillingarna Kray, The Beatles och The Rolling Stones och gjorde London centrum för den nya ungdomskulturen.

Enligt andra var Swinging London bara en tom fasad. Ett cynisk marknadsföringsknep för att dölja det faktum att det brittiska imperiet höll på att vittra sönder i efterdyningarna av avkoloniseringen och Rhodesiakriget. Ett smart sätt att försöka sopa under mattan den kommande ekonomiska kris som skulle bryta ner det brittiska välfärdssystemet.

Men det här var knappast något som bekymrade unge herr Browne. När Tara Browne var i London, brukade han låta sin privatchaufför köra runt honom och hans kompisar i en dyrbar limousine av märket Lincoln. Ibland stannade de till på en tågstation eller någon annan allmän plats. Tog fram Taras batteridrivna skivspelare och startade ett spontant disco. Sedan dansade de som galningar mitt bland folkmassan. Tara Browne var mycket god vän med både medlemmarna i The Beatles och The Rolling Stones, i synnerhet John Lennon. Tara var, precis som Lennon, en vanebrukare av LSD och i vänskapskretsen ansågs det allmänt att drogen var en bidragande orsak till olyckan.

Den 17 januari 1967, bara fyra veckor efter dödsfallet slår John Lennon upp Daily Mail. Polisens rapport om bilolyckan har just kommit och i tidningen står en artikel om händelsen. I artikeln skildras dödsolyckan på det nyktra, torra sätt som massmedier i regel gör i sådana här sammanhang. Sakligt utan minsta inlevelse.

Read the news today, oh boy,
About a lucky man who made a grade,
And though the news was rather sad,
Well, I just had to laugh.
I saw the photograph.

He blew his mind out in a car,
He didn't notice that the lights have changed,
A crowd of people stood and stared,
They've seen his face before,
Nobody was really sure if he was from the House of Lords.

När John vänder blad hittar han en notis som i sin ”skruvade” torrhet står i skarp kontrast till den föregående artikeln: ”Det finns 4 000 hål i vägbanan i Blackburn, Lancashire, eller 1,26 hål per person enligt en kommunal utredning” står det i notisen.

heard a news today, oh boy,
four thousand holes in Blackburn Lancashire,
and though the holes were rather small,
they had to count them all,
now they know how many holes it takes to fill the Albert Hall

Samma dag skrev John Lennon ”A Day In Life”. Den spelades in till Sgt Pepper Lonely Hearts Club Band. Albumet speglar den påverkan LSD hade på The Beatles vid den här tidpunkten. Man ska inte underskatta LSD:s betydelse för popkulturen. Kultureliten bokstavligt talat frossade i den magiska syran och den påverkade litteratur, musik, konst och mode. John Lennons låtar som ”I Am The walrus”, ”Strawberry Fields” och ”A Day In Life” bär alla vittnesbörd om det här. I synnerhet ”A Day In Life” .

Låten är psykedelisk både på det textmässiga och musikaliska planet. I lyriken väver Lennon in uppgifterna från Daily Mail men skruvar dem ett extra varv så att kontentan blir helt absurd. Texten blir om än ännu mer surrealistisk av att Lennon blandar in tankegångar från den film han precis spelat in; komedin Hur jag vann kriget.

Låtens verser knyts ihop med orkestrala passager. Lennon uppmanade producenten George Martin att arrangera ”ett ljud som låter som världens undergång”. Mellan dessa passager har dessutom en vers av McCartney lagts in som går i dubbla hastigheten jämfört med resten av låten. Resultatet blev en briljant produktion. En av Beatles bästa.

För trots att ”A Day In Life” är surrealistisk på gränsen till det absurda, finns det ändå en viss skärpa (till skillnad från ”I Am The walrus” och ”Strawberry Fields” som snarare är som ett kalejdoskop av intryck och bilder). Å ena sidan tar låten upp mediernas alienerande effekt. Hur människor i tidningar, radio och på teve förvandlas till karikatyrer. Hur verkliga händelser snarast blir surrealistiska av den känslolösa rapporteringen. På ett annat plan handlar det om vårt sätt att varsebli verkligheten. Den genomgående frasen i låten är ”I love to turn you on”. LSD hade med all önskvärd tydlighet avslöjat att ”verkligheten” låg i betraktarens öga.

Det finns ett vemod över sången. Ett vemod över att det samhälle vi lever i idag tenderar att föredra fakta och saklighet, framför fantasi och känsla. Eller kanske är det en sorg över att inget kan vara mer surrealistiskt än verkligheten.