Låten och inspirationen

The Luck Of The Irish

John Lennon I 1972 

… Blame it all on the kids an the Ira

as the bastards commit genocide

Klockan fyra på natten den 9 augusti 1971 satte den brittiska armén igång med Operation Demetrius. Under de första 24 timmarna anhölls 342 misstänkta IRA-aktivister av den brittiska armén och nordirländska polisen. Vid den här tidpunkten var det få inom armén som förstod att Operation Demetrius skulle bli en av den brittiska militärens största floppar – någonsin.

Bara några dagar tidigare hade unionsregeringen i Belfast och den brittiska regeringen infört nya interneringslagar. Den nya lagen innebar att armén kunde fängsla misstänkta IRA aktivister utan rättegång. Tanken med massarresteringarna var att en gång för alla gripa så många ledande IRA-medlemmar som möjligt. Problemet var bara att IRA:s ledning befann sig i Irland – och inte i Nordirland. Den underrättelseverksamhet som operationen var baserad på, var helt enkelt undermålig. Resultatet blev istället att armén anhöll en lång rad oskyldiga. Bara ett fåtal av de 342 som greps den här dagen tillhörde IRA. Det stora flertalet var vanliga medborgarrättsaktivister.

Britterna internerade inte bara fångarna utan rättegång, de utsatte dem dessutom för tortyrliknande metoder. Armén använde sig av de så kallade ”fem teknikerna”, vilket innebar: 1) att man placerade en huva över fångarnas huvuden, 2) tvingades dem att stå med särade ben mot en vägg i timmar, 3) berövade dem sömnen, 4) gav dem begränsat med mat och vatten och dessutom på oregelbundna tider, 5) utsatte dem för så kallat ”white noise” i form av ett monotont hummande ljud som drev de intagna mer eller mindre vansinniga. Armén hade dessutom aviserat att några ”utvalda” fångar skulle få genomgå en serie av ”experiment” där de skulle utsättas för sensorisk deprivation, det vill säga total isolering.

Operation Demetrius är ett bra exempel på en åtgärd som får motsatt effekt. Istället för att dra upp det katolska motståndet på Nordirland med rötterna, lyckades engelsmännen att öka det. I flera av Nordirlands städer utbröt upplopp och kravaller. Inom loppet av några dagar dödades över 20 personer i oroligheterna och tusentals blev hemlösa sedan deras bostäder bränts ner.

De nya interneringslagarna väckte även våldsam opposition hos den blomstrande nordirländska medborgarrättsrörelsen. En lång rad demonstrationer arrangerades. Föga anade lokalbefolkningen att de civiliserade protesterna skulle övergå i ett blodbad.

Söndagsmorgonen den 30 januari 1972 samlades ett stort antal aktivister och vanligt folk i Derry. Det var tänkt att det skulle bli en fredlig och lugn demonstration och arrangörerna hade sökt om tillstånd hos myndigheterna god tid i förväg. Den senaste månaden hade Derry skakats av oroligheter. IRA hade varit mycket aktiva med en lång rad skottlossningar och spikbomber som följd. Två veckor tidigare hade dessutom två poliser mördats i staden av IRA. Myndigheterna beslöt därför att demonstrationen skulle gå genom Derrys affärsdistrikt för att på så sätt förhindra oroligheter. Marschen skulle starta vid Bishops Field i den katolska förorten Creggan och gå genom Free Derry till ett möte utanför The Guildhall, Stadshuset, i centrum av staden.

Armén hade placerat ut en lång rad barrikader för att hindra demonstranterna från att avvika från den utvalda rutten. Dessutom hade regeringen kallat in soldater från 1^st Battallion Parachute regiment, ett av Storbritanniens mest ökända regementen. Fallskärmsjägare som knappast var utbildade för att lugna demonstranter – utan snarare för att ha ihjäl motståndare vid ett eventuell krig. Detta skulle senare visa sig vara ett ödesdigert misstag.

Till att börja med förlöpte marschen lugnt. Men vid fyratiden på eftermiddagen började oroligheterna. De allra flesta marschdeltagarna vände vid barrikaderna. Men vissa började kasta sten mot militären. Stämningen blev allt mer uppskruvad. Och när tåget nått korsningen av Rossville Street och William Street i Derrys katolska områden tog händelserna en ny vändning. Militären öppnade plötsligt och oväntat eld mot de obeväpnade deltagarna. När krutröken hade lagt sig låg 14 obeväpnade civila demonstranter döda, hälften av den under 19 år. Massakern blev snart känd som den blodiga söndagen^*.

Både John Lennon och Paul McCartney hade irländska farföräldrar. De kom bägge två från Merseyside. Ett område i Liverpool som på grund av den stora invandringen från Irland under den stora hungersnöden på 1840-talet, inhyste den största irländska populationen i hela Storbritannien. Området beskrevs ofta som mer irländskt än brittiskt.

Både Lennon (som är en anglifierad form av hans riktiga namn O’Leannain) och Paul McCartney var väl medvetna om sina rötter. När de fick höra om den blodiga söndagen reagerade de omedelbart. McCartney som nyligen bildat Wings släppte ”Give Ireland Back To the Irish” bara fyra veckor efter dådet. Låten bannlystes omedelbart av BBC och arrangörer ställde in spelningar med gruppen. En av medlemmarna i Wings, Henry McCullough härstammade från Derry. Efter att ”Give Ireland Back To the Irish” hade släppts blev hans bror svårt misshandlat av lojalister.

Samma år släppte Lennon albumet Some Time in New York. Två av låtarna på plattan är starka uppgörelser med det brittiska förtrycket (att de blev bannlysta av BBC är överflödigt att nämna). Både med ”Sunday, Bloody Sunday” och ”The Luck of the Irish” visar Lennon sin avsky mot massakern.

Lennons ställningstagande var inte helt okomplicerat. Redan vid den här tidpunkten ryktades det om att Lennon stödde IRA finansiellt. Både FBI och MI5, MI6 hade ögonen på stjärnartisten. Men hur låg det till? Var verkligen John Lennon en medlem av IRA?

I februari 2000, 20 år efter hans död, offentliggjorde FBI delar av det material som de hade på John Lennon. Allt som allt är Lennons FBI akt på över 300 sidor. FBI tvärvägrade länge att släppa någon som helst del av akten. Men författaren och professorn Jon Wiener, som även skrivit Lennons biografi; Come Together gick till domstol för att få del av materialet. Efter att FBI och Wiener nått förlikning i domstolen valde FBI att släppa 80 sidor. I dokumenten går det att utläsa att FBI och MI5/MI6 samarbetade i bevakningen av Lennon. Hans samröre med olika IRA-relaterade organisationer går också att utläsa.

Lennon blev involverad i den nordirländska saken något år innan den blodiga söndagen. Sommaren 1971 deltog han i en protestmarsch mot de nya interneringsreglerna i Nordirland. Han blev fotograferad när han bar ett plakat med texten: Victory for the IRA against British imperalism!

På frågan hur han kunde stödja en militant organisation som IRA samtidigt som han var en förespråkare av icke-våld, svarade Lennon: ”If it’s a choice between the IRA and the British Army, I’m with the IRA. But if it’s a choice betwen violence and non- violence, I’m with the non-violence. So it’s a very delicate line.”

Vidare visar FBI akten hur Lennon deltog på ett möte på The Irish Intitute i New York bara en vecka efter den blodiga söndagen. FBI hade en mullvad med på sammankomsten. Enligt informatören kom det upp flera förslag bland deltagarna att stödja IRA med vapen, medan några av de andra mötesdeltagarna förespråkade en bojkott av engelska varor. Det som fångade spionens uppmärksamhet var Lennons förslag att medverka och uppträda i en massdemonstration mot den engelska styret organiserad av Socialist Workers Party (SWP). Någon demonstration av det slaget som Lennon förespråkat blev aldrig av. Däremot släppte han i samma veva ”Luck Of The Irish”, hans andra sång om den blodiga söndagen.

Vid den här tiden var Lennon dessutom engagerad i organisationen Irish Northern Aid som var baserad i New York. Organisationen samlade in pengar till fängslade IRA aktivisters familjer och stödde Sinn Féin. Alla royalties från låten gick direkt till Irish Northern Aid. Enligt MI5 gav Lennon samtidigt direkt stöd till IRA. Något som ihärdigt förnekats av bland annat Yoko Ono.

Mycket av Lennons engagemang för IRA och den nordirländska saken är oerhört kontroversiellt. En het potatis som de flesta forskare hanterar varsamt. Enligt vissa berodde Lennons engagemang för Nordirland på att han betraktade sig själv som irländare. Vid en intervju i början av 70-talet fick han en fråga om sin irländska börd.

- My name is Lennon and you can guess the rest, svarade han och tillade att Liverpool till 80 procent är irländskt.

Hans låtar, ”Luck Of the Irish” och ”Sunday Bloody Sunday”, lever kvar som ett vittnesmål om en av de värsta övergrepp mot civila som inträffat i Västeuropa efter andra världskriget. Det paradoxala i sammanhanget är att den brittiska regeringens syfte med aktionen var att kväsa opinionen för den nordirländska saken. I stället blev det precis tvärtom.

Händelserna under den blodiga söndagen, den 30 januari 1972, blev på många sätt en vändpunkt i den nordirländska konflikten. Den brittiska armén fiaskoartade insatser ökade motståndet bland lokalbefolkningen. Alla chanser till en kompromiss eller lugn i regionen var nu som bortblåsta.

IRA som tidigare varit en ganska marginell organisation rekryterade medlemmar som aldrig förr. De hade till och med svårigheter att ta emot alla som var intresserade av att ansluta sig. I förlängningen blev det upptakten till 25 år av våld och terrorism med tusentals dödsoffer. Den blodiga söndagen väckte dessutom internationell uppmärksamhet. Från amerikaner med irländsk börd strömmade pengarna in till IRA. De chanser som fanns att lösa den nordirländska konflikten med fredliga medel var nu borta.

Våld föder våld.

 

 

 

”If it’s a choice between the IRA and the British Army, I’m with the IRA. But if it’s a choice betwen violence and non- violence, I’m with the non-violence. So it’s a very delicate line.”

 

 

 

Fler låtar om den blodiga söndagen:

 

 

* Detta var historiens andra ”Bloody Sunday”. Den första blodiga söndagen inträffade 1921 då engelska soldater öppnade eld mot en fotbollspublik som samlats i Dublins Croke Park efter en match och dödade 14 människor. Dådet var en vedergällning för ett IRA-attentat som skett tidigare under dagen, då IRA hade mördat tolv konstaplar i den irländska poliskåren.

 

Lyssna på låten här: