Mysteriet med den ensamme mannen
Heartbreak Hotel
Elvis Presley I 1956
I get so lonely, baby
Well, I'm so lonely
I get so lonely, I could die
Det är idag dryga 60 år sedan Elvis Presley släppte sin storhit “Heartbreak Hotel”. Den slog ner som en atombomb när den kom. Dess tryckvågor svepte med sig all den tillrättalagda, mjäkiga popmusik som fram tills nu dominerat ungdomskulturen. “Heartbreak hotel” var rå, sexig, upprorisk. Den var ROCK N ROLL. I alla bemärkelser.
“Heartbreak Hotel” blev Elvis första listetta och samtidigt hans första singel att sälja i över en miljon exemplar. Den toppade samtidigt både pop-, R&B- samt countrylistan i USA. “Heartbreak Hotel” blev det året bäst säljande singel. Som sagt, låten vände upp och ner på rock‘n‘rollvärlden. Fram till dess hade de flesta vita popartister varit dagsländor. Med Elvis inträde på rockscenen skulle ingenting bli sig likt. Men under alla år har låten varit omgärdad av ett mysterium.
Få känner till att “Heartbreak Hotel” är skriven av steelgitarristen Tommy Durden. Vid den här tiden arbetade han som lokal musiker i Florida. Senare skulle han bli medlem i The Westernaires och kompa Tex Ritter och Johnny Cash.
En dag 1955 hade han läst i Miami Herald om ett självmord. Polisen hade hittat kroppen efter en man på ett hotellrum i Miami och nu gick de ut med en offentlig efterlysning. På förstasidan hade tidningen en bild av liket med rubriken: Do You Know This Man? Mannen var välklädd och prydlig. Han hade förstört alla sina identitetshandlingar och till och med tagit bort alla märken på kläderna. Det enda han lämnat kvar var en lapp i ena fickan där det stod: I walk a lonely street.
Tommy Durden hade svårt att släppa bilden från tidningen. Han resonerade att det var ett bra tema för en blues; en ensam man, en ödslig gata och en människa som tar sitt liv. Han tog upp idén med sin väninna Mae Boren Axton. Axton jobbade som lärarinna i Miami. Hon extraknäckte dessutom som låtskrivare och publicist åt Colonel Parker, Elvis beryktade manager. Hon tyckte att idén lät utmärkt men tillade att mot slutet av en ödslig gata “one would naturally find a heartbreak hotel”. Paret satte sig ner och komponerade låten på en timma.
Vid den här tidpunkten hade en viss Elvis Presley haft en smärre hit med “It’s Allright Mama”. Trots att han började bli omåttlig populär i den amerikanska södern var han till större delen okänd i resten av USA. Axton föreslog för Durden att de skulle ge låten till Elvis och även erbjuda honom en tredjedels låtskrivarcred om han kunde göra den till en hit. Elvis nappade med en gång.
Även om Elvis inte skrev en rad, eller för den delen en not, av låten, ska han trots det ha en stor del av låtskrivaräran. Från början var “Heartbreak Hotel” gjord som en ballad. Men Elvis arrangerade om hela låten; han ändrade tempo, sound och frasering. Efter Elvis och kompbandet hade spelat in låten i RCA/Victors studio i Nashville kunde Tommy Durden inte känna igen den.
Texten till “Heartbreak Hotel” handlar inte självmordet ifråga, istället berättas historien om en kärleksrelation som tagit slut. Själva hjärtekrossarhotellet blir en metafor för berättarens känslomässiga tillstånd. Låten blev supersuccé och ritade för evigt om popkulturens karta. Elvis Presley skulle aldrig mer spela in en liknande sång; så elektrisk, känslosam, jazzig och samtidigt kuslig. Inte heller Tommy Durden skrev någon mer hitlåt som ens kom i närheten av “Heartbreak Hotels” popularitet.
Det var bara en liten detalj som inte stämde: Den ensamme mannen. Under alla dessa år har forskare, journalister och fans förgäves letat efter tidningsartikeln Durden hänvisade till – utan att hitta den. Nu får man inte glömma att Elvis är stor i USA. Nästan en ikon. En sådan här sak släpper man liksom inte. Det var dessutom svårt att tro att Durden och Axton skulle hitta på en historia av det här slaget. Man hade I praktiken gett upp sökande när man för något år sedan plötsligt hittade en möjlig ledtråd. För det finns en teori.
Den här historien börjar två år innan “Heartbreak Hotel” släpptes, närmare bestämt hösten 1953. En novemberdag kliver den 25-årige Alvin Krolik in på polisstationen i Chicagos Albany Park och inför häpna poliser erkänner en lång rad väpnade rån mot hotell, restauranger och spritbutiker i Windy City. Krolik, en före detta judoinstruktör i den amerikanska marinkåren, uppger för utredarna att han är en utbildad konstnär och blivande författare vars hjärtesorg över sitt krossade äktenskap med en viss Agnes Sampson, en mörk skönhet som försöjde sig med att spela dragspel på nattklubbar, har dragit honom ner i kriminaliteten.
Men nu hade skuldkänslorna och ångern nått i fatt honom. Krolik hade den senaste tiden haft många sömnlösa nätter då han funderat över sitt liv, att han nu valde att överlämna sig till myndigheterna och bekänna sina brott. De erfarna poliserna blev så imponerade av Kroliks helomvändning att de kontaktade den lokala pressen. The Chicago Daily Tribune skrev en artikel om Kroliks överraskande erkännande med ett foto som visade den ångerfulle rånaren.
I intervjun berättade Krolik öppenhjärtligt om sitt liv och sina tillkortakommanden. Han hävdade att han var färdig med brott. Nu skulle han leva ett ärligt liv och vandra den smala vägen. Han hade till och med påbörjat sina memoarer för att förhindra andra från att hamna i samma misär som han varit: “I have to get this thing of my mind. I'm tired of the panderers and streetwalkers I've been living with.” Reportern lyckades även fånga hans uppriktiga kval över separationen med exfrun Agnes: “I still love her madly.”
Artikeln, som blev en riksnyhet och plockades upp av ett flertal tidningar över hela den amerikanska kontinenten, avslutades med en passage från Kroliks “opublicerade självbiografi” som påstods vara på gång för utgivning hos en förläggare i New York: “If you stand on a corner with a pack of cigarettes or a bottle and have nothing to do in life, I suggest you sit down and think. This is the story of a person who walked a lonely street. I hope this will help someone in the future.”
Här stannar vi. A person who walked a lonely street? En lång rad tidningar valde den här metaforen som rubrik eller underrubrik till reportaget. Den sorgsna konklusionen var liksom gjord för att skrivas i versaler och sammanfattade på något sätt hur många i den amerikanska nationen kände sig.
Alvin Krolik för sin del skulle snabbt falla ur det allmänna medvetandet. Efter ett kortare fängelsestraff (domaren var rörd över hans erkännande) försvann han nu tillfälligt från offentligheten i närmare två år.
Nästa gång man hör från Krolik arbetar han med att måla muralmålningar, mitt ute i öknen, på ett franciskanerkloster i det lilla indianreservatet Papago, inte långt från Tucson, Arizona. Kanske såg han det som en läkande process att fly från storstaden? När den lokala blaskan gör en kort artikel om honom, avslöjar han att han är på väg att ställa ut ett flertal målningar i Chicago, “in a North Side cocktail lounge”. En sak är säker. Vad gäller hans konstnärstalang fanns det inget att betvivla. Flera bedömare har i efterhand uppgett att väggmålningarna i Papago håller hög kvalitet och de har till och med fått pris.
Men mot slutet av sommaren 1955 verkar någonting ha hänt. Plötsligt tar Kroliks liv av okänd anledning en ny vändning. En u-sväng tillbaks till hans gamla, kriminella, tillvaro. Först köper han en liten revolver i en vapenaffär i Tucson, sedan korsar han delstatsgränsen mot New Mexico och styr kosan mot Texas.
Den 20:e augusti, bara några dagar innan Durden och Axton fick inspirationen till Heartbreak Hotel, som Durden drog sig till minnes ha skrivit i september – skulle Krolik på nytt skapa rubriker. Den här kvällen försökte han råna en spritbutik i El Paso.
Krolik kunde inte ha valt ett sämre ställe att genomföra ett rån. Den 57-årige ägaren till Busy Bee Liqour and Tackle Store, Delta Pinney, var känd för att inte lägga fingrarna emellan. Han hade redan haft ihjäl åtta rånare och svårt skadat ett flertal andra.
Alvin Krolik, som dennna kvällen bar en svart T-shirt, golfkeps och moccasiner, steg in i butiken och bad att få köpa en flaska whisky. Därefter drog han snabbt sin revolver och krävde dagskassan. Det skulle han inte ha gjort. Inom loppet av några sekunder sköt Delta Pinney Krolik med nio skott från två av de åtta laddade pistoler som den före detta trafikpolisen alltid hade “strategiskt placerade” under disken.
“Jag var tvungen att döda honom”, berättade Pinney senare för El Paso Herald Post, “annars skulle han ha kunnat döda mig … jag vet inte varför jag fortsatte skjuta efter han föll ihop, förutom att det ryckte i honom, som om han försökte få tag på sin revolver. Jag ville vara säker på att han inte skulle ta den.”
Time gjorde ett reportage om dödsskjutningen. Magasinet beskrev dådet som ett “berättigat mord” och beskrev hur Pinney “oberört svabbat blodet från golvet” medan han berättade för polisen vad som hade hänt. I artikeln, där man lite försiktigt uppgav att Pinney sedan 1940 dödat tre och skadat åtta rånare, presenterades en mindre smickrande bild av butiksägaren. De avslöjade bland annat att hans första fru “hade skilt sig från honom på grund av att han hotat att skjuta henne”. I Herald Post insisterade dock Pinney: “Jag är inte blodtörstig.”
Alvin Krolik var död. Stendöd. Om han möjligtvis hade känt till Delta Pinneys “first-strike”-policy och butiksägarens banbrytande idéer om butikssäkerhet kanske han hade valt ett annat tillslagsobjekt. För att råna Busy Bee var ett självmordsuppdrag.
Någon uppmärksam journalist lyckades koppla ihop Alvin Krolik med de numera två år gamla artiklarna från Chicago. Den miserabla summeringen av Kroliks historia – hans död i en skottlossning på slutet av hans vandring längs med “Lonely Street”, hans bortkastade liv som kantades av krossad kärlek, förslösad talang och förlorat hopp – var helt enkelt oemotståndligt för medierna.
El Paso Herald Post hade hela historien på förstasidan, publicerad den 25 augusti 1955, med en huvudrubrik som skrek ut: Story of a person Who walked lonely street med underrubriken: Killings Ends heartache. På nytt hittade frasen sin väg in i tidningsrubrikerna på minst ett dussin amerikanska tidningar som de kommande dagarna skulle publiceras i Texas, North Carolina och Alabama.
Den kvällen Krolik blev ihjälskjuten i El Paso uppträdde Elvis och hans band i Shreveport, Louisiana. Några dagar senare inledde Elvis en sjudagars miniturné runt om i Texas, till lokala bakvatten som Gonzales, Conroe och Bryan. Såg han måhända löpsedlarna? Och kanske nyheten även nådde Durden och Axton i Norra Florida?
Hursomhelst. “Heartbreak Hotel” betydelse kan inte överskattas. Man kan bara spekulera om vad som hade hänt, eller rättare sagt inte hänt, om inte Tommy Durden genom ett ödets nyck hade läst Miami Herald, eller någon annan tidning, just den här dagen 1955. Många menar att Elvis Presley antagligen skulle ha följt sina producenters råd och slagit in på en countrykarriär. Och utan Elvis - ingen rock.
Så, är Krolik mannen som inspirerade Durden och Axton till “Heartbreak hotel”? Eller var det någon annan vinddriven existens? Vi får troligtvis aldrig veta. Axton dog 1997 och Durden dog 1999. De tog med sig hemligheten ner i graven. Den ensamme mannen, som på ett indirekt sätt revolutionerade en hel värld, förblir ett mysterium.
“Hot dog, Mae, play it again!”Elvis reaktion första gången Mae Boren Axton
spelade “Heartbreak Hotel”
för honom gick inte att ta miste på.
Keith Richards om första gången
han hörde “Heartbreak Hotel”
Lyssna på låten här:
https://www.youtube.com/watch?v=e8jAqvmnsIk
