Lady D'Arbanville

Cat Stevens I 1970

Your lips feel like winter
Your skin has turned to white

”Lady D’Arbanville” markerade inledningen för Cat Stevens karriär som singer/songwriter. Bakom sig hade han lämnat de ytliga popsångerna. Men hans låt till flickvännen Patti D’Arbanville sätter myror i huvudet. Är det en kärlekssång eller en dödsannons?

Det ska sägas med en gång: Patti D’Arbanville är och förblir en av Hollywoods b-skådisar. Men med sitt honungsblonda hår, vackra gröna ögon och yppiga kropp har hon ändå rönt en viss framgång i branschen.

Redan som 13-åring upptäcktes den blonda skönheten av Andy Warhol när hon arbetade som discjockey. Det skulle dröja fram tills Pattis 17-års dag innan hennes mor tillät att hon medverkade i Warhols filmer. Då hade hon redan hunnit spela in ett antal produktioner (!).

Patti D’Arbanvilles filmdebut var en lesbisk sexscen i Warhols independentrulle Flesh (1968). Hon fick ofta visa upp brösten i de filmer hon medverkade i. Och rollen i Flesh skulle följas av en lång rad biroller i Warhols filmer med olika grad av nakenhet inkluderad.

D’Arbanville tillhörde inte The Factorys kärntrupper utan snarare den svans som rörde sig runt Warhol. Som 16-åring flyttade hon till Frankrike för att inleda en fotomodellkarriär. Förutom att leva jet-set liv och träffa en hel del rockstjärnor hann hon även med att medverka i ett flertal franska filmer. Det var under den här perioden hon träffade Cat Stevens.

Steven Georgiou, aka Cat Stevens, slog i genom i Storbritannien på 60-talet som en begåvad men lättviktig popmusiker. 1968 insjuknade han i tbc. Det skulle dröja i hela två år innan han kom tillbaka på popscenen. Över ett år tillbringade han på ett sjukhus.

Under konvalescensen förändrades Cat Stevens syn på livet radikalt. Han började ifrågasätta gud. Generellt sätt fick han en mörkare livssyn med existentiella grubblerier om vad som verkligen var värt någon i tillvaron. Det var i samband med den här perioden hans intresse för österländska tankesätt och religioner började utvecklas.

Även hans musikstil förändrades. Under de här åren skrev han nästan samtliga låtar till hans tre främsta album, Mona Bone Jakon (1970), Tea For the Tillerman (1971) samt Teaser and the Firecat (1971). Från att ha varit en ytlig popmusiker, förvandlades han till en allvarlig singer/songwriter.

Den första singeln efter uppehållet, och den låt som markerade metamorfosen, var ”Lady D’Arbanville”. Sången är annorlunda på många sätt. För det första märker man klart Cat Stevens grekiska ursprung*. Melodin har tydliga medelhavsinfluenser.

Det andra är att låten är uppbyggd som en dödsruna eller begravningsannons. I den lite märkliga, för att inte säga makabra, texten antyder berättarjaget hela tiden att den undersköna fröken D’Arbanville är död. Han beskriver hur kall hon är, där hon ligger blek på sin bädd. Och hur han skall lägga rosor på hennes grav.

Cat Stevens hade ett kort förhållande med Patti D’Arbanville men hon dumpade honom för en annan man. Besviken och svartsjuk skrev han ”Lady D’Arbanville”. När han var klar ringde han upp henne i Frankrike och spelade låten över telefonen för att få hennes godkännande. Enligt uppgift gillade hon den.

Nu är ”Lady D’Arbanville” inte den enda låten Stevens har skrivit om Patti. Även ”Wild World” från Tea for the Tillerman handlar om henne. I flera intervjuer har Cat Stevens berättat att han skrivit många låtar om gamla flammor. Och flammorna har samtidigt skrivit låtar om Steven Georgiou. Under en period hade han bland annat en affär med Carly Simon som inspirerade till minst två sånger. Från vardera hållet.

Någon som funderar över vem mannen var som Cat Stevens förlorade Patti D’Arbanville till? Svar: Mick Jagger. Sämre rival kan man ju ha.