Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Kopiornas revansch

Publicerad 2019-03-24 12:00:00 i Allmänt,

Geno

Dexy’s Midnight Runners I 1980

That man took the stage, his towel was swinging high
This man was my bombers, my Dexy's, my high

I början av 60-talet gick en Motownvåg över de brittiska öarna. Artister som Diana Ross och hennes Supremes, Martha & the Vandellas och Marvin Gaye sålde som smör i solsken. På radion intog Stax- och Motownlåtarna listorna tillsammans med Beatles och Stones. På Londons inneställen dansade ungdomarna loss till de senaste soulsinglarna från Memphis och Detroit. Framförallt anammades soulmusiken av modsen, som även gillade ska och rythm & blues.

Några år senare började Motowneran så sakta ebba ut i Storbritannien. Den amerikanska soulen hade mer och mer utvecklats åt det funkigare hållet och nu ändrade även soulklubbarna karaktär. Om de inte helt övergick till den gryende psykedeliska musiktrenden. Men i Midlands och i de norra delarna av England var det annorlunda. Där levde den ursprungliga, klassiska, r&b-baserade soulen fortfarande kvar. Souldiggarna i norr vägrade anpassa sig till den nya stilen. De ville ha den gamla soulen kvar. Resultatet blev en av den moderna musikhistoriens märkligaste revivalrörelser. För det bör sägas med en gång: Northern soul är mer av en rörelse eller subkultur än en egentlig genre.

Problemet med en subkultur vars musik till stora delar bygger på något som var populärt ett decennium tidigare, är att det inte kommer fram något nytt material. Istället fick northern soulfansen söka i arkiven efter obskyra singlar som de kunde damma av och ge ett nytt liv. I norr blev Motown-, Stax- och Atlantic-singlar åter populära. Låtar som hade åratal på nacken började på nytt att sälja. På Motowns huvudkontor i Detroit visste de inte vad de skulle tro när låtar som sedan länge hamnat i arkivet, åter efterfrågades. Antagligen åsåg de hela fenomenet med ett förundrat leende.

Snart var de flesta Stax- och Motownhits upptäckta. Istället fortsatte fansen sökandet och hittade singlar från mindre bolag, oftast låtar som hade floppat i USA. Kopior på Motownoriginalen. Artister som The Foundations och Johnny Johnson & the Bandwagon, som amerikanerna knappt hört talas om, väckte omåttlig popularitet. Till och med så sent som 1976 kunde man upptäcka soulsinglar från mitten av 60-talet, som till exempel Billy Oceans ”Love Really Hurts Without You”, på de engelska listorna. Och det dröjde inte länge förrän kopiorna var populärare än Motownoriginalen.

Men varför? Varför uppstod det här fenomenet? Den här "återvinningstrenden"? För vän av ordning är det ju helt uppochnervänt att unga människor föredrar kopior framför den äkta varan. Popmusik som dessutom hade åratal på nacken.

Vissa menar att fenomenet i sig stärkte känslan av tillhörighet bland fansen. Musiken fick en exklusiv status, något som var okänt för den stora mainstreammassan. Om du gillade den här musiken stod du ut. Då var du någonting.

Själva termen "northern soul" myntades av den engelska musikjournalisten och soulgurun Dave Godin. Han upptäckte att när fotbollsfans från norra England var på besök i hans skivaffär, Soul City, i London, ville de köpa soulskivor med en helt annan stil och inriktning än den vanliga kundkretsen.

För att hjälpa kunderna från norr att hitta vad de sökte ställde han deras skivor i separata boxar som han döpte ”northern soul”. I slutet av 60-talet besökte han själv dessutom nattklubbarna The Twisted Wheel och Blackpool Mecca för att få en glimt av vad soulfansen i norr sysslade med.

Vad han såg fick honom att häpna. I London föredrog man mindre, mer intima klubbar. Här, i norr, var dansställena gigantiska. Man fortsatte helt enkelt att använda samma föreningslokaler som de gjort de senaste hundra åren. Lokalerna hade gott om utrymme och dessutom något som skulle visa sig oumbärligt för den verklige northern souldiggaren: trägolv. För ska man dansa och bugga hela natten krävs det ett flexibelt och tåligt material. Men det Dave Godin överraskades mest över var den speciella atmosfären och fansens hängivenhet. Han skrev en krönika i tidningen Blues and Soul om fenomenet. Över en natt var northern soul på allas läppar.

Nu får man inte glömma ett annat inslag i kulturen: knarket. Northern soul var i mångt och mycket en klubbrörelse. Klubbarna låg som ett pärlband över hela norra och mellersta England. Mest känd var Twisted Wheel i Manchester*. Andra populära ställen var Golden Torch, Stoke on Trent och Mojo i Sheffield. Lite förenklat kan man säga att rörelsen bestod av två huvudingredienser: soul och amfetamin. Scenen blev berömt för sina ”allnighters”. Klubbarna höll igång från klockan sju på kvällen till sju på morgonen. Mestadels var det upptempolåtar som Northern Soulfansen gillade och tempot på klubbarna gick i 120 kilometer i timmen under hela natten.

För att orka med en ”allnighter” tog en stor del av besökarna droger, oftast olika sorters amfetaminpreparat (den populäraste drogen vid den här tiden var dexedrine som i folkmun kallades för dexy’s, resten kan ni räkna ut själva). Parallellt med Northern Soul scenen växte även en drogkultur fram som gjorde att många av de mest populära klubbarna (däribland Twisted Wheel) var tvungen att stänga i slutet av 60-talet.

Under 70-talet nådde Northern Soulrörelsen sin höjdpunkt. 1973 öppnade Wigan Casino. Det skulle bli det allra populäraste av alla Northern Soulklubbar. Ungdomar från hela England vallfärdade till casinots allnighters på fredagskvällarna. Det var i den här myllan som många blivande engelska popartister hittade sin nisch. Som tonåring tog Paul Weller vespan från Woking till de olika Northern Soul tillställningarna i norra England. Han blev så hänförd av vad upplevelsen att han några år senare skrev hyllningslåten ”Nonstopmusic” för The Jam. En annan artist som tillbringade sina tonår på allnighters var Kevin Rowland, sångare i Dexy’s. Han blev så inspirerad av hela subkulturen att han bestämde sig för att starta ett band.

Även Northern Soulkulturen hade sina ikoner. En av de allra populäraste artisterna under eran var GenoWashington. Han turnerade runt i hela England med sin fartfyllda gogo-show baserad på covers. Överallt han kom, under slutet av 60-talet, gjorde han succé. En stor del av hans framgång byggde på att Storbritannien var svältfött på soul. Amerikanska soulartister besökte sällan, om någonsin, de brittiska öarna

Nu var inte Geno den äkta varan. Vi tar det från början. I början av 60-talet hade en ung Motownartist vid namn Gino Washington några mindre soulhits i USA. Hans karriär tog emellertid paus i 1964 då han blev inkallad att göra militärtjänstgöringen. I Gino Washingtons frånvaro passade en ung svart amerikan som arbetade som gyminstruktör på de amerikanska flygbaserna i England på att ta hans ställe. Han kallade sig Geno Washington.

Med en repertoar mest bestående av soulcovers och en scenshow engelsmännen inte hade sett maken till gjorde Geno tillsammans med sitt band The Ram Jam Band stor succé. 1967 var Geno Washington en av Storbritanniens allra mest populära artister. Jimi Hendrix, Cream och Pink Floyd var alla förband till Geno och hans band. Hans album Hand Clappin’, Foot Stompin, Funky Butt Live låg på den engelska listan i över 48 veckor. Endast Simon & Garfunkels Bridge over Troubled Water och soundtracket till Sound of Music sålde mer i Storbritannien det året.

När väl den äkta Gino Washington kom tillbaka från militärtjänstgöringen upptäckte han att någon annan tagit hans ställe. Hans karriär hämtade sig aldrig efter det och han försvann i glömskan.

Det var någon gång vid den här tiden som en ung Kevin Rowland såg Geno Washington live. Kanske på var det på The Twisted Wheel, kanske på the Golden Torch eller något annat ställe. Var det än var någonstans så gjorde Geno hur som helst intryck på den spinkige engelsmannen.

The crowd, they all hailed you and chanted your name
But they never knew like we knew me and you were the same
And now you're all over, your song is so tame
You fed me, you bred me, I'll remember your name

I början av 1980-talet hade Northern Soul rörelsens popularitet börjat ebba ut. Hela genren hade förlorat en stor del av sin status. Wigan Casino stängde ner verksamheten 1981. Istället hade dess arvtagare vuxit upp och nu börjat göra karriär med sina respektive band. Soulinfluerade rockgrupper som Dexy’s Midnight Runners och The Jam. Kevin Rowland (eller Paul Weller för den delen) hade inte glömt sina influenser.

1980 släppte Dexy’s Midnight Runners ”Geno”. Kevin Rowlands sång är den ultimata hyllningen, inte bara till artisten Geno Washington, utan till hela Northern Soulscenen. En subkultur helt och hållet beroende av kopior, obskyra medelmåttor och andra floppade artister. ”Geno” är också Kevin Rowlands självbiografiska tonårsskildring. En bra beskrivning hur det kunde gå till på Wigan Casino eller någon av de andra soulklubbarna i norra England under rörelsens gyllene år.

Geno” anses vara en av Dexy’s Midnight Runners allra bästa låtar. Den blev en superframgång för bandet och låten gick upp till förstaplatsen på den engelska listan. Vid den här tidpunkten var Geno Washingtons karriär tämligen avslocknad. Men låten innebar också en revival för Geno. På nytt blev han ett eftertraktat namn bland de engelska konsertbokarna.

Länge leve medelmåttorna. Länge leve kopiorna.

 

 

The lyricsare all true. I saw Geno Washingtonin 68 at the Railway Hotel in Harrow. I was 15 years old and out with all the older kids – you had to be 18 to get in – short-haired, cool-looking mods-turning-into-skinhead types. Looking back, it’s probably not the best gig I’ve ever been to, but I didn’t have anything to compare it to. I didn’t have any intention to be a singer at that point. I just thought you go to school, go to work and that’s it. But when he came on swinging a towel, something clicked in me.

I en intervju med The Guardian berättar Kevin Rowland om när han först såg Geno Washington.

 

 

* Det var The Twisted Wheel som Dave Godin besökte när han skrev sin berömda krönika. Många har därför, felaktigt, trott att det var här hela rörelsen startade.

 

Lyssna på låten här:

 
 
 
 

Lyssna på Geno Washington här:

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela