Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Ledtrådar om ett förlorat barn

Publicerad 2019-03-03 11:59:00 i Allmänt,

Little Green

Joni Mitchell I 1971

Child with a child pretending
weary of lies you are sending home

De hade inte varit ihop länge och nu var hon redan med barn. Joni Mitchell, eller Joan Anderson som hon hette på den här tiden, var bara 19 år och hade precis börjat på en konstskola i Calgary. Fadern var den jämnåriga Brad Macmath, också han elev på skolan. Joni var djupt förälskad. Och samtidigt villrådig.

Hon ägnade mer tid åt att uppträda som trubadur på olika folkklubbar och coffehouses - än i skolan. Hon hade inte en aning hur hon skulle kunna försörja barnet. Joni valde att inte berätta om graviditeten för någon. Vare sig för sina föräldrar eller för sin bekantskapskrets. Bara några få nära vänner kände till att hon var med barn.

Tillsammans med Brad tog hon beslutet att flytta till Toronto för att livnära sig som artist. De flyttade in i ett hippiekollektiv. Det var stökigt, livligt och sunkigt. Och några spelningar blev det inte för Joni eftersom hon inte hade råd att betala musikerfackets medlemsavgift, vilket var ett krav på den tiden. Istället försökte hon försörja sig så gott det gick på olika småjobb. Brad tröttnade dock ganska snart på hippietillvaron. Han drog till Kalifornien för att pröva lyckan och lämnade Joni, vars mage nu var stor som en ballong.

Den 19 februari 1965 födde hon en liten flicka. Flickan döptes till Kelly Dale Anderson. Joni hade varit tvungen att välja det billigaste sjukhuset i staden, för hon var bokstavligen pank. Nu stod Joni där med ett nyfött barn men utan man, vänner eller familj att hjälpa och stödja henne. Lägg därtill arbetslös och utan några som helst tecken på att den vilande artistkarriären skulle inbringa några pengar. Dessutom visste 20-åriga Joni ingenting om hur man skulle ta hand om ett litet spädbarn. Inte hennes bekanta heller. Beslutet att adoptera bort det lilla flickbarnet var hårt men ofrånkomligt.

Från början hade Joni tänkt sig att Kelly skulle bo i ett fosterhem tills hon själv hade fått lite tid att ordna upp sin tillvaro. Joni var sedan några månader tillbaka ihop med Chuck Mitchell som sedermera skulle bli hennes lagvigda man. Hon hoppades på att de tillsammans skulle kunna ta hand om Kelly. Men Chuck var motsträvig till att ta emot någon annan mans barn.

Allt efter tiden gick stod det allt mer klart för Joni att adoption var det enda alternativet. Ett halvår efter att Kelly hade fötts skrev Joni på adoptionspapperna och lämnade därmed officiellt bort sitt barn. Hon kapade bandet. För evigt.

Den dagen var också början till en livslång själslig smärta. En saknad efter barnet som hon lämnat bort. Kombinerad med känslor av skuld, skam och bottenlös sorg.

Åren gick. Trots att läget såg hopplöst ut 1965 gjorde Joni karriär som artist och blev en av världens mest kända och uppskattade singer/songwriters. 1971 kom albumet Blue som av många anses som hennes bästa. Med på plattan fans låten ”Little Green” som gjorde både musikskribenterna och fansen ordentligt förbryllade.

Born with the moon in cancer
Choose her a name she will answer to
Call her green and the winters cannot fade her
Call her green for the children who’ve made her
Little green, be a gypsy dancer

För trots att hon var i medias blickfång var det ingen som kände till historien om Kelly. Redan 1967 hade hon komponerat sången ”Little Green” som rakt upp och ner berättade historien om adoptionen. Den var en av de första låtarna i hennes repertoar och på livekonserterna brukade hon byta ut ordet ”Green” mot ”Kelly”.

Joni behöll historien om Kelly för sig själv. En hemlighet som plågade hennes samvete. Istället kanaliserades hennes saknad via låtarna. Efterlysningar efter ett förlorat barn. Några år senare kom till exempel ”Chinese Café/ Unchained Melody” som också gav antydningar om tonårsadoptionen.

Många gånger fick Joni frågan i intervjuer om hon inte funderade på att skaffa barn. Joni var undvikande och svarade motvilligt på frågorna. Hon brukade säga att hon såg sitt konstnärskap och skapande som en form av moderskap. För trots flera försök fick inte Joni några fler barn (hon har haft minst ett missfall).

Medierna hade emellertid börjar komma historien på spåren. I början av 80-talet publicerades en artikel i Sunday Times där det berättades om adoptionen utan att göra någon större sensation av saken. Värre blev det när en av Jonis gamla skolkamrater från konstskolan sålde historien till den amerikanska tabloidpressen. SONGBIRD JONI SEARCHES FOR LOVECHILD SHE HAD AT 19 skrek rubriken. Joni själv höll dock tyst om historien och snart dog även mediernas intresse ut.

Nu är inte Joni Mitchell ensam om att ha adopterat bort sitt barn till förmån för karriären. Ett stort antal artister har tvingats till samma val. När Patti Smith var 18 år upptäckte hon att hon var gravid. Efter mycket om och men valde hon att föda barnet men adopterade sedan bort det med det enda kravet att det inte fick uppfostras katolskt: ”I gave it up ... because I wanted to be an artist. Simple as that. I wanted to create and recreate in my own way. I didn’t want to create through another person – at that point of my life, berättar Patti Smith.”

Under årens lopp har hon ofta drömt och fantiserat om sitt bortadopterade barn men så sent som 1979 sa hon: ”I have no desire to meet her, or raise her, or to have some kind of emotional reunion with her.”

Åter till Joni. Det var först i mitten av 90-talet. När Joni Mitchell själv närmade sig 50-års åldern som längtan efter att få veta vad som hänt och få lära känna sitt enda barn blev för stor. Hon valde att självmant bryta tystnaden. I en intervju berättade hon att hon önskade att få kontakt med dottern.

Samtidigt, i en annan del av Kanada, letade 32-åriga Kilauren Gibb efter sin biologiska mor. Kilauren hade själv precis blivit mamma. De senaste åren hade hon känt en allt kraftigare längtan att få reda på vilka hennes biologiska föräldrar var. För Kilauren var Jonis dotter. Hon hade hittat ett nytt hem hos ett par i Toronto som samtidigt hade döpt om henne till hennes nuvarande namn. På många sätt var hon mycket lik Joni. Samma blå ögon och samma blonda hårsvall.

Kilauren hade förgäves försökt hitta några spår efter sina biologiska föräldrar i adoptionshandlingarna. Kanadas adoptionslagar är mycket stränga. Endast ett fåtal uppgifter om hennes riktiga mor och far fanns dokumenterade. Om Joni stod det bland annat att hon var en folksångare från Saskatchewan som hade flyttat till USA. Vad Jonis föräldrar hade för yrke och lite om hennes utseende. Inte mycket att gå på om man ska leta i genom hela den amerikanska kontinenten.

Jonis utspel hade emellertid väckt den slumrande pressen på nytt. Överallt gick det att läsa om hennes jakt på sin förlorade dotter. En av Kilaurens vänner föreslog att det kanske var Joni som var hennes biologiska mor. Och efter Kilauren hade kollat på Mitchells hemsida och upptäckt att det fanns en hel del saker som stämde in – blev hon alltmer övertygad att den världsberömda artisten verkligen var hennes mor. Kilauren kontaktade Jonis manager.

Nu hör det till saken att sedan Joni hade offentliggjort sin hemlighet hade hundratals människor hört av sig och meddelat att de var hennes dotter. Mitchells manager var ganska skeptisk till en början. Men när hon hörde Kilaurens röst ändrade hon sig. Den var identisk med Jonis.

1997 återförenades till slut mor och dotter med lite hjälp av medierna och slumpen. Till att börja med såg återföreningen ut att gå bra. Joni bjöd in Kilauren att bo hos henne under en veckas tid. Mor och dotter fick chansen att lära känna varandra. Men ju längre tiden gick – ju mer märktes sprickorna i fasaden. Hur svårt en återförening kan vara. Enligt medierna har deras förhållande sedan dess varit ganska frostigt. Uppenbart var att Kilauren hade svårt att försonas med Jonis beslut att adoptera bort henne för 30 år sedan.

Även om Joni och Kilauren inte kanske fick den relation som de själva hade önskat och längtat efter – så fick hela historien en annan positiv effekt. I och med att Joni hade offentliggjort sin hemlighet kom adoptionsfrågan i fokus. Kanadas stränga adoptionslagar började ifrågasättas. Mängder med kvinnor som var i samma situation som Joni började för första gången att öppet berätta om sina erfarenheter och den inre smärta det innebär att lämna ifrån sig sitt barn. Joni fick ta emot hundratals brev och blomsterkvastar från olika människor som tackade henne för att hon hade delat med sig av sin historia.

 

 

To be pregnant and unmarried in 1964 was like you killed somebody.”

I en intervju berättar Joni Mitchell om sin tonårsgraviditet.

 

Lyssna på låten här:

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela