Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Tjejen som startade en trend

Publicerad 2019-03-31 12:29:06 i Allmänt,

I Don’t Like Mondays

The Boomtown Rats I 1979

And school's out early and soon we'll be learning

and the lesson today is how to die

Vem avskyr inte måndagsmornar? Den här måndagsmorgonen, 29 januari 1979, bestämde sig Brenda Ann Spencer för att inte gå till skolan. Brenda, en blek och tanig 17-åring med stripigt hår, glasögon, fräknar samt en trumpen uppsyn, bodde tvärs över gatan från plugget, Grover Cleveland Elementary School.

Istället plockade hon fram sitt .22 kalibers halvautomatiska gevär, som hon tillsammans med ammunition fått i julklapp av sin omtänksamme far (hon hade önskat sig en radio) och satte sig i position där hemma. Några minuter senare var en av de mest beryktade massakrerna i USA:s historia ett faktum.

Vid halv niotiden kom Burton Wragg, rektor på Grover Cleveland Elementary School, för att låsa upp dörrarna till skolan. Barnen som hade samlats på skolgården börja gå mot ingången. Då öppnade Brenda eld. Först sköt hon med ett välplacerat skott ihjäl rektorn, sedan mördade hon väktaren Mike Suchar, när han försökte hjälpa eleverna att komma ur skottlinjen. Fullständig kalabalik uppstod. Vissa barn sprang skrikande i panik från platsen. Andra försökte så gott de gick gömma sig från krypskytten. Skolgården var nersmetad med blod. Allt medan Brenda Spencer metodiskt sköt ner den ena ungen efter den andra.

Någon hade sinnesnärvaro att köra fram en sopbil mellan Spencers hus och skolan, för att förhindra Brenda från att skjuta fler. Och nu upphörde skotten. Brenda Ann Spencer plockade ner geväret, stängde samt låste alla dörrar och fönster i huset - och satte sig att vänta.

Under tiden hade polisen anlänt till platsen. De hade snabbt lokaliserat att skotten kom från Spencers hus. En förhandlare plockades fram för att förhandla med henne - men Brenda Ann Spencer var inte på humör att förhandla. Hon varnade polisen att hon fortfarande hade ammunition kvar och skulle de tvinga henne att komma ut – skulle följderna bli fatala.

Medan hon barrikaderade sig i hemmet lyckades ett flertal journalister från olika nyhetsmedier nå fram och intervjua henne över telefon. En reporter på The San Diego Union Tribune fick sitt livs scoop när hon motiverade sitt dåd för honom: "I just started shooting, that's it. I just did it for the fun of it. I just don't like mondays ... I just did it because it's a way to cheer the day up. Nobody likes mondays."

Efter sex och en halv timmars förhandlingar valde Brenda till slut att ge upp och överlämna sig till polisen. Facit av massakern? Två döda vuxna, åtta skottskadade barn samt en skottskadad polis. Det var ett rent under att inte fler dödades den här morgonen. Vid gripandet verkade Brenda Spencer inte det minsta ångerfull.

Polisen brottsplatsundersökning avslöjade obarmhärtigt vilken sjaskig tillvaro Brenda Ann levde i. Huset var ett ruckel fyllt med bråte och skräp. Överallt låg tomma whiskyflaskor och ölburkar (även där Brenda Ann stått under massakern låg flaskor men enligt polisutredningen var hon inte alkoholpåverkad vid brottstillfället). Mitt på golvet låg en smutsig, sunkig madrass som Brenda Ann delade med sig far.

Den här speciella dagen i januari var The Boomtown Rats på en radioturné i USA. 32 stationer runt om i Amerika skulle avverkas på 33 dagar. Bob Geldof, mest känd för den stora Live Aidgalan som han initierade, inledde emellertid sin bana som rockmusiker i det irländska punkbandet The Boomtown Rats. Bandet bestod av fyra tonåringar från den lilla byn Dun Laoghaire (uttalas dun-leray) och följde i kölvattnet av punkvågen som härskade i Storbritannien i slutet av 70-talet. Geldof och kompani befann sig på en radiostation i Atlanta när teleprintern började ticka ut de braskande nyheterna om massakern i San Diego.

Bob Geldof blev så tagen av händelsen att han omedelbart skrev "I Don't Like Mondays", ursprungligen som en reggae. Han ändrade dock låten till vanlig takt och gav den ett enkelt pianoarrangemang. Den blev en superhit och sålde det året i över en miljon ex. "I Don't Like Mondays" blev dessutom vald till "single of the year" i Storbritannien.

Hur gick det för Brenda Ann, då? Trots att Brenda Ann Spencer var 17 år vid tidpunkten för gärningen valde domstolen att inte ta några hänsyn till hennes ålder. Hon åtalades för två mord och ett stort antal fall av mordförsök.

Brenda Ann erkände utan omsvep gärningen. Under rättegången kom det fram att hon vid ett annat tillfälle, ett år tidigare, hade försökt att skjuta mot skolan. Men den gången använde Spencer endast en soft air gun och dådet resulterade bara i ett stort antal sönderskjutna rutor på skolans fasad. Trots att hon inte lyckades skada någon den gången, fick hon en villkorlig dom för det här.

Under övervakningen föreslog Brenda Anns frivårdare att hon skulle söka hjälp hos psykiatrin. På skolan, en särskola för värstingar, hade lärarna noterat att hon visade tecken på att vara suicidal. Hennes omtänksamme far vägrade dock att ge sin tillåtelse till att hon fick hjälp av psykiatriker med hänvisning till att han kunde ta hand om sin dotters självmordstankar och depressioner på bästa sätt själv. Istället köpte han ett gevär till henne.

Under rättegången försökte Brenda Anns förtvivlade advokat förgäves plädera för förmildrande omständigheter. Han argumenterade att det var på grund av hennes far och den uppfostran som hon fått som hon hade begått missgärningen. Men det tog juryn ingen notis om. Brenda Ann Spencer dömdes till livstids fängelse och än i dag sitter hon kvar bakom lås och bom.

Som kuriosa kan nämnas att Bob Geldof i en intervju några år efter massakern avslöjade att Brenda Ann skrivit ett brev till honom. I brevet uppgav Spencer att hon var glad över att ha utfört skjutningen, eftersom Geldof gjort henne berömd: Which is no good thing to live with.” kommenterade rocklegenden.

Inledningsvis visade Brenda Ann Spencer ingen ånger över dödsskjutningarna. Men efterhand verkar hon ha ångrat att hon släckte oskyldiga personers liv. I samband med en nådeansökan 2001 kommenterade Spencer att hon önskade att massakern aldrig inträffat. Tanken på att andra ungdomar kan ha inspirerats av hennes massaker – skrämmer henne: ”I know saying I’m sorry doesn’t make it all right. I wished it never happened. With every school shooting, I feel partially responsible. What If they got their idea from what I did?”

På många sätt hade Brenda Ann Spencer rätt i sitt resonemang. Hon skapade de facto en trend med sin skolskjutning den där dystra måndagsmorgonen. Efter henne har det kommit hundratals och åter hundratals copycats. Missanpassade ungdomar som spridit död och förödelse. Morden på Grover Cleveland Elementary har under årens lopp fått ett flertal uppföljare på olika skolor runt om i USA, som Columbine, Virginia Tech, Sandy Hook. Bara för att nämna några.

Brenda Ann Spencer själv blev en ikon för den asociala skolungdomen som tar hämnd på samhället genom att genomföra en massaker. Tanken svindlar. Kanske hade historien sett annorlunda ut om Brenda Ann Spencer hade fått en annan julklapp? Som till exempel en radio?

 

 

I asked for a radio and he bought me a gun. I felt like he wanted me to kill myself.”

Brenda Ann Spencer om hennes pappas val av julklapp.

 

 

 

 

Lyssna på låten här:

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela