Låten och inspirationen

Running To Stand Still

U2 I 1987

I see seven towers
But I only see one way out

Vad är det för plats som har sju torn men endast en väg ut? Storslagna fasader men ett ruttet innandöme? Hem som ingen vill kännas vid för människor utan hopp? U2:s låt ”Running To Stand Still” berättar historien om mönsterområdet som blev till en mardröm. En symbol för social ingenjörskonst som gått snett.

1966 flyttade de första hyresgästerna in i den nybyggda förorten Ballymun strax norr om Dublin. I bostadsbristens Irland var behovet av nya bostäder och nya bostadsområden enormt. Ballymun var tänkt att bli en mönsterförort. Sju femtonvånings punkthus och ett antal lägre byggnader runt omkring. Från början hade projektet namnet Ard Glas (gaeliska för ”Gröna Höjder”). Ett uttryck för optimism. De storslagna planerna innehöll även ett ultramodernt shoppingcenter, 36 tunnland grönområden och ett stort antal lekplatser.

När de första hyresgästerna flyttade in bjöd regeringen på ett stort invigningskalas. Var och ett av de sju tornen, som nu blivit ett betydande landmärke, döptes efter en av de revolutionshjältar som avrättats av engelsmännen.

Mönsterområdestanken genomsyrade allt. De första invånarna var noggrant handplockade för att utgöra mönsterhyresgäster. Kontrakten delades ut nästan som en form av belöning. Lägenheterna var rymliga och hade centralvärme. Något som var mycket ovanligt på Irland vid den här tidpunkten.

Men det fanns en hake: Allt var fusk. De storslagna fasaderna dolde mängder av brister. Husen var slarvigt, för att inte säga felaktigt, byggda. Nästan från allra första början strejkade till exempel områdets hissar. I husen saknades dessutom termostater. Hyresgästerna var helt utelämnade till den temperatur fastighetsbolagen ansåg vara lämplig.

Och av de storstilade planerna för området blev intet. Inga parker, inga färgglada lekplatser, inget shoppingcenter. Det tog tre år innan Ballymun ens hade en affär. Hyresgäster som hade någorlunda god ekonomi började snart att söka sig bort från Ballymun. Istället för ett mönstersamhälle blev området en plats dit man hänvisade människor med problem.

Innan 60-talet var slut var området redan förslummat. Arbetslösheten var skyhög. Detsamma gällde brottsstatistiken. Och överallt fanns drogerna. De omgivande villakvarteren anordnade folkomröstningar för att byta postadress. Allt för att inte bli förknippade med Ballymun. På 80-talet började fastighetsbolagen mura igen tomma lägenheter, för att hindra ockupanter och uteliggare från att flytta in. Det gick till och med så långt att det infördes ett ”utflyttningsvederlag” för de horder av hyresgäster som ville ge sig av.

Bono växte bokstavligen upp i skuggan av de sju tornen. I ett av de villaområden som omger Ballymun. Han såg med egna ögon hur Ballymun blev mer och mer förslummat och hur området sakta men säkert togs över av knarklangarna. Under 80-talet var Irland ett av Västeuropas fattigaste länder. I skuggan av den ekonomiska krisen växte det fram en drogproblematik som i många avseenden var större än den i Storbritannien. Medlemmarna i U2 engagerade sig djupt i sociala frågor som berörde deras hemstad Dublin. Redan på albumet The Unforgettable Fire varnade bandet för den drogsituation som huvudstaden satt fast i. Med låtar som ”Bad” och ”Wire” beskrev U2 hur knarket, framförallt heroin, höll på att ta över staden. Sånger fyllda av ilska och frustration mot politikerna och myndigheternas svek.

På The Joshua Tree fortsatte de att skriva sånger om droger, fattigdom och social utslagning. Den vackra, poetiska ”Running To Stand Still” är en fiktiv relationshistoria som utspelar sig i Ballymun. Den handlar om en person vars tillvaro helt och hållet upptas av droger. En tillvaro av tomhet som hon försöker ta sig ur, endast för att upptäcka att hon bara slirar i gamla spår.

För några år sedan började man riva de sju tornen i Ballymun. Ett nytt område planeras i resterna av det gamla. Politikerna valde att riva Ballymun för att bygga bort fattigdomen. Precis som tidigare.