Låten och inspirationen

Hit Me With Your Rhythm Stick

Ian Dury & The Blockheads I 1979 

Je t'adore, ich liebe dich,
Hit me! hit me! hit me!

I decennier härjade “The Crippler” runt om i världen. I sitt spår lämnade den tusentals och åter tusentals människor döda eller lemlästade. Men en person tänkte inte ge upp för sjukdomen. Om han så skulle bäras upp på scen.

Poliomyetis har troligtvis alltid funnits i människans närhet. Sedan homo sapiens tog sina första steg på Afrikas savanner har det lilla viruset följt i dess skugga. Det finns bilder på gamla egyptiska väggmålningar med halta och lytta personer. Man tror att den gjorde kejsar Claudius vanställd för resten av livet. Även författaren sir Walter Scott tros ha drabbats efter att han utvecklat: "a severe teething fever which deprived him of the power of his right leg". I vanligt tal kallar man det lilla viruset polio.

Men i slutet av 1800-talet hände något med polioviruset. Det blev aggressivt, troligen till följd av en mutation. Nu det bröt det ut rena epidemier runt om på jorden och skapade panik varthän de dök upp. Det fanns inget skydd. Ingen bot. Och varje sommar spred sig skräcken bland befolkningen. Vem skulle drabbas denna gång?

Under nästa 70 år traumatiserade sjukdomen världen. En amerikansk president* led av dess förlamande effekter. Så gjorde även 60 miljoner andra människor. Den drabbade alla hög som låg. Även om inte polio dödade alla sina offer direkt, så lämnade sjukdomen dem handikappade för livet. De överlevande var en synlig påminnelse om polios i det närmaste oövervinnliga makt att döda, lemlästa och vanställa. Vid den här tiden visste man inte vad som orsakade sjukdomen och det fanns ingen medicin mot det.

Polio är en mycket smittsam sjukdom som kan attackera kroppen nervsystem. Man kan bli smittad via mat och vatten, i tempererade klimat är det en säsongsbaserad sjukdom. Oftast inträffar den under sommaren. Och oftast drabbar den barn. Därför skrämde sommaraktiviteter som att bada i sjöar och swimmingpools livet ut många föräldrar.

Lite förenklat kan man säga att polio äter muskler. Om den lägger sig på hjärtmuskeln dör du. Om den drabbar musklerna kring dina lungor var sannolikheten stor att du skulle hamna i en så kallad ”Iron lung”. Om den börjar äta på musklerna i dina ben eller armar blir du förlamad på dessa ställen.

Som värst härjade sjukdomen under 40- och 50-talen. Och ett stort antal artister ur rock n roll-generationen drabbades. I Kanada insjuknade både Joni Mitchell och Neil Young 1951. Joni Mitchell var nio år, Neil Young fem. Den unge Neil Young hamnade på sjukhus. I senare intervjuer har hans pappa vittnat om hur snabbt det gick. Bara över en natt gick rockikonen från har varit litet barn som skuttade, lekte och sprang till ett barn som “moved like a mechanical man, jerkily, holding his head in a tense position.” När Neil Young kom hem från sjukhuset sa han till sin pappa att “Polio is the worst cold there is”.

Vid den här tiden var det rutin att hela familjen sattes i karantän. Medan Neil låg isolerad på en sjukhusavdelning, fick resten av familjen stanna kvar i huset. Endast pappan hade tillåtelse att en gång om dagen gå ner till snabbköpet och handla. På ytterdörren hade myndigheterna satt upp en stor vit skylt med orden: Poliomyetis Infantile Paralysis.

Neil Young blev handikappad för livet av epidemin. Hans handikapp består av en hälta som är uppenbar när han går (alla som har sett Neil Young live har noterat hans stela, spastiska rörelser). Några decennier senare skrev Neil Young låten “Helpless” om sina barndomsminnen av sjukdomen. Det var ett gripande ögonblick i konsertfilmen The Last Waltz när Neil Young framförde låten tillsammans med Joni Mitchell.

Storbritannien var länge förskonad från någon större polioepidemi. Men det här ändrades sommaren 1947 när 7776 personer insjuknade inom loppet av några veckor. Det följande decenniet skulle över 58 000 människor drabbas av vilka cirka 4000 dog och 35 000 lämnades lemlästade. Vid utbrottet var sjukhusen i London fulla med sjuka och döende samtidigt som personalen själva började smittas av viruset. En student som jobbade på en intensivvårdsavdelning vid den här tiden beskrev den desperata farsotsliknande situationen som: ”absolutely bloody terrifying”.

En av dem som insjuknade var Steve Harley i Cockney Rebel. Han fick tillbringa tre och ett halvt år på sjukhus: “I was’t hit badly (by polio), but it changes my life … for a long time my life was in a bedside cabinet and it was a notebook and pen, all words, words, words … I am a solitary as a result.”

Steve Harley som hade sina storhetsdagar med sitt band Cockney Rebel i mitten av 70-talet, efter glamrocken men innan punken, skrev aldrig vid den tiden några låtar som sin tid i konvalescens. Även om en lång rad av Cockney Rebels låtar på album som The Psychomondo och The Human Menagerie, tar upp olika sjukdomstillstånd. Det var först 2005 som Harley tog upp sina barndomsminnen i den anonyma låten “The Last Feast”.

På sommaren 1949 insjuknade Ian Dury i polio. Han hade badat i en kommunal utomhusbassäng i Southend tillsammans med massa andra barn när han hade kommit kontakt med viruset. Ian var då sju år. De kommande arton månaderna tillbringade han isolerad på Black Notley Hospital i Essex på en avdelning full med andra svårt sjuka och handikappade barn.

Därefter blev han överförd till Chailey Heritage Craft School and Hospital i Sussex. Här skulle Ian Dury tillbringa tre och ett halvt år av sitt liv. Chailey, som det kallades allmänt, hade grundats 1903 och låg i en dyster gammal victoriansk byggnad. Chailey var en kombination av sjukhus och skola. Dess grundare hade beskrivit Chaileys som en “public school of crippledom”. Allt som allt var han institutionaliserad i närmare fem år efter att ha smittats av polio.

Chaileys skulle för evig märka den unge pojken. Skolan var känd för sin hårda disciplin. Men många gånger övergick disciplinen till rent våld mellan vårdpersonalen och barnen. För att inte nämna de sexuella övergrepp som pågick (”A lot of the staff were pervs. No buggery, but a loit of enforced wanking.”). Ian Dury har själv beskrivit den här tiden: ”Being in that place is one of the reasons I talk the way I talk. Before that I talked not quite BBC. A third of the kids there were funny in the head as well as being disabled . . . The situation was that from within you got very strong, but also you got coarsened . . . There was a lot of behaviour that just don’t happen in the outside world. Later you pretend to be arty about it but when I was there, I was just there, it was real. Thinkin’ about it now, I realise it was fuckin’ heavy. It was like a hospital in one way, like a school in another way, and like a prison in another way.”

Ian Dury har blivit beskriven som “The most scandalous and hilarious anti-hero to have emerged in the year of punk.” Det är nog en bra beskrivning. Från att ha gjort sig ett namn på Londons pubrockscen med sitt första band Kilburn & The High Roads gick han vidare och formade sitt eget band: Ian Dury and the Blockheads. Redan från början var Durys funktionshinder en del av bandets image och otaliga gånger fick Ian Dury själv bäras upp på scen.

På samma sätt handlade ett stort antal av Ian Durys låtar om hans barndomsupplevelser av polio. Redan med Kilburn & The High Roads spelade han in den smärtsamt vackra ”Crippled with nerves”. Upplevelserna från Black Notley och Chaleys går igen i låtar som ”Dance of the screamers” från 1978 eller ”Hey, Hey, Take me away” från albumet Laughters:

Hey, hey, take me away

I hate waking up in this place

There’s nutters in here who whistle and cheer

When they’re watching a one-legged race

And a one-legged prefect gets me in bed

Makes me play with his dick

One-legged horn and he’s shouting the odds

Driving me bloody well sick.

Det blev ordentligt liv i luckan när Dury släppte ”Spasticus autisticus”. 1981 utsågs av FN till internationellt handikappår. Under hela året pågick det runt om i världen olika evenemang för handikappade. För att hedra detta lovvärda initiativ släppte Ian Dury den lätt provokativa ”Spasticus autisticus”. Titel går tillbaka till när Ian Dury gick på högstadiet. Han blev mobbad av de andra eleverna och kallad ”Spastic Joe”. Han var dessutom tvingad att bära shorts vilket avslöjade hans tunga stödskenor. ”Spasticus autisticus” är en protestsång. Med låten ville Ian Dury visa upp det utanförskap som många funktionshindrade lever i.

Men den mottogs inte med öppna armar. Tvärtom, det blev ett himla liv. Låten uppskattades inte det minsta. Kritiken haglade och BBC stoppade låten omedelbart (precis som de gjort med ”Sex, Drugs and Rock n roll”). Dury fick också kritik från den brittiska motsvarigheten till cp-skadades riksförbund, Spastics Society, för att göra narr av alla CP-skadade. Och när Ian året efter var ute på turné i Australien hotade myndigheterna i Brisbane med att arrestera honom om han spelade låten – naturligtvis spelade han den.

Ian Durys album vimlar av låtar som refererar till hans upplevelser av polio. Men bäst av alla är kanske ”Hit me with your rythm stick”. Ian Dury överlevde polioepidemin men blev för evigt vanställd och dömd till att resten av livet använda käpp. Här har Dury för ett ögonblick glömt alla våndor och skojar friskt om sitt handikapp. Här är han: en krympling med käpp som slår världen med häpnad!

Låten är skriven tillsammans med The Blockheads multiinstrumentalist Chaz Jankel. Med ett funkigt pianokomp och drivande bas sjunger Ian Dury på en grötig cockney. ”Hit me with your rythm stick” blev Ian Durys största hit och singeln sålde över en miljon exemplar. Den 27 januari 1979 gick den upp på förstaplatsen på den engelska topplistan. 

”Hit me with your rythm stick” var Ian Durys revansch. Tidigt i karriären hade blivit bedömd som ”unsuitable for stardom” av skivbolagets CBS artistansvarige. Nu uppträdde han i videon till låten (trots skivbolagets protester) utan jacka och visade på så sätt upp sin deformerade kropp för publiken. 

Låten var tillägnad alla de med funktionshinder eller andra nedsättningar, alla de marginaliserade och missförstådda. Alla de som är på förhand dömda på grund av att de missade sista delen av showen eller kanske till och med missade bussen dit.

1955 kom ett vaccin mot polio. Alla de ungdomar under 40- och 50-talet som drabbades av ”The Crippler” skulle bli de sista innan massvaccination utrotade sjukdomen i västvärlden. Ian Dury, Neil Young, Joni Mitchell och Steve Harley till hörde alla en förlorad årskull. Generationerna efter skulle undslippa massepidemins alla våndor. Ian Dury och hans olycksbröder var, som någon uttryckte det, ”born to soon”.

 

”It was called the screaming ward and you could hear people screaming on the way there, and it was you when you was there, and you could hear the others on the way back.”

 

                                                                    Ian Dury beskriver den intensiva sjukgymnastiken på Black Notley, något han även beskrivit i låten ”Dance of the screamers”.