Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Stoppad vid dörren till syndernas underbara tempel av humorlös dörrvakt

Publicerad 2020-07-19 18:00:00 i Allmänt,

Le Freak

Chic I 1978 

Just come on down, to fifty four
Find a spot out on the floor

Det sägs att vid ett tillfälle försökte två halvnakna tjejer ridande på en häst komma in på Studio 54. Vakterna gav dem nobben med motiveringen: ”Hästen kommer in, ni får vänta utanför”. Studio 54 var i slutet av 70-talet det hetaste diskoteket i hela New York, för att inte säga hela världen. Ett dekadensens tempel där hedonismen och narcissismen gavs fritt spelrum. Här bokstavligen flödade kokainet och de mörka hörnen på övervåningen hade gästerna sex öppet. Den stora svårigheten var bara att komma förbi vakterna. Och då hjälpte det inte ens att vara kändis ...

1977 slog krögare Steve Rubell och advokaten Ian Schager sina påsar ihop för att öppna en nattklubb på ett centralt ställe. Studio 54 slog upp sina portar den 26 april samma år. Lokalen var en tidigare tevestudio beläget vid Manhattans 54th street. Utrymmena var enorma. Diskoteket kunde inrymma 3 000 besökande gäster. I taket hängde nattklubbens symbol; en stor lysande mångubbe som snortade kokain.

Redan från början ville ägarna att studion skulle vara ett ställe för det extravaganta. Gästerna uppmanades att klä sig iögonfallande. Någon vecka efter invigningen firade Bianca Jagger sin födelsedag på nattklubben. Hon red in på dansgolvet på en stor vit häst. Bilden spreds över hela världen och snart var mytbildningen igång.

Här tränges världskändisarna tillsammans med wannabees. Bland stamgästerna fanns den tidens jetset: Andy Warhol, Mick och Bianca Jagger, Rod Stewart, Diana Ross, David Bowie och Christina Onassis. Bara för att nämna några.

Steve Rubell brukade själv sköta insläppet. Uppflugen i en lyktstolpe vid entrén valde han ut vilka som fick eller inte fick komma in. Han var ofta oförskämd mot de köande (som kunde bestå av upptill 1 000 personer) och nekade dem inträde med kommentarer som: ”Go home and change”, eller ”You’re ugly”. Var man inte tillräckligt glamourös eller iögonfallande fick man snällt vänta. Och då spelade det ingen roll om man hette Warren Beatty, Jack Nicholson eller Frank Sinatra.

Discogenren hade tagit världen med storm. Överallt spelades den nya svarta musiken. Listorna toppades av discon och även den, vid den här tidpunkten, relativt mossiga rockgenren, påverkades av de nya rytmerna. Vid den här tiden var Chics ”Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah,Yowsah)” och ”Everybody’s Dancing” de två hetaste låtarna på Studio 54 dansgolv. Både Nile Rodgers och Bernhard Edwards kunde höra sina hits när de ställde sig i kön till nattklubben för att medverka i ett party som Grace Jones höll i. Kvällen till ära var de uppklädda till tänderna enligt den tidens mode. Skjortor med långa kragar kombinerat med ett gigantiskt afrokrull.

Men vakterna ignorerade dem helt. Efter att ha stått i kön i flera timmar under den kyliga kvällen, valde den nedslagna duon att retirera till replokalen. Istället för en helkväll på stan fick Rodgers och Edwards ha för en sprit- och knarkfest för sig själva. Asförbannade tog de fram sina instrument. Samtidigt som de jammade skrek de ut sitt hat mot Studio 54: ”Fuck them ... Fuck Studio 54”. Men efter ett tag förstod Nile Rodgers och Bernards Edwards att låten de spelade lät riktigt bra. Textraden ”Fuck off” byttes ut mot ”Le Freak, c’est chic” och inom loppet av någon timma var världshistoriens främsta discodänga skapad.

Medan Chic skapade musikhistoria gick det sämre för Studio 54. Det gigantiska knark, sex och discofesten varade endast i 33 månader. Steve Rubell och Ian Schagers girighet blev deras fall.

Den 14 december 1979 stormade femtiotal skattepoliser lokalerna efter att en springpojke tjallat på ägarna. I dolda utrymmen i taket och i väggarna hittade poliserna sopsäckar fulla med pengar. Det visade sig att Steve och Ian hade undanhållit 80 procent av intäkterna för skattmasen.

Mer än något annat ställe symboliserade Studio 54 discoeran. Människorna, musiken, drogerna. Men samtidigt symboliserade stället det egoistiska 70-talet. De som av många i USA kallas för ”jagdecenniet”. När det stängde igen markerade dess fall även början till slutet för discoeran. Men Chics hyllning till Studio 54 och dess vakter lever än. När allt kommer omkring kanske det var bra att Nile Rodgers och Bernhard Edwards inte kom in på discot den här kvällen. Inget ont som inte för något gott med sig.

”Bernhard and I started jamming, just guitar and bass. We were just yelling obscenities ... fuck Studio 54 ... fuck’em  ... fuck offf! ... Fuck those scumbags ... Fuck them! And we were just laughing. We were entertaining the hell out of ourselves. We had a blast. And finally it hit Bernhard. He said: ’Hey, Nile! What you’re  playing sounds really good.”

I en intervju berättar Nile Rodgers om ”Le Freaks” tillkomst

 

Lyssna på låten här:

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela