Låten och inspirationen

Suicide Solution

Ozzy Osbourne I 1980 

Made your bed, rest your head
But you lie there and moan
Where to hide, suicide is the only way out

En kväll i oktober 1984 bestämde sig 19-årige John McCollum från det lilla samhället Riverside i Kalifornien för att ta sitt liv. Han la sig på sängen, satte på sig hörlurar och lät sig omslutas av Ozzy Osbournes album Speaking of the Devil. Medan han lyssnade på musiken stoppade han en 22-kalibers revolver i munnen och tryckte av. När polisen dagen därpå kom till hans bostad och fann den döda kroppen; hackade skivnålen fortfarande på slutspåret.

Självmordet kom inte direkt som någon överraskning. John McCollum var en uttalad drogmissbrukare med psykiska problem. En enstöring utan vänner. Men det ansåg inte hans anhöriga vara orsaken till hans ödesdigra beslut. Istället hävdade de att det var musiken som hade fått honom att ta sitt liv. Att det var Ozzy Osbournes texter som förorsakat Johns självmord. Familjen valde att åtala den före detta Black Sabbath sångaren som ansvarig för McCollums död.

I stämningsansökan beskrev familjens juridiska ombud hur det inte endast var Ozzy Osbournes texter, eller musik, som fick John att göra vad han gjorde, utan hans hela uppenbarelse, "Ozzy Osbourne har en attityd, och även hans albumomslag, demonstrerar en fixering vid döden.”

Stämningen fick enorm publicitet i de amerikanska medierna när den offentliggjordes i början av 1986. Det var bara en liten detalj som inte riktigt stämde. Det var inte texterna på Speaking of the Devil som åtalet gällde - utan låten ”Suicide Solution” från Blizzard of Ozz. I synnerhet frasen: 

Made your bed, rest your head
But you lie there and moan
Where to hide, suicide is the only way out

***

Drygt ett år senare. I en annan del av USA. Närmare bestämt i Sparks, en liten förstad till spelstaden Reno i Nevada, började det lacka mot jul. Samhället var pyntad med kulörta juldekorationer. Medan glada tomtar med rödnosade renar skrek ut julens kärleksbudskap, valde två ungdomar att begå kollektivt självmord.

Just de här dagen, den 23 december 1985, hade 19-årige Raymond Belknap precis blivit avskedad från sitt jobb på ett tryckeri efter han vägrat arbeta övertid. Det var det andra jobbet på kort tid han avskedats från. Någon månad tidigare hade han fått sparken från en butik som sålde begagnade möbler när han ertappades med att stjäla pengar.

Raymond tog bilen för att hämta upp sin bästa vän; 20-årige Jay Vance. Precis som Raymond var Jay drogmissbrukare. Han hade precis hoppat av ett behandlingsprogram som sociala erbjudit honom. Nu försörjde han sig så gott han kunde på ett deltidsjobb. De bägge ungdomarna åkte hem till Raymond där de låste in sig i hans pojkrum och började dricka öl och röka marijuana.

Raymond och Jay hade mycket gemensamt. De kom bägge två från den white trash mylla som står i så skarp kontrast till det framgångskåta Amerika. Belknap fick stryk därhemma. Mycket stryk. Hans styvfar, Jesse Roberson, klådde upp honom systematiskt. Som ett sätt att hävda sig intresserade sig Raymond tidigt för kampsporter och skjutvapen. I sin vapensamling hade han bland annat en avsågad hagelbössa. Raymonds mamma Aunetta arbetade som croupier på ett av Renos casinon. Jesse Roberson var hennes fjärde äktenskap.

Även Jay Vance fick stryk hemma. Familjen hade en stadig kontakt hos de sociala myndigheterna. Phyllis Vance, som blivit frireligiös på äldre dar, genomgick terapi för att hon misshandlat sonen. Våldet var dock ömsesidigt. Jay gav igen. Han hade försökt ha ihjäl sin mor under en biltur genom att strypa henne. Phyllis undkom med blotta förskräckelsen. Vid ett annat tillfälle hade han hotat henne med en hammare och skjutvapen. Jays biologiska far hade aldrig erkänt faderskapet och Jays styvfar Tony var spelmissbrukare och alkoholist.

Jay och Raymond hade träffats på högstadiet och genast blivit bästa vänner. Redan första året på gymnasiet valde de att hoppa av skolan. De drömde om att bli legosoldater. De mesta av fritiden ägnade de åt att knarka och hos den lokala polisens register hade deras akter börjat växa.

De hade ytterligare en sak gemensamt. Bägge två älskade Judas Priest. Jay hade fullt med Judas Priest- tatueringar över hela kroppen. Den här dagen, dan före dopparedan, valde Raymond att ge Jay hans julklapp i förväg. Ett splitter nytt exemplar av Jays absoluta favoritalbum med Judas Priest: Stained Class. Jay hade visserligen redan plattan men hans exemplar var utslitet.

Killarna blev allt mer höga och berusade. De lyssnade om och om igen på Stained Class och skrålade med i låtarna. Vid vilken tidpunkt under kvällen som de bestämde sig för att göra kollektivt självmord, är det ingen som vet. Jays föräldrar hade kört förbi och försökt övertala honom att följa med hem, så han skulle orka upp och jobba under morgondagen. Han vägrade och svarade dem med att han tänkte säga upp sig. Även Raymonds mor började bli orolig.

Men Raymond hade låst dörren till pojkrummet och vägrade öppna när hon knackade. I stället började de bägge ungdomarna att slå sönder möblerna i rummet. När Aunetta försökte bryta upp dörren tog Raymond sin hagelbössa och killarna rymde ut genom fönstret.

De sprang allt var de kunde tills de kom till en lekplats en bit därifrån. Raymond ställde sig på en liten karusell, klädd i sin slitna Miami Dolphins tröja och ett bältesspänne med ett marijuanalöv på. Han skrek högt ut i luften.

- I sure fucked up my life.

Samtidigt placerade han bössan under hakan, räknade till tjugo och tryckte av.

Efteråt plockade Jay upp hagelgeväret. Bössan var alldeles kladdig av allt blod.

- Det var så mycket blod att jag knappt kunde hålla i geväret. Jag laddade om det. Jag visste att det var min tur och förberedde mig själv på det, berättade han i ett vittnesförhör efteråt.

Men något gick snett. I skjutögonblicket slant Jay med bössan. Istället för att ta livet av sig sköt ha bort hela undersidan av ansiktet och föll medvetslös till marken. Mirakulöst klarade Jay livhanken men nu väntade en lång sjukhusvistelse och omfattande plastikoperationer för att få honom att se ut som en människa igen. Under tiden hade Phyllis Vance tagit kontakt med en av USA:s mest kända ambulansjägare, advokaten Kenneth McKenna. Jays mamma ansåg att Judas Priest låg bakom Jay och Raymonds kollektiva självmord.

McKenna, en liten fet man med kerubansikte, var specialiserad på personskadeärenden. Precis som en haj kan känna blodspår på mils avstånd, kunde McKenna av ren pur instinkt känna vittringen av feta skadeståndsmål. Vid den här tidpunkten höll han på att processa mot den gamle 60-talsrockaren Paul Revere och en känd konsertlokal. När Revere hade spelat på konserthallen i fråga hade han slängt ut sin hatt till publiken. En kvinna på en av balkongerna hade sträckt sig ut efter hatten och i samma veva ramlat ner. Nu stämde McKenna Revere och lokalägaren på närmare 50 miljoner kronor för sveda och värk.

Inte överraskande tog sig McKenna genast an stämningen mot Judas Priest. 

***

Under tiden hade Ozzys mål gått upp i en domstol i Los Angeles. I det amerikanska rättssystemet finns möjligheten att ha en provrättegång för att se om målet håller. Ganska snart stod det klart att ett åtal mot en artist för dess texter skulle falla på yttrandefriheten. Istället valde McCollums jurister att stämma Ozzy för påstådda dolda meddelanden som skulle finnas i "Suicide Solution". Meddelanden som uppmanade till självmord.

Familjens jurister hade anlitat ett privat forskningsinstitut, IBAR, för att hitta dem. IBAR gjorde inte juristerna besvikna. Institutet påstod sig ha hittat dolda sångslingor i låten, en och en halv gånger den vanliga talhastigheten, som bara går att höra om man lyssnar flera gånger på den i tät följd. De dolda texterna var: ”Why try, why try? Get the gun and try it! Shoot, shoot, shoot,” följt av ett kusligt skratt.

Här stannar vi ett tag. Dolda meddelande, så kallad subliminal teknik, på hårdrocksalbum är inget nytt. I början av 80-talet blev Led Zeppelin stämda av kristna grupper i Kalifornien för att deras låt ”Stairway to Heaven” skulle innehålla satanistiska meddelanden om man spelade den baklänges. Bandmedlemmarna nekade emellertid kategoriskt till anklagelsen och ingen lyckades hitta de dolda meddelandena - så åtalet lades ner. Men ryktet om dolda ljudslingor levde kvar i folks medvetande.

Subliminal teknik, eller subliminal övertalning, blev den breda allmänheten först bekant med 1957. Då påstod marknadsundersökaren James Vicary att han med hjälp av sitt företag Subliminal Projection Co ha uppfunnit en metod som kunde öka försäljningen genom dolda meddelanden. Han hade satt in dem i de nyhetsjournaler som föregick spelfilmerna på den tiden.

Tanken var att tittarna inte skulle se meddelandena utan ta in dem undermedvetet. För att bevisa att hans uppfinning fungerade hade publiken på en biograf i New Jersey under period blivit försökspersoner utan att veta om det. Företaget hade klippt in ”Drink Coca-Cola” samt ”Hungry! Eat Popcorn” under hundradelen av en sekund för varje fem sekunders bit av film som visades. Resultatet var häpnadsväckande. Cola försäljningen ökade med 57,7 procent och försäljningen av popcorn med 18,1 procent.

Det blev en folkstorm utan dess like. Allmänheten rasade mot att bli utsatt för reklam som de inte var medvetna om och det dröjde inte länge förrän myndigheterna förbjöd tekniken i tevereklam.

Men allt var bluff. När forskare testade metoden visade sig att den inte ledde till någon förändring i vare sig cola- eller popcornförsäljningen. Vicary erkände kort därefter att han hade fabricerat resultaten för att försöka blåsa liv i sitt företag. Subliminal teknik är en vandringssägen men bland allmänheten lever övertygelsen om dess verkan kvar.

***

1986 satte rättegången mot Ozzy igång i Kalifornien. Inför en full rättssal tvingades den gamle hårdrockaren försöka bevisa sin oskuld. Av naturliga skäl var Ozzy bestört över anklagelserna. Han hade själv försökt begå självmord under tonåren. Det sista han önskade var att ungdomar skulle förstöra sina liv.

Det paradoxala i sammanhanget är att ”Suicide Solution” absolut inte är någon självmordslåt – snarare tvärtom. "Suicide Solution" är tillägnad AC/DC:s Bon Scott. Efter att ha druckit hårt en kall vinterkväll däckade Bon Scott i sin bil. Han kvävdes senare av sina egna spyor. Ozzy, som själv vid tidpunkten var djupt nere i ett bottenlöst drogmissbruk, skrev låten samma kväll han fick reda på dödsfallet.

Men Ozzy gjorde ett misstag. I det här fallet är titeln lite missvisande. "Suicide Solution” handlar om att alkohol kan vara en en dödlig vätska. Med ”solution” menade Ozzy blandning och inte lösning eller svar. Men folk i allmänhet tolkade naturligtvis titeln som att självmord kan vara en lösning.

Man får inte glömma att vid den perioden, i mitten av 80-talet, var heavy metal som allra störst. Var man vit, medelklass och under 24 år så var man med största sannolikhet även heavymetalfan. Låtar som Mötley Crües ”Race With the Devil” och Wasps ”Fuck Like a Beast” skrämde fullständigt slag på föräldragenerationen. I Reagans USA med sina ”family values” var de nit- och läderbeklädda HM-ynglingarna med sin hedonistiska livsstil som en pungspark mot etablissemanget.

En av de mest ökända var Ozzy. Han hade skapat publicitet kring sin egen person genom en mer eller mindre diabolisk image. Att han dessutom bitit huvudet av en undulat (och senare även, av misstag, en fladdermus som någon slängt upp på scenen under en konsert) för att imponera på skivbolagsbossarna gjorde inte hans image snällare.

Trots att flera vittnen pekade på att texterna på skivan hetsade till självmord och att det fanns åtskilligt med dolda fraser på "Suicide Solution", lät sig inte rätten övertygas. I domen slog domare John L. Cole fast att Ozzy Osbournes texter gick under yttrandefriheten och därmed var grundlagsskyddade. Vad gällde de dolda texterna så bestred rätten inte dess existens men ... de ansågs mer eller mindre omöjliga att snappa upp för den vanlige lyssnaren. Dessutom slog rätten fast i slutet av domen att det de facto var Speaking of the Devil som John McCollum hade lyssnat på när han begick självmord, och inte Blizzard of Ozz eller "Suicide Solution".

Ozzy Osbourne var en fri man men hans bekymmer var inte över för det. I Georgia hade föräldrarna till 16-årige Michael Walker och 17-årige Harold Hamilton stämt Ozzy för att "Suicide Solution" även förorsakat deras söners död. De bägge tonåringarna hade, oberoende av varandra, tagit livet av sig. Nu sågs ännu en gång heavy metal som den direkta orsaken till självmorden. Juridisk konsult för föräldrarna var en gammal bekant - Kenneth McKenna.

***

Det tog sammanlagt 140 timmar av plastikoperationer för att rekonstruera Jay Vance ansikte. Läkarna använde delar av hans axlar för att skapa en ny haka. Till näsan användes en bit av skalpen. Men det förbättrade inte Jays sinnestillstånd. Trots att han klarat livhanken och under tiden dessutom blivit pappa, led han av depressioner. Han började missbruka narkotika igen, både illegala och receptbelagda. I november 1988 var han i så dålig kondition att han skrev in sig själv på psykakuten. Några dagar senare hamnade han i koma. Den 29 november, dagen efter thanksgiving, dog Jay Vance. Enligt obduktionen var dödsfallet orsakat av en alltför stor dos psykofarmaka kombinerat med hans svaga hälsa.

Under tiden arbetade McKenna med Belknap/Vancemålet. Han hade dragit lärdom av Ozzys friande dom. Åtalet fokuserades nu helt och hållet på de dolda meddelandena som han var övertygad fanns på Stained Class. För att hitta dem begärde han in mastertejperna från CBS. Problemet var bara att skivbolaget inte kunde hitta dem. Trots noggranna efterforskningar (CBS hotades med dryga böter) lyckades de bara hitta mastertejpen till en låt på plattan: Spooky Tooth-covern "Better By You, Better Than Me".

På morgonen den 16 juli 1990 satte rättegången igång i Washoe County Courthouse i Nevada. En liten grupp med Judas Priest fans hade samlats utanför och demonstrerade mot åtalet. Medlemmarna i bandet, sångaren Rob Halford, gitarristerna Glenn Tipton och K.K. Downing samt basisten Ian Hill, var alla klädda i kostym. När de trädde in i rättssalen viftade fansen med tummade exemplar av Stained Class.

I sista stund hade åklagarsidan adderad en rad punkter till åtalet. De menade att Judas Priest uppsåtligen hade planterat in ett flertal baklängesmeddelande på olika låtar på plattan, som när de spelades undermedvetet togs upp av lyssnaren. Frasen Deliver us / from all the fuss i låten ”White heat, Red Hot” sa egentligen ”Fuck the lord, fuck all of you” när den spelades baklänges. Detsamma gällde frasen Faithless continuum / Into the abyss på titelspåret "Stained Class" som egentligen sa ”sing my evil spirit”.

Men framförallt gällde åtalet låten "Better by you, Better than me". Åklagarsidan hade nu lyckats hitta små portioner av det sublima meddelandet ”Do it” djävulskt utspridd över inte mindre än elva av låtens 24 inspelningsspår. Utspridda för att göra dem svårare att spåra.

Hela världens ögon var fokuserade på den lilla domstolen i Washoe County. Åklagarsidan hade lyckats samla en brokig samling vittnen till rättegången. I vittnesbåset satt bland annat den självutnämnde Las Vegaspastorn Eldon Taylor som hävdade att subliminala meddelande hade en sådan kraft att de till och med kunde få kvinnobröst att växa. Ett annat, och betydligt vassare, vittne var Victoria Evans, professor i datavetenskap på University of Nevada som påstod att hon kunde höra dolda meddelanden på Stained Class. Efter de första veckornas förhandlingar hade åklagarsidan lagt fram omfattande bevisföring för att subliminala meddelande inte bara var förekommande i rockvärlden, utan också att de kunde få fatala följder för konsumenterna. Sen var det försvarets tur. Rob Halford var den ende av Judas Priest medlemmar som vittnade. Han förnekade att det fanns dolda meddelanden på Stained Class.

Går det överhuvudtaget att spela in dolda meddelande på en lp-skiva? Jodå, under rättegången mot Judas Priest kom det fram att de hade experimenterat med tekniken. På deras hit ”Love Bites” på albumet Defenders Of Faith hade de försökt lägga in dolda meddelanden som skulle höras om man spelade plattan baklänges. Problemet är bara att det är oerhört svårt rent tekniskt att få en inspelning att låta bra både när man spelar plattan både framlänges - och baklänges. Resultatet av Judas Priest experiment blev bara en enda röra och de la ner försöket.

Rob Halford fick sjunga "Better by you, Better than me" a cappella för rätten. Försvaret menade att när Halford andades ut i slutet av en textrad kunde det låta som ”Do it, do it”. För att överbevisa åklagarsidan hade Halford, när rättegången gick in på fjärde och sista veckan, låtit spela in flera av textraderna från Stained Class baklänges. Det gjorde effekt. När de spelades upp i rätten var knappast någon som kunde uppfatta något diaboliskt i slingorna. Snarare tvärtom. En rad uppfattades som ”I asked her for a peppermint, I asked her to get one” och en annan lät som ” Hey look, ma, my chair´s broken”. Knappast något som skulle få ungdomar att ta livet av sig ...

I slutpläderingen krävde McKenna närmare 50 miljoner kronor för Vance familj och 12 miljoner för Belknap. Men det här var mer än bara en vanlig skadeståndsrättegång. Den gemensamma nämnaren för alla de här stämningar var att de understöddes av kristna högerorienterade grupper i USA. Flera av nyckelpersonerna i de här Kafkaliknande processerna var frireligiösa, till exempel McCollums advokat och Phyllis Vance. De var kyrkans kamp mot heavy metal. ”Det goda” mot ”det onda”.

Under den här perioden mobiliserade sig olika organisationer i USA mot rockmusiken i ett slag som inte skådats sedan kristna grupper i det amerikanska bibelbältet brände Elvisplattor på stora bål. På den tiden handlade det om höftskakningar och att rulla med underlivet. Nu handlade det om djävulsdyrkan, droger och sex. Överallt där heavy metalartister uppträdde, demonstrerade kristna grupper utanför. De valde också att förlägga kampen i domstolssalen. Det var inte bara hårdrockare som drabbades, även artister som till exempel sexisterna 2 Live Crew fick försvara sina texter i rätten.

Den 24 augusti 1990 kom domen. Domaren Whitehead slog fast att det gick att höra orden ”Do it, do it” på "Better By You, Better Than Me"och han slog fast att antagligen hade Raymond Belknap och Jay Vance också hört orden. Men han menade att Judas Priest inte avsiktligen hade planterat meddelande utan de hade bildats av en slump. Judas Priest frikändes till de kristna gruppernas stora förtret.

Men historien var inte över med det här. Belknap/Vance dom överklagades och det var först när högsta domstolen 1993 slog fast att den friande domen var korrekt, som målet kunde läggas till handlingarna. Samtidigt hade även Ozzy Osbourne blivit frikänd från alla anklagelser. Vid det här laget hade det gått nästan tio år sedan John McCollum stoppade revolvern i munnen. Rob Halford hade lämnat Judas Priest och efter en viss Kurt Cobain uppträtt i MTV:s Headbangers Ball iförd klänning - var heavy metal sedan länge helt ute.

Men bara för att Judas Priest och Ozzy Osbourne gick segrande ur rättegången betydde inte det att den amerikanska allmänhetens övertygelse om att rockmusik kan skapa sociala problem var över. 1996 stämdes skräckrockaren Marilyn Manson i en liknande process. Och när två missanpassade tonåringar 1999 sköt ihjäl ett stort antal av sina skolkompisar på Columbine High school kom Manson återigen i fokus, eftersom gärningsmännen varit Marilyn Manson-fans.

Processerna mot Judas Priest och Ozzy lämnade en bitter eftersmak i både det amerikanska kulturlivet och rättsväsendet. En viktig fråga glömdes bort under rättegången mot Judas Priest. Även om Jay och Raymond verkligen hörde frasen ”Do it, do it” på Stained Class återstår frågan: Göra vad? Vad var det egentligen Judas Priest uppmanade till?

Ingen får någonsin svaret på varför alla dessa ungdomar tog livet av sig. Var det heavy metal? Dolda meddelanden i musiken? Taskig uppväxt? En del av sanningen kanske ligger i Jay Vance kommentar när han vaknade upp på sjukhuset dagen efter självmordsförsöket. På frågan varför han försökte ta livet av sig, svarade Vance genom att skriva i luften med en av sina fingrar: "Life sucks."

 

 

 

 

 

 

Lyssna på låten här: