Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Satelliten som kraschade

Publicerad 2019-12-01 18:00:00 i Allmänt,

Telstar

The Tornados I 1962

Vrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrooooooooooooooooooooooaaaaaaaaaaaaammmm

Den 23 juli 1962 satt folk runt om i Europa och USA klistrade framför teveapparaterna för att bevittna tevehistoria. För första gången någonsin kunde man se en direktsändning över Atlanten. Egentligen var det tänkt att John F Kennedy skulle hålla tal men när sändningen satte igång var presidenten inte redo. De första minuterna fylldes istället upp med en baseballmatch på Wrigley Field mellan Philadelphia Phillies och Chicago Cubs. Några minuter senare satte JFK igång med sitt tal till Frankrike. På gryniga bilder kunde tevepubliken se presidenten tala om priset på den amerikanska dollarn. Walter Cronkite, som kommenterade sändningen för CBS, sa senare:"We all glimpsed something of the true power of the instrument we had wrought." Det tevetittarna hade bevittnat var inget annat än en sensation.

Det som gjort sändningen möjlig var världens första kommunikationssatellit: Telstar. Två veckor tidigare hade den skjutits upp av NASA från Cape Canaveral. Telstar var den första riktiga kommunikationssatelliten. Det var avsedd för att länka teve och telefonkommunikation. Själva satelliten var ett runt klot cirka en meter i diameter. Otroligt primitiv med dagens mått mätt. Den snurrade runt jorden varv efter varv på två timmar och 37 minuter.

Telstar var dessutom den första privatägda satelliten. Den ägdes av av det amerikanska telefonbolaget AT&T och hade blivit möjlig genom ett avtal mellan AT&T, Bell Telephone, NASA, brittiska posten och franska post- och telestyrelsen. Samma kväll skickades dessutom de första telefon, fax- och datasignalerna över Atlanten.

Haussen inför uppskjutningen hade varit enorm. Tidningarna skrev knappt om något annat. Tidigare hade det varit omöjligt att visa livesändningar. Sportevenemang fick man till exempel vänta några dagar att se. Den här sommaren kunde engelsmännen följa sitt landslag i fotbolls-VM i Chile. Eller rättare sagt se filmade höjdpunkter dagen efter som skickats med kurir över Atlanten. Hädanefter skulle man kunna se det i direktsändning.

En av de som satt klistrade framför teven den här julikvällen var en 33-årig teknikintresserad yngling vid namn Joe Meek. Joe Meeks stjärna var på uppåtgående. Han var redan vid det här laget ansedd som en av världens främsta demonproducenter, Storbritanniens svar Phil Spector med en lång rad hits på sin meritlista. Men Meek var inte som andra producenter.

Joe Meek hade redan som liten varit intresserad av hemelektronik. Hemma i föräldrarnas garage gjorde han sina experiment. Teknikintresset späddes på ytterligare när han gjorde lumpen som radaroperatör. Efter militärtjänstgöringen jobbade han först på elverket, sedan fick han jobb som ljudtekniker på ett oberoende produktionsbolag som förutom plattor gjorde program för Radio Luxemburg. Redan vid det här laget hade han börjar experimentera.

Sitt stora genombrott fick han 1956 med tradjazzaren Humphrey Lytteltons instrumentala jazzbagatell ”Bad Penny Blues”*. Istället för att producera den rakt upp och ner (som var brukligt vid den här tiden), körde han pianot genom en kompressor, lade lätt distortion på basen och lyfte fram den vispande virveltrumman längs fram i ljudbilden. Lyttelton var vansinnig över mixningen och hotade med att slå ut tänderna på Meek om han skulle få syn på honom. Men resultatet var genialiskt.

Istället för en traditionell tradjazzlåt fick publiken höra en pulserande, svängig danslåt. ”Bad Penny Blues” blev en dunderhit och gick som första jazzsingel någonsin in på brittiska Top Twenty och stannade där i hela sex veckor. Därefter gick det som tåget för den egensinnige producenten. Han producerade den ena hitlåten efter den andra. Till exempel ”Johnny Remember Me” med John Leyton och ”Have I the Right” med The Honeycombs.

Hemligheten med Joe Meek var studion. Eller rättare sagt synen på den. Producenter vid den här tiden såg studion som en lokal. Man hängde två mikrofoner över bandet sedan startade man inspelningen. Joe Meek såg studion som ett instrument i sig. Meek började med att separera och närmika instrumenten. Han byggde sina egna ekoboxar, limitar och kompressorer, använde sig av analoga samples och komplicerade overdubs och redigeringar decennier innan andra artister började upptäcka tekniken.

Joe Meek var också pionjär på ett annat sätt. Han var oberoende under en tid då musikbranschen dominerades av några få storbolag. Meek hade sin studio i en liten lägenhet på 304 Holloway Road i norra London. Det var trångt om saligheten i lyan. Meek fick placera stråkarna i det trånga köket och bassisterna, som var hänvisade till badrummet, fick stå med ett ben i badkaret och det andra utanför. När volymen blev för hög för tanten i lägenheten under stötte hon med en kvast i taket, varpå Meek drog upp volymen ännu mer.

Nu var det inte bara popsinglar Meek spottade ur sig. Tillsammans med ett band kallat Rod Freeman and the Blue Men gjorde han en sorts rymdfantasi kallad I Hear a New World. En konceptplatta långt före ordet ens var påtänkt. Albumet var ett slags tidig Sergeant Pepper. Han speedade upp bandhastigheter, gjorde baklängesinspelningar, spelade in delay och ekoeffekter och skapade allehanda ljudeffekter. Allt med sina egenhändigt skapade hemelektronik. Albumet släpptes dock aldrig utan hamnade i byrålådan.

Redan 1960 hade Meek bildat independentbolaget Triumph Records. Trots att hans singlar fick mycket speltid på radion sprack det ofta i tillverknings- och distributionsledet vilket ledde till att topplaceringarna uteblev. Istället ändrade Meek taktik. Han flyttade till 304 Holloway Road och startade produktionsbolaget RGM Sounds LTD och började nu istället sälja produktioner till storbolagen.

Framgångarna lät inte vänta på sig. ”Johnny Remember Me” blev en storhit. Hela låten är som en parapsykologisk seans där refrängen i stort sett fungerar ”som en röst från andra sidan”. Men mer skulle komma. Inspirerad av uppskjutningen av Telstar skriver Meek en låt med samma namn till instrumentalgruppen The Tornados. Det blev en megahit som kungariket knappt sett maken till tidigare.

Och här spelar Joe Meek ut hela sitt register. Låten inleds med en rymdraket som lämnar uppskjutningsrampen** och följs av en melodi med en underligt ljudande Clavioline (en föregångare till synthen) i förgrunden. Ljudbilden var typisk honom med spejsiga toner och futuristisk inramning. Soundet låg åratal före jämfört med andra band.

Telstar” blev en sanslös framgång. Låten fångade även det rymdintresse som låg i tiden och som gjorde att allt i från bildesign, filmer till ost på tub hade rymdtema. Den låg etta på både Englandslistan och den amerikanska listan samtidigt och låg kvar där i flera veckor. Det sägs att det var den första brittiska låten som låg etta på den amerikanska billboardlistan. Allt som allt såldes singeln i minst fem miljoner ex och blev en supersuccé över hela världen.

Telstar” plus de flesta andra singlar Meeks skapade fick sitt distinkta sound tack vare att Meek hade absolut kontroll av varenda del i produktionen. Meek strävade efter att få fram ett trollbindande sound, istället för att spela instrumenten på ett snyggt och konventionellt sätt. På så sätt skulle Meek skapa en mall för brittiska pop- och rockproduktioner under hela 60-talet.

Karriären gick som tåget. Pengarna strömmade in. Meek hade redan fått sitt erkännande och var ett stort namn inom popkretsarna. Nu var väl allt bara finfint? Livet lekte? Knappast. Historien om Meek är kantad av mörker.

Meek var homosexuell. Dessutom vid en tid då homosexuella handlingar var kriminella i England. Han hade redan blivit tagen av polisen vid några enstaka tillfällen för smärre förseelser. 1963 fick han stora rubriker i kvällstidningarna när han blev gripen av polis efter att ha haft sex med en annan man på en offentlig toalett. Att inte öppet kunna visa sin kärlek måste ha inneburit en bottenlös sorg för den unge producenten.

Meek hade dessutom ett djupt och brinnande intresse för det ockulta. Ett intresse som bara förstärkte hans känsla av utanförskap. Britten trodde sig ha kontakt med de döda och vid flera tillfällen satte han upp mikrofoner på kyrkogården på natten i hopp att kunna spela in röster från andar. Han trodde sig även kunna kommunicera med sina katter och efter tiden övergick intresset allt mer i paranoia. Han trodde bland annat att skivbolaget Decca installerat dolda mikrofoner i hans lägenhet.

Dessutom var han i det närmaste besatt av Buddy Holly, som han påstod sig stå i kontakt med. Tillsammans med en vän hade han försökt kontakta Buddy Holly och Al Jolson via seanser. Meek spelade in ”Tribute to Buddy Holly”, en hyllningslåt till den döde popikonen. Efteråt hade Meek och hans vän en seans med ett Ouijaboard för att de vad Holly gillade resultatet. Enligt kompisen rörde sig glaset till bokstäverna: SEEYOUINTHECHARTS.

Trots att pengarna strömmade in hade Meek ständigt usel ekonomi. Och gangster som ville ta över hans lukrativa management över The Tornados var honom ständigt i hasorna. Dessutom var det drogerna. Meek satte i sig allt som gick att få tag på. Främst amfetamin. Och hans missbruk skulle bara bli allt värre ju längre tiden led.

Många vittnade om hans dubbla personlighet. Hur han kunde vara en slags Dr jekyll och Mr Hyde. Charles Blackwell som Meek samarbetade med på ”Johnny Remember Me” minns honom som en person betydligt mer skrämmande än Phil Spector: ”He was a split personality. He believed he was possessed, but had another side that was very polite with a good sense of humour. He was very complicated.”

Joe Meek gjorde sig allt omöjligare att jobba med. Han var ett kontrollfreak som styrde produktionerna med järnhand. Han ville ha artister som han kunde forma och styra över. Om de hade egen personlighet eller egna krav visade han dem dörren. Inte mindre än fyra gånger avböjde han till exempel att producera The Beatles och avfärdade dem som ”slätstrukna typer norrifrån”.

När Rod Stewart provsjöng för Meek satte han fingrarna i öronen och gallskrek till honom att lämna lägenheten. En av de få artister som Meek tolererade var Screaming Lord Sutch som han gjorde ett flertal plattor med. På grund av sin attityd, gick han miste om många chanser.

Det höll inte i längden. Hitsen sinade. Artisterna vände honom ryggen. Påverkad av speed och LSD blev han allt mer psykotisk. Flera artister har vittnat om att inspelningarna hemma hos Meek blev allt mer laddade och ödesdigra för varje session.

Meek hade dessutom skaffat sig ett gevär som han sov med under sängen. En av de artister som råkade ut för Meeks utbrott var en ung Mitch Mitchell. Under en session för Meek stormade producenten mot honom med ett höjt gevär och skrek: ”Om du inte spelar ordentligt blåser jag skallen av dig.”

Till slut blev det för mycket för Joe Meek. Pressen blev för hård. Han hade blivit misshandlad och någon hade trashat hans älskade Ford Zodiac. Allt rasade ihop. Den vikande karriären, den ständiga bristen på pengar, de ockulta grubblerierna, rättegångarna, hoten från kriminella och det ständigt ökande drogintaget, som gjorde honom om än ännu mer paranoid och psykotisk, gjorde att Mr Hyde tog över Dr Jekyll.

Den 3 februari 1967, på Buddy Hollys dödsdag, stötte granntanten än en gång med kvasten i taket för att få honom att sänka volymen. Den här gången höjde han den inte, istället rusade Meek nerför trappan och sköt ihjäl henne med sitt gevär innan han stoppade in pipan i munnen och tryckte av.

Efter sig lämnade han en hel serie av briljanta popsinglar, en rockvärld som blivit betydligt fattigare samt ett husband bestående av några talangfulla tonåringar som skulle gå vidare och sprida hans arv i världen. Husbandet i fråga, som han använde vid sina inspelningssessioner, inkluderade bland annat Ritchie Blackmore och Roger Glover som skulle gå vidare och bilda Deep Purple och Steve Howe som i sin tur skulle dyka upp i Yes.

Joe Meek var geniet som inte kunde spela ett enda instrument men ändå sprängde gränsen för hur en poplåt kunde låta. Framförallt är Joe Meek ihågkommen för ”Telstar”. Sommaren 1962 var det två satelliter som gnistrade i solskenet när de färdades över himlavalvet. Den ena skulle göra stor succé och revolutionera teknikutvecklingen. Den andra skulle obönhörligen krascha.

 

 

He looked like a real mean queen teddy boy and his eyes were riveting.”

Andrew Loog Oldham vittnade om Joe Meeks dubbla personlighet.

 

 

I remember Telstar – lovely song. I absolutely loved that. The Tornados, yes.”

                                                                              I en intervju med The Guardian avslöjade Margaret Thatcher att ”Telstar” var hennes absoluta favoritlåt.

 

*Paul McCartneys ”Lady Madonna” är i mångt och mycket baserat på pianoslingan i ”Bad Penny Blues”.

**Enligt uppgift är det ljudet från Meeks toalett – uppspelat baklänges.

 

 

Lyssna på låten här:

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela