Låten och inspirationen

War

Sinéad O’Connor I 2005 

Everywhere is war …

I många år ruvade en ung tjej från Glenageary, Irland på hämnd. Hämnd för alla övergrepp hon och tusentals andra barn blivit utsatta för. Och Sinéad O’Connor fick sin hämnd. Hon gjorde det i direktsändning, på bästa sändningstid. Krig ville hon ha, och krig skulle hon få.

Lördagen den 3 oktober 1992 sändes CBS Saturday Night Live (SNL) som vanligt. Gästartist den här kvällen var ingen mindre än Sinéad O’Connor. Den irländska sångerskan stod på toppen av sin karriär. Hon hade slagit igenom några år tidigare med det grammynominerade albumet The Lion and The Cobra. Men det var med det andra albumet, som kom 1990, I Do Not Want What I Haven’t Got som hon slog igenom i de breda lagren. I synnerhet med Princecovern “Nothing compares to U” som blev en superhit utan dess like.

Men samtidigt ansågs hon som lite … besvärlig. Kontroversiell. Och hon drog sig inte för att blanda in politik i sina låtar. 1989 gick hon offentligt ut och uttalade sitt stöd för IRA – bara för att dra tillbaka det året efter. Ett år senare vägrade hon uppträda i New Jersey om arrangörerna spelade den amerikanska nationalsången innan konserten började. Och 1991 vägrade hon att ta emot sin grammy för bästa alternativa album som en protest mot att galan blivit allt mer kommersialiserad. När det nu var dags för sändning hade nog producenterna i bakhuvudet att något kunde inträffa.

Tanken var att Sinéad skulle sjunga en a capella cover på Bob Marleys låt “War”. “War” är egentligen rakt av, ord för ord, ett tal som den etiopiske kejsaren Haile Selassie höll inför FN:s rådsförsamling 1963 med ett klart antirasistiskt budskap. Låten kom med på Bob Marleys album Rastaman Vibration och var under många år en del av reggaelegendarens repertoar.

Men Sinéad O’Connor hade ändrat lite i texten. Istället för att handla om rasism handlade den i O’Connors version om utsatta och utnyttjade barn.  När hon nu sjöng låten i direktsändning, inför hundratals miljoner amerikaner, höll hon plötsligt fram en bild på påven Johannes Paulus II – och rev sönder den. Samtidigt som hon tittade rakt in i kameran och sa: “Fight the real enemy”.

Här stannar vi ett tag.

Studiopersonalen var i chock. Kameramännen, producenten, programledaren. Alla bara stirrade på varandra. Men det var ingenting jämfört med de miljoner och åter miljoner amerikanare som satt förstummade framför teveapparaterna. Det här var inte planerat. Under repetitionerna hade Sinéad O’Connor hållit fram ett foto på föräldralösa barn. Det här var en kupp.

Någon slags handlingsförlamning la sig över studion. Man hade möjlighet att redigera bort O’Connors inslag i den sändning som skulle visas på den amerikanska västkusten några timmar senare - men så blev det inte. Istället klippte man bort hennes nummer i repriserna och tog in den version man filmat under repetitionerna.

Samtidigt började tittareaktionerna strömma in. Det blev ett liv av guds nåde. Bara inom loppet av några timmar fick CBS ta emot över 4 400 telefonsamtal från upprörda tittare. Bara ett handfull av dessa gav den irländska sångerskan positiv respons.

Efteråt förklarade sig Sinéad under en intervju med den irländska tidningen Hot Press att aktionen hon hade vidtagit under direktsändning i Saturday Night Live var inspirerad av Bob Geldolf:  "When the Boomtown Rats went to No. 1 in England with Rat Trap, [Bob] Geldof went on Top of the Pops and ripped up a photo of John Travolta and Olivia Newton-John, who had been No. 1 for weeks and weeks before. And I thought, 'Yeah, fuck! What if someone ripped up a picture of the pope?' Half of me was just like: 'Jesus, I'd love to just see what'd happen.'"

Hon berättade vidare för Hot Press att fotot på påven som hon rev sönder hade hängt på hennes mammas vägg därhemma sedan 1978.

Men ett tilltag av det här slaget skulle inte gå obesvarat. En vecka senare var Joe Pesci värd för Saturday Night Live. Under sin monolog visade han upp samma foto på påven som O’Connor rivit sönder. Men den här gången var bitarna ihoptejpade. Joe Pesci förklarade för publiken, samtidigt som han fick en rungande applåd, att det var han själv som lagat fotot och tillade: "She's lucky it wasn't my show. Cause if it was my show, I would have gave her such a smack".

Vid det här laget var antagligen Sinéad O’Connor USA:s minst populära person. För att uttrycka det milt. Men gliringarna och påhoppen slutade inte här. För nu började allt balla ur fullständigt.

Under en hyllningskonsert för Bob Dylan den 16 oktober, i New Yorks Madison Square Garden fick Sinéad erfara ännu en gång hur man gick på henne som person. När hon gick på scenen för att framföra “I Believe in You” buade publiken så intensivt att hon inte kunde sätta igång med låten. Istället ändrade hon sig och framförde “War” - igen. I det läget gick Kris Kristofferson, som var galans värd, ut på scenen och gav henne en stor kram samtidigt som han sa: “Don't let the bastards get you down."

Några veckor senare parodierade Saturday Night Live Sinead och Kris Kristoffersons dialog under Dylangalan i ett av sina program. Och mer skulle komma.

Dagen efter konserten körde någon fram en 30 tons ångvält till skivbolaget Chrysalis kontor vid Rockefeller Center och krossade en enorm hög med skivor, cd och kassetter som bar Sinéad O’Connors namn. Aktionen var organiserad av en grupp som kallade sig National Ethnic Coalition of Organizers och som lovade att donera tio dollar till välgörenhet för varje Sinéad O’Connor album som allmänheten skickade in. De fick in fler än 200.

I en intervju förklarade föreningens ordförande Arnold Burns: "Under our system of government Sinéad O'Connor has every right to do what she did, but we also have the right to express ourselves." Tanken var att de skulle skicka högen med krossad vinyl och CD hem till den irländska sångerskan men det misslyckades, då de inte lyckades få tag på hennes adress.

Men varför? Varför i hela fridens namn fick Sinéad O’Connor för sig att göra ett tilltag som det här?

Nu måste man ha i åtanke att det här var 1992. I dag känner hela världen till alla de sexuella övergrepp som begåtts i decennier av katolska präster över hela världen. De senaste åren har hundratals präster och biskopar ställts inför rätta. Påven har offentligt fått be om ursäkt för kyrkans alla försyndelser. Numera är det allmänt känt att den katolska kyrkan under åratal har försökt sopa sexuella övergrepp begångna av deras anställda under mattan. Men så var det inte då.

I Europa var de här övergreppen en illa dold hemlighet. Många kände till det även om nog ingen förstod omfattningen av det. Men i USA var den här företeelsen okänd för de allra flesta. Ett påhopp av det här slaget på deras älskade påve, var som en kniv i bröstet. Sinéad var helt enkelt ute lite för tidigt. Världen var inte redo för avslöjanden av det här slaget – än.

Samtidigt som skivkrossningen vid Rockefeller Center pågick skickade Sinéad O’Connor ett öppet brev till en lång rad tidningsredaktioner. Hon skrev: "The only reason I ever opened my mouth to sing was so that I tell my story and have it heard. My story is the story of countless millions of children whose families and nations were torn apart in the name of Jesus Christ."

En tid senare förklarade hon ytterligare i en intervju med Time: "It's not the man, obviously—it's the office and the symbol of the organization that he represents."

Hon fortsatte: "In Ireland we see our people are manifesting the highest incidence in Europe of child abuse. This is a direct result of the fact that they're not in contact with their history as Irish people and the fact that in the schools, the priests have been beating the shit out of the children for years and sexually abusing them. This is the example that's been set for the people of Ireland. They have been controlled by the church, the very people who authorized what was done to them, who gave permission for what was done to them."

Sinéad O’Connor avslöjade att hon själv blivit utsatt för både fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp. Att hon varje dag gick till skolan med blåmärken. Som barn sökte hon svar på hur och varför övergreppen kunde få pågå. Men hon fick inget svar. Sinéad växte upp med sin ensamstående mamma som kämpade mot ett tablettmissbruk. Även hon hade blivit utsatt. Det var först när Sinéad gick med i en tolvstegsgrupp för vuxna barn med missbrukande föräldrar, där hon träffade andra personer med liknande erfarenheter, som hon började se ett mönster.

2005 spelade Sinéad O’Connor in “War” till sitt album Throw Down your Arm. Då hade gått nästan 25 år sedan hon rev sönder bilden på påven. På senare år har Sinéad O’Connors tilltag på SNL den här kvällen 1992 hamnat i ett nytt ljus. Det framstår inte längre lika “galet” som det gjorde då. Under 00-talet har även amerikanarna blivit varse om de omfattande sexuella och psykiska övergrepp som begåtts även i deras församlingar.

I en intervju med Salon berättade Sinead: "It's very understandable that the American people did not know what I was going on about, but outside of America, people did really know and it was quite supported and I think very well understood."

Sinead har under alla år envist hävdat att hon inte ångrar vad hon gjorde. Att hon inte för en sekund har dåligt samvete för att hon rev sönder bilden på påven. Men i en intervju med den italienska tidskriften Vita 1997 bad hon kyrkan om ursäkt.