Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Amerikas farligaste kvinna

Publicerad 2020-02-16 16:50:28 i Allmänt,

Sweet Black Angel

The Rolling Stones I 1971

For a judge they murdered
And a judge they stole,
Now de judge he gonna judge her
For all dat he's worth.

Det var stekande hett i domstolen i Marin County, Kalifornien, den här dagen, den 7 augusti 1970. Almanackan visade på rötmånaden, hundmånaden, och de fåtaliga åhörarna i den slitna tingsalen gjorde allt för att fläkta sig i den obarmhärtiga värmen. Utom en person, en ung svart man, som hettan till trots var klädd i lång svart överrock. Dagens mål handlade om en knivskärning. Ett rutinmål i rättsalen. I vittnesbåset satt tre fångar från San Quentin som hade blivit vittne till dådet. Plötsligt reser sig mannen i den svarta överrocken och plockar fram en avsågad hagelbössa han har gömd innanför rocken. Ynglingen, den 17-årige Jonathan Jackson, deklarerar högt och ljudligt att han nu har befälet samtidigt som han överräcker ytterligare vapen som han dolt innanför kläderna till de tre fångarna från San Quentin.

De fyra männen tar domare Harold Haley, biträdande distriktsåklagaren samt fyra kvinnliga medlemmar ur juryn som gisslan. De forslas ut till en skåpbil som står parkerad utanför domstolen. Samtidigt som de lämnar byggnaden kräver Jonathan Jackson att myndigheterna ska frige The Soledad Brothers – annars kommer gisslan att dö. 

Nu var inte The Soledad Brothers vilka som helst. Utan några av USA:s mest uppmärksammade kriminella, allmänt anklagade för att vara terrorister och nationens fiender. Gruppen består av de tre svarta internerna och Black Pantheraktivisterna George Jackson, Fleeta Drumgo och John Cluchette och leds av George Jackson.

George Jackson hade en brokig bakgrund. 1961 rånade den då 19-årige Jackson och hans kompisar en bensinmack. Rånbytet blev 71 dollar. George Jackson, som hade kört flyktbilen, blev lurad att erkänna hela gärningen mot att han skulle få ett lättare straff. Istället dömde domaren honom till livstids fängelse (!). Han hamnade på det ökända Soledadfängelset i Kalifornien.

Jackson skaffade sig snabbt ett rykte som anstaltens elakaste och tuffaste intern. Hans medfångar var rädda för honom. Han var ständigt inblandad i bråk med obligatoriska knalltransporter till andra anstalter som följd. Men efter han hade avtjänat fem eller sex år av straffet genomgick George Jackson en häpnadsväckande förändring. Han började läsa böcker. Något han aldrig ägnat sig åt i skolan. Han började studera Karl Marx och Mao Tse Tung. Fördjupade sig i historia, filosofi och politisk teori. George Jackson började också aktivera sig politiskt. Först blev han medlem i Nation of Islam och senare även i The Black Panthers.

The Black Panther Party hade bildats 1966 och snabbt vuxit i omfång. Lite förenklat kan man säga att Svarta Pantrarna var den elaka kusinen till den snälla medborgarrättsrörelsen. För till skillnad från medborgarrättsrörelsen var The Black Panthers militanta – och socialistiska.

Här var det inga bussbojkotter eller sit-ins som gällde. Pantrarna gick på direktkonfrontation med myndigheterna. Och de backade inte för att använda våld. Tvärtom förespråkade de väpnat självförsvar. De ville också ha egna svarta myndigheter som skulle stå för den kommunala servicen samt en svart poliskår. Under slutet av 60-talet hade en stor del av de amerikanska storstäderna drabbas av etniska upplopp med hundratals dödsoffer. Och i slummen och på fängelserna rekryterade nu pantrarna medlemmarna i en rasande takt. Bara inom några år var organisationen uppe i 250 000 anslutna. Inte konstigt att de gav FBI och myndigheterna skrämselhicka. För J Edgar Hoover såg inte The Black Panthers som någon politisk organisation, utan som regelrätta terrorister. De här är något man måste ha i åtanke för att bättre förstå det följande händelseförloppet.

I början av 1969 inträffade en incident som för evigt skulle förändra George Jacksons liv. Soledad var ett av Kaliforniens mest ökända anstalter. De etniska motsättningar var bottenlösa och vakterna anklagades för att vara öppet rasistiska trots att majoriteten av fångarna var svarta. Den 13 januari öppnade fängelset åter sin rastgård, The O Wing, som hade varit stängd sedan en tid på grund av rasbråk. Ledningen släppte ut en stor grupp fångar på gården med blandad etnisk tillhörighet trots att de kände till farorna med att mixa grupperna. Resultatet blev ett storbråk. För att få slut på bråket sköt fångvaktaren Opie Miller ihjäl fyra svarta fångar. I den rättsliga utredningen som följde frikändes fångvaktarna från alla misstankar om att ha agerat brottsligt - eller för den skull felaktigt.

Men fångarna väntade på sin hämnd. Några dagar senare mördades en annan fångvaktare. Han kastades ner från cellblock Y på tredje våningen och dog omedelbart. På den här enheten satt George Jackson. Tillsammans med internerna Fleeta Drumgo och John Cluchette blev han nu dömd för gärningen. Trots att det egentligen inte fanns några bevis för att någon av dem skulle medverkat i mordet.

De tre blev placerades på anstaltens isoleringsavdelning. Samtidigt hade Jackson, Cluchette och Drumgo via medierna blivit kända för den breda allmänheten som ”The Soledad Brothers”. Det ansågs allmänt att domarna mot de tre var rent politiska. Runt om i USA organiserade studenter, svarta militanta och medborgarrättsaktivister demonstrationer för The Soledad Brothers sak och krävde att de skulle bli frigivna.

Det var i det här läget som Jonathan Jackson, tillika George Jacksons bror, dök upp i Marin Countys slitna tingssal och krävde att The Soledad Brothers skulle friges. Vad inte Jonathan Jackson kände till var att polisen i området hade en ”no hostage”-policy. När skåpbilen lämnade området öppnade polisen eld. Inom loppet av några sekunder hade fordonet fler hål än en schweizerost. I skottlossningen dog domaren tillsammans med två av fångarna från San Quentin och Jonathan Jackson. 

I efterhand uppstod en het diskussion huruvida domare Haley hade hade skjutits ihjäl av kidnapparna eller polisen. Men obduktionen visade att han hade kulor från bägge parter i kroppen. Frågan om vilken som var den dödande kulan är än idag obesvarad. När polisen utredde fritagningsförsöket gjorde de ytterligare en upptäckt – vapnen Jonathan Jackson smugglat in i domstolen stod registrerade på en viss Angela Davis.

Nu var inte heller Angela Davis någon okänd person. Tvärtom var hon ett välkänt ansikte från de amerikanska nyhetssändningarna. Angela Davis var ung, snygg, svart och välutbildad. 1969 skapade hon stora rubriker runt om i landet när hon blev avskedad från sitt arbete som biträdande professor i filosofi på UCLA. Det hade kommit fram att hon var medlem i kommunistpartiet. Guvernör Ronald Reagan lovade i direktsändning inför miljoner tevetittare att hon aldrig skulle få undervisa i Kalifornien igen. Men många menade att avskedandet egentligen handlade om FBI:s nationella satsning på att krossa Svarta Pantrarna och deras medlemmar.

Precis som George Jackson hade Davis en brokig bakgrund. Född och uppväxt i den djupaste södern, Alabama närmare bestämt, hade Angela fått uppleva rasism och orättvisor på nära håll. Som kuriosa kan nämnas att hon personligen kände offren i ”The Birmingham church bombing”, det vill säga Ku Klux Klans bombattentat mot en kyrka 1963 då ett flertal svarta ungdomar strök med.

Angela Davis hade tidigt börjat intressera sig för politik. Bland annat studerade hon sociologi och filosofi i Tyskland och Frankrike. 1968, i samband med att Martin Luther King mördades, anslöt sig Davis till det Amerikanska kommunistpartiet. Då var hon redan sedan tidigare medlem i The Black Panthers.

Det var via hennes kontakter i de radikala kretsarna som hon kom i kontakt med George Jackson. Angela fanns med i den grupp som hjälpte George Jackson med hans juridiska försvar. Snart blev det mer än bara juridik på mötena i fängelset. Kärleken spirade och de bägge aktivisterna blev ett par.

Och nu stod Angela Davis helt plötsligt i händelsernas centrum igen. Inblandad i en mordkomplott? Ett terrorattentat? Eller? Över en natt betraktades helt plötsligt Angela Davis som en av USA:s farligaste brottslingar. Hennes namn hamnade, som tredje kvinnan i historien, på FBI:s ”10 Most wanted”-lista. Polisen satte igång en nationell klappjakt efter henne. Hon blev efterlyst av myndigheterna över hela USA. Men Angela själv hade, som det brukar heta, gått under jorden.

Jakten på Angela Davis blev en av det här årets stora nyhetshändelser. Under några heta sommarveckor lyckades hon gång på gång smita från polisen. Det gick bland annat ett rykte om att hon lyckats fly landet. Via teve och radio kunde amerikanarna följa FBI:s jakt. Den inhemska opinionen var delad mellan de som var för eller emot Angela Davis. Lite varstans i USA kunde man läsa stora banderoller med texten: Angela, sister, you are welcome in this house.

Men efter några månader tog jakten slut. Polisen hittade Angela Davis, den 13 oktober 1970, på ett motell i Greenwich Village, New York. President Nixon gratulerade FBI för gripandet av ”the dangerous terrorist, Angela Davis”. Samtidgt bröt spontana demonstrationer ut på gatorna i New York bland svarta aktivister när gripande blev känt. Angela Davis stod nu anklagad för mord, kidnappning och anstiftan till fritagning.

Så nu stod hon där bakom skranket. Lång, gänglig med en gigantisk mikrofonfrilla. Processen mot henne skulle vara i nästan två år. Under tiden den pågick, rasade en debatt i de amerikanska medierna om det verkligen var en rättvis rättegång – eller om det var en rent politisk process. Över hela landet bildades stödkommitéer för hennes sak. I februari 1971 fanns fler än 200 lokala stödgrupper i USA och 67 i utlandet med tusentals medlemmar som alla krävde hennes snara frigivning.

Under rättegången erkände Angela Davis att hon hade ett förhållande med George Jackson. Och att hon fortfarande älskade honom. Hon medgav också att hon hade köpt in vapnen men tanken var att de skulle finnas till hands som försvar mot inkräktare på The Soledad Brothers juridiska högkvarter – och inte användas till något fritagningsförsök.

För Angela Davis slutade historien lyckligt. I juni 1972, 16 månader efter gripandet, blev hon frikänd från alla anklagelser. När juryn kom med sitt utslag jublade de församlade åhörarna. Runt om i USA firades Angelas frigivning.

Värre gick det för George Jackson. Efter fritagningsförsöket hade han gett ut två böcker, bland annat The Soledad Brothers, som handlar och de svartas situation på de amerikanska anstalterna. Boken blev en riktigt bestseller. Bara något år senare den 21 augusti 1971 blir han skjuten i ryggen av fångvaktarna på San Quentinfängelset, i något som i efterhand har beskrivits som ett flyktförsök. Han avled omedelbart. Enligt fängelsepersonalen hade George Jackson gömt en 9 mm automatpistol i sitt afrokrull (!). Inga vittnen fanns till händelsen och något vapen kunde aldrig presenteras. Det hade försvunnit under mystiska omständigheter när det skulle destrueras.

Under tiden hade även rockvärlden uppmärksammat de två svarta aktivisterna. Naturligtvis var den här historien för bra för att inte göra rock’n’roll av. Hela historien var ju rock’n’roll. Mick Jagger och Keith Richards skrev sin hyllningSweet Black Angel” som kom med på det mästerliga albumet Exile on Main Street. Låten är en parodi på färgade stereotyper och Jagger hade medveten förställt rösten för att låta som Buckwheat i The Little Rascals för att visa sitt stöd för Davis. 

Låten är unik på ett annat sätt. Till skillnad från sina kollegor i The Beatles och andra band tog inte The Rolling Stones ställning i några politiska frågor. Sweet Black Angel” är ett sällsynt undantag.

Men Stones var inte ensamma att hylla den kvinnliga aktivisten. John Lennon ville inte vara sämre och komponerade samma år den aningen jolmiga ”Angela” till Sometime in New York City. Även Bob Dylan, som inte hade skrivit någon politiskt låt på år och dagar, vaknade till och sammanfattade händelserna med sin låt George Jackson. Men ”Old Mumbles” tog det säkra för det osäkra och släppte sången enbart som singel. 

Angela Davis kommer att gå till historien som en av USA:s farligaste kvinnor. Lite paradoxalt kan tyckas, med tanke på att det aldrig har blivit styrkt att hon skulle ha varit inblandad i terrorism eller för den skull fritagningsförsöket i Marin County. Däremot har hon lämnat sitt avtryck inom popkulturen. Få personer har skapat ett sådant engagemang bland världens stora artister som den söta, svarta ängeln och hennes älskare.

 

"Angela, sister, you are welcome in this house.”

                                                                                Under Angela Davis flykt undan myndigheterna kunde man se stora banderoller lite varstans i USA som stöttade henne.

 

 

 Lyssna på låten här:

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela