Är människan ond?
We Do What We’re told (Milgram’s 37)
Peter Gabriel I 1986
... told to do
Är människan i grund och botten ond? Är alla människor innerst inne monster, kapabla till de mest monstruösa dåd? Hur kan man annars förklara förintelsen? Eller folkmorden i före detta Jugoslavien? Rwanda? Darfur? Eller gör man bara som man blir tillsagd ...
I början av 1960-talet satte Yalepsykologen Stanley Milgram igång med en serie experiment på universitet. Han bjöd in olika försökspersoner, två om gången, att komma till skolan. Där fick den ene rollen som ”lärare” medan den andre var ”elev”.
Testpersonerna fick information om att försöket syftade till att undersöka bestraffningens påverkan på inlärning. Elevens roll var att kombinera olika ordpar. Gjorde han fel instruerades läraren att ge honom en elstöt - starkare för varje felsägning.
Men allt var bara bluff. Det egentliga studieobjektet var läraren. Det läraren inte visste var att eleven egentligen var en inhyrd skådespelare och att själva syftet med försöket var att se hur långt läraren var beredd att gå för att tillfoga en annan person smärta.
Resultatet var skrämmande. Trots att eleven skrek och bad om nåd ju mer läraren vred på strömmen, visade det sig att över 60 procent av deltagarna var villiga att vrida på strömmen till max, 450 volt, trots att den nivån var märkt: ”Fara, svår stöt” och även om eleven uppgett att han hade hjärtproblem. Vid ett tillfälle gick så många som 37 försökspersoner av 40 upp till den högsta strömstyrkan.
Hur kan man tolka de här resultaten? Är alla människor egentligen sadister som njuter av att tillfoga vår nästa lidande? Eller åtminstone likgiltiga inför andras plågor?
Tvärtom. Ingen njöt av att plåga eleven. Ingen var likgiltig. I samtliga fall visade försökspersonerna obehag att överhuvudtaget behöva använda strömmen. De frågade om det var rätt att göra som de gjorde och de bad ofta att få avbryta experimentet. Men hela tiden var en försöksledare närvarande som pushade på dem att fortsätta. Om de bad att få slippa, fick de svaret att de var tvugna att fortsätta om inte försöket skulle gå om intet. Fortsatte de ändå att tveka fick de höra att det var absolut nödvändigt att de vred upp strömstyrkan – att de inte hade något val.
När lärarna själva fick välja spänningsnivå hamnade den kring 20 volt – och inte 450 volt som försöksledaren försökte pusha dem till. När det inte fanns någon försöksledare närvarande sjönk antalet som fullföljde testet drastiskt.
Vad kan man nu dra för slutsatser av experimentet? Det Milgrams försök visade var inte att människan är ond – utan snarare att de i allt för hög grad lyder auktoritetet, istället för att tänka själva. Innerst inne bar det försökspersonerna emot att vrida på strömmen men när de beordrades att fortsätta gav de upp sin egen vilja. De flesta som delade ut de starkaste elstötarna i Milgrams försök försvarade sig efteråt med: ” Jag gjorde bara som jag blev tillsagd”.
Försöken hade initierats som ett sätt att komma underfund med hur människor av kött och blod kunde utföra de förbrytelser som begicks i Nazitysklands koncentrationsläger. Milgrams försök visar på människors tendens att blint lyda auktoriteter. Att underkasta sig sin egen vilja för att istället göra vad de blir tillsagda av ”ledaren”. Försökspersonerna vågade inte lita på sitt eget omdöme, och de vågade inte ta eget ansvar för beslutet att avbryta försöket. När försöksledaren sade att han tog fullt ansvar för vad som hände slapp de själva reflektera över sina handlingar. Någon annan hade bestämt vad som var rätt.
Milgram kom fram till att det tydligen inte behövs onda människor för att onda system ska fungera. Du behöver inte vara sadist för att kunna tortera - men du måste kunna lyda order.
Det finns en intressant detalj i sammanhanget. Milgram upprepade sitt experiment på flera ställen runt om i världen. Tanken var att se om resultatet kunde vara kulturellt eller geografiskt betingat. Men överallt där Milgram genomförde sitt test blev resultatet detsamma, cirka 60 procent vred upp strömmen till den högsta strömstyrkan. Utom på ett ställe - Tyskland.
När Milgram utförde sitt experiment i München delade hela 85 procent av försöksdeltagarna ut de starkaste stötarna. Nu finns det inget som tyder på att tyskarna av naturen är grymmare än andra folk. Milgram tolkade istället resultatet med att den tyska kulturen sedan åratal odlat en starkt tilltro till auktoriteter.
I slutet av 70-talet hade den psykologiintresserade Peter Gabriel fått tag på Milgrams bok Obidience To Authorities. Han kände igen sig i vad han läste. Gabriel hade spenderat en stor del av uppväxten på internatskola där man var tvungna att lyda order. Trots att han avskydde och kände sig alienerad av systemet satte han sig aldrig upp mot det, utan anpassade sig till konformismen.
1979 spelade han in ”Milgram 37” (som låten då hette) till sin tredje soloalbum. Men låten fick inte plats på albumet utan det dröjde till 1986 och albumet So innan den hamnade i skivdiskarna. Då hade den dessutom fått några extra versrader.
”Milgrams 37”* var emellertid inte en helt ny upplevelse för publiken. Redan innan den kom med på So hade Gabriel framfört den live under sina konserter. Trots att publiken inte kände igen låten följde alla med i mässandet: We Do What We’re told, told to do, till Peter Gabriels stora förtjusning.
I mitten av 80-talet tog Peter Gabriel kontakt med Stanley Milgram. Han vill visa upp de filminspelningarna som gjorts under professorns försök, under sina liveframträdanden. Till att börja med var Milgram inte helt främmande för idén. Men när Gabriel kontaktade honom för andra gången hade han ändrat sig. Han motiverade sitt beslut med: ”Academic research and entertainment aren’t happy bedfellows”.
* ”37” syftar på det försök då hela 37 av 40 personer drog på full strömstyrka.
