Låten och inspirationen

5:15

The Who I 1973 

Inside outside, leave me alone
Inside outside, nowhere is home

Under några dygn chockades och förfasades hela den brittiska nationen av våldet mellan rivaliserande ungdomar. Det värsta upploppet och kaoset inträffade i en liten sömnig semesterort på den brittiska sydkusten. Händelsen skulle bli känd som slaget vid Brighton.

Sommaren 1964 kommer att bli ihågkommen i evigheter för bråken mellan mods och rockers. Under varenda helg åkte semestersugna britter ner till kustorterna – bara för att fly för sina liv några timmar senare när stränderna invaderades av ungdomar i regelrätta slag. Kulmen nåddes under pingsthelgen.

Men allt tog sin början sex veckor tidigare. Påskhelgen 1964 var ovanligt kall och grå. Närmare 1 000 Londonungdomar hade dragit ner till den lilla kustorten Clacton på den engelska östkusten för att fira högtiden. När de väl kom dit upptäckte de att det fanns nästan inget att göra. Inget hålligång. Uttråkade av det dåliga vädret och ställets begränsningar började det istället bli bråk mellan olika grupperingar. Det var slagsmål. Stenkastning. Allmän oro. Och eftersom de styrande i Clacton inte var förberedda på att de skulle komma så många ungdomar – fanns det inte heller tillräckligt med poliser på plats.

På annandag påsk fick tabloidpressen nys om historien. Och de sparade inte på krutet. DAY OF TERROR BY ’SCOOTER GROUPS’ basunerade Daily Telegraph förstasida ut. Daily Express ville inte vara sämre med rubriker som: YOUNGSTERS BEAT UP TOWN – 97 LEATHER JACKET ARRESTS. Eller Daily Mirror: WILD ONES INVADE SEASIDE – 97 ARRESTS med underrubriken: fighting, drinking, roaring, rampaging teenagers on scooters and motorcycles.

The wild ones? Det som Daily Mirror refererade till var den ökända Marlon Brandofilmen The Wild One (Vild Ungdom som den kallades på de svenska biograferna) från 1953. Direkt när filmen kom bedömdes den så farlig av de brittiska myndigheterna att den totalförbjöds. Enligt den brittiska censuren uppmuntrade den till brott.

Helt plötsligt hade en massa anonyma Londonungdomar blivit rikskändisar. Och efter en sådan sensationell publicitet var de dömt, säkert som synden, att oroligheterna skulle spridas. Nästa helg var det dags igen. På en ny semesterort. Londonkids åkte ut på landet för att slåss.

Framförallt var oroligheterna koncentrerade mellan två gäng: Mods och rockers. Till att börja med levde de i en relativt fredlig samexistens. Men det var bara en tidsfråga innan freden skulle brytas. För de här grupperna var i grunden väldigt olika.

The rockers kultur var framförallt centrerade runt motorcyklar. De var bikers. De klädde sig i läderkläder. Gärna skinnvästar. Hade fluffiga pompadourfrisyrer med mycket brylcreem. Lyssnade framförallt på Elvis Presley. Men även Eddie Cochran, Gene Vincent eller Bo Diddley kunde finnas med bland singlarna. The Rockers var arvtagare till 50-talets Teddy Boys. En subkultur som klädde sig i stiliga rockar, diggade 50-tals rock men även bejakade en våldskultur.

Modsen å andra sidan klädde sig kontinentalt med fina kostymer. Det gillade att köra italienska scooters av märket Vespa eller Lambretta. De gillade soul, jazz, ska och R&B. Eller brittiska R&B band som The Who, The Yardbirds eller The Small Faces.

Under pingsthelgen smällde det till ordentligt. På nytt sökte sig en massa Londonungdomar mot kusten, den här gången till Brighton för att fira helgen. De tog sig dit på sina motorcyklar, vespor, eller med tåg och buss.

Tidigare hade det alltid varit fler rockers än mods och skärmytslingarna hade i regel slutat med att modsen fick ta till flykten. Men den här gången skulle det bli annorlunda.  

När den 18-årige modset Tony Edwards anlände till Brighton på dagen den 16 maj vara det fortfarande bara ett fåtal mods där medan en stor grupp rockers hade samlats i en cirkel på mitten av stranden. Men allt efter dagen gick anlände fler mods. De kom i hundratal med tågen från London. Nu hade de bestämt sig för att äntligen ge igen. Till slut var det närmare 1 000 ungdomar på stranden. De ställde upp sig på varsin sida och stod skrek smädelser mot varandra under några minuter.

Sedan gick händelserna snabbt över styr. Eller som Tony Edwards berättade för The Mirror: “Then someone on our side threw a pebble at them and within a few seconds they were just being blitzed. I saw one guy who’d been cut on the head with blood running down his face.

Mods och rockers slogs med allt de kunde komma åt. Det förekom knivar, kedjor och knogjärn men framförallt användes knytnävarna och strandstolar. Allt medan barnfamiljer och de andra turisterna flydde i panik.

Slaget slutade med att polisen anlände och fick eskortera bort en blödande grupp med rockers. Facit av helgen var 76 gripna ungdomar och mängder med blessyrer. Tony Edwards var nöjd:

“In the end the police had to charge on to the beach and escort this group of Rockers off the seafront, which must have been humiliating. They were tough men and we were just little kids poncing around in fancy clothes.

“But we weren’t going to take their c**p any more. It was the holidaymakers I felt sorry for. They looked terrified.”

Bråken fortsatte nu helg efter helg på olika kustorter. Efter Brighton kom Margate, Bournemouth och Hastings (även kallat andra slaget vid Hastings). Tabloiderna gjorde allt för att elda på paniken och målade upp en nation helt lamslagen av kaos. Och i ledarspalterna menade man att ungdomarna helt hade tagit över England. Men allt som allt blev bara ett hundratal gripna för upplopp. Det var knappast ett ”Teen take-over”. 

Det var i samband med de här upploppen som sociologerna Charles Hamblett och Jane Deverson publicerade studien Generation X om sambandet mellan rioters (orosstiftarna) och medierna. I studien intervjuade de flera av de mods som var med i upploppen.

Innan 50-talet hade inte varit någon skillnad i de kläder som ungdomar och deras föräldrar bar – eller den musik de lyssnade på. Men mitten av 50-talet kom något nytt. En speciell ungdomskultur hade uppenbarat sig i samhället. Generation X fångade för första gången ungdomarnas egna berättelser om en kultur som tog sin näring från musik och mode. Det var också i samband med upploppen som uttrycket ”moralpanik” myntades för första gången. Men det är en annan historia.

Det finns få saker som definierar modsen mer än händelserna under våren och sommaren 1964. Slaget vid Brighton skulle bli en del av populärkulturen och mytologiseras via The Whos album Quadrophenia.

1973 släppte The Who Quadrophenia. Efter succén med Tommy ville Pete Townsend göra ännu ett temaalbum. Men den här gången skulle den kretsa kring modskulturen. Townsend, som skrev alla låtarna till plattan, ville dessutom göra ett album som skulle fungera som ett filmmanus. Albumet är baserat på några modsfans som Townsend kände personligen och som cirkulerade kring The Who under bandets tidiga år. Quadrophenias huvudperson är ”Jimmy” och den utspelar sig 1965, året efter oroligheterna. I en pressrelease som släpptes samtidigt med albumet förklarar man handlingen:

”Berättelsen är centrerad kring en ung arbetarklassmods vid namn Jimmy. Han gillar droger, strandslagsmål och romanser och blir ett The Who-fans efter en konsert i Brighton. Men desillusionerad av hans föräldrars attityd gentemot honom, tråkiga och underbetalda jobb och ett misslyckat besök hos psykiatrikern, kommer han i konflikt med föräldrarna över sitt amfetaminmissbruk. Han har svårt att hitta ett riktigt jobb och han säger upp sig från jobbet som sopåkare efter bara två dagar. Trots att han är lycklig över att vara en i modsgänget kämpar han med att vara på samma nivå som sina jämnåriga kamrater och det faktum att hans flickvän lämnat honom för hans bästa kompis.”

I det här läget bestämmer sig Jimmy för att åka ner till Brighton för att återuppleva de goda tiderna från året innan. I ”5:15” sitter Jimmy på tåget till Brighton och begrundar sin situation.

Magically bored
On a quiet street corner
Free frustration
In our minds and our toes
Quiet storm water
M-m-my generation

Quadrophenia släpptes mitt under oljekrisen och till att börja med var det svårt att få tag på plattan i handeln eftersom de inte fanns tillräckligt med olja för att producera vinylen. Men till slut nådde albumet en andraplats både på den amerikanska billboardlistan och den brittiska topplistan.

Sedan det stora slaget vid Brighton har subkulturerna avlöst varandra. Efter modsen kom hippies. Och efter hippies punkare, skinheads, New Romantics och så vidare och så vidare. Och ibland har olika gängen rykt ihop. I England minns man de stora sammanstötningarna mellan punkrockare och Teds 1977. Eller hur skinheads spöade skiten ur fredliga hippies. Generation X har använts decennium efter decennium för efterföljande generationer av unga vuxna. Och har man inte kallat dem generation X hade blivit döpta till generation Y, generation Z eller någon annan bokstav. Efter en generation följer en annan. Och även moralpaniken finns kvar.

Slaget vid Brighton slutade med att modsen fick en stor del av skulden för händelserna. När The Mirror på nytt träffade Tony Edwards häromåret hade han precis fyllt 68 och njöt av tillvaron som en glad pensionär. Numera ägnade han större delen av sin tid åt sina tre barn och två barnbarn. Han skyllde allt på polisen och The rockers: “The police were very heavy-handed. There was panic about Mods but it was misplaced. All we wanted was to have a good time. Music and clothes were our passion.

“There was probably a hardcore of violent people, Mods and Rockers, who just used it as an opportunity for a fight.

Och han ångrar ingenting:

”But it was the Rockers who went to Brighton knowing there was going to be trouble. They went there looking for it – and they certainly found it.”

 Lyssna på låten här: