Vanz Kant Danz

John Fogerty I 1985

Vanz can't dance, but he'll steal your money
Watch him or he'll rob you blind

Alla har vi vår nemesis. John Fogertys heter Saul Zaentz. Fejden mellan de två männen varade i över 30 år och gjorde den ena till åtlöje och den andre nästan luspank. Den slutade i den mest bisarra och absurda rättegång som någonsin skådats i en amerikansk rättssal.

Historien går tillbaka till mitten av 60-talet. Som 22-åring skrev John Fogerty och de andra medlemmarna i Creedence Clearwater Revival på ett kontrakt för det lilla lokala, och tämligen okända skivbolaget Fantasy i San Francisco. Vad tonåringarna i CCR inte förstod vid tidpunkten var att de signerade rena slavkontraktet. Ägare av skivbolaget var en viss Saul Zaentz.

CCR blev en framgångssaga av Guds nåde. Med hits som ”Suzie Q”, ”Fortunate Son” och ”Lodi” krängde gruppen plattor som smör i solsken. Nu måste man ha i minnet att Creedence i början av 70-talet antagligen var världens populäraste rockband. De sålde betydligt fler album än både Rolling Stones och Beatles. CCR gjorde enorma vinster.

Men det var knappast något medlemmarna i bandet såg något av. Saul Zaentz tog hem förtjänsterna, det var också han som ägde alla deras låtar. Värst var det för John Fogerty som skrev det mesta av bandets material. Enligt kontraktet med Fantasy var han förbunden att göra ett visst antal hitlåtar per år, cirka 20-25. Klarade han inte att uppfylla förbindelsen, rullades kravet, de vill säga de antal sånger som fattades, över till nästföljande år.

Till Zaentz försvar bör nämnas att kontrakt av det slaget som CCR skrev på, var standard vid den här tidpunkten. Att artister blev blåsta av sina skivbolag var mer regel än undantag. Antalet unga popmusiker som blivit exploaterade av rika affärsmän är oräkneliga. Värst drabbade var antagligen artisterna som var knutna till Motown och Stax. De fick bokstavligt talat ingenting av de förtjänster de drog in.

Hursomhelst försökte Zaentz gjuta olja på vågorna genom att erbjuda bandet en mindre aktiepost i Fantasy. Men de skulle få köpa aktierna själva och någon börsintroduktion av företaget blev aldrig av. Zaentz behöll kontrollen både över Fantasy och dess mest lukrativa mjölkko.

I slutet av 1972 upplöstes CCR efter år av interna bråk. Äntligen trodde John Fogerty att han även skulle vara fri från Fantasy. Men döm om hans förvåning när han upptäckte att han enligt kontraktet var tvingad att göra ytterligare åtta album. Fogerty gjorde ett hafsigt soloalbum, Blue Ridge Rangers, för Fantasy men efter det var det nog. Fogerty hotade Zaentz med en ”tystnadsstrejk” om han inte fick bli löst från eller omförhandla kontraktet.

Till allas stora förvåning lät Saul Zaents skivbolaget Asylum köpa över Fogerty för en miljon dollar 1974. Men det var en dyrköpt seger för Fogerty. Bland annat fick han släppa alla royaltieanspråk för samtliga CCR:s album. Han fick med andra ord inte några pengar som artist utan endast som kompositör. Än idag får inte Fogerty betalt för de Creedenceplattor som säljs utan endast royalties för de låtar han skrivit. Dessutom behöll Fantasy rättigheterna till Fogertys produktion utanför USA och Kanada.

Fogertys karriär var emellertid på dalande. Han gjorde ett album för Asylum innan han la gitarren åt sidan och tog ett break som skulle vara i över tio år. Många trodde nog att hans karriär var färdig för alltid. Men 1985 gick han in i studion igen. Albumet, Centerfield, blev ett av det årets största bästsäljare och toppade listorna på bägge sidor av Atlanten

Centerfields främsta hit var låten ”Old man Down the Road”, som blev en tio i topp hit i USA. På albumet fanns också två låtar som omöjligt kunde misstolkas. Vem ”Zanz Kant Danz” och ”Mr Greed” var tillägnad gick helt enkelt inte att ta miste på.

The little pig knows what to do
He's silent and quick, just like Oliver Twist
Before it's over, your pocket is clean
A four-legged thief paid a visit on you

John Fogerty tog nu ut sin hämnd på Saul Zaents genom att förödmjuka honom offentligt. ”Zanz Kant Danz” följdes upp med en leranimerad video, där ”Zanz” framställs som en gris, upptränad att stjäla andras pengar. Här stannar vi till ett tag. Vem är egentligen denna nemesis? Denna Saul Zaentz som Fogerty ägnat så mycket kraft åt att hämnas?

Zaentz var på många sätt en paradox. Samtidigt som han var en av nöjesindustrin främsta kapitalister - har han haft oerhörd betydelse för den ”okommersiella” kulturen. Zaentz kom från enkla förhållanden. Hans föräldrar var fattiga immigranter från Östeuropa som slagit sig ner i New Jersey. Efter att ha gjort sin militärtjänst planerade han att starta en hönsfarm, men efter att verkligen ha arbetat på en under sex veckor la han ner de planerna. Istället hamnade han som pr-man på Fantasy i Berkeley och det var där han skulle visa upp sin främsta egenskap; Saul Zaentz hade ett mer eller mindre fantastiskt utvecklat sinne för affärer. Han beskrivs av många som en oerhört slipad, men samtidigt brutal, affärsman. Det är dock inte inom musikindustrin som Saul Zaentz är mest känd utan som filmproducent.

På 70-talet satte han igång och började producera lågbudgetfilmer med bra manus av okända men talangfulla regissörer. Nu måste man komma ihåg att vid tidpunkten var det här en stor ekonomisk risktagning. Men Zaents chansning skulle löna sig. Det stora genombrottet kom med Milosz Formans Gökboet vilken Zaentz fick en Oscar för.

Zaentz fortsatte sedan på samma linje. Relativt smala filmer med hög kvalité. På 1980 och 90-talet fick Zaentz ytterligare Oscar för bland annat Amadeus, Varats Olidliga Lätthet och Den Engelske Patienten. Det kanske är förståeligt att denne Zaentz nu gick i taket när han fick höra Fogertys raljerande sånger och hur han framställdes som en gris. 

Saul Zaents hämnades genom att åtala Fogerty för kränkning för låten ”Zanz Kant Danz” och krävde att titeln skulle ändras. Samtidigt stämde han John Fogerty, enligt uppgift på 250 miljoner kronor, för att ”Old Man down the Road” skulle vara en ren kopia på CCR:s gamla dänga ”Run Through The Jungle*. I det här läget visste inte Fogerty vad han skulle tro. Många artister har blivit stämda för att ha plagierat andras verk. Men John Fogerty är torde vara den enda artist som blivit stämd för att plagiera sig själv.

Var gränsen går någonstans inom musiken för vad som bara är stilmässigt lik eller rent plagiat är omöjligt att säga. Under årens lopp har det förekommit en lång rad rättsprocesser där olika artister eller kompositörer ansett att deras verk har blivit plagierade och stämt plagiatören. Ofta med ett lyckat resultat. Chuck Berry vann både royalties och låtskrivarkred för Beachs Boys ”Surfin’ USA” som är en kopia på Berrys ”Sweet Little Sixteen”. George Harrison stämdes för låtstöld för att hans hit ”My Sweet Lord” skulle vara ett plagiat av The Chiffons ”He’s So Fine”. Harrison förlorade. Till och med Creedence själva hade varit inblandat i ett mål där Little Richard stämde bandet för att ”Travelin’ Band” skulle vara en kopia på hans ”Good Golly, Miss Molly”. Parterna nådde en förlikning utanför domstolen.

Men redan från början var det uppenbart att Zaentz stämning var något unikt till och med inom USA:s galna nöjesindustri. Nu var inte John Fogerty den enda rockartisten vid den här tidpunkten som hamnat inför skranket för sin musik. Några år tidigare hade även Neil Young blivit stämd. Men det fanns en väsentlig skillnad. Då den forne CCR medlemmen blev stämd för att ha plagierat sig själv – blev Neil Young stämd för att inte låta som sig själv.

I början av 80-talet skrev Young på för Geffen. Först gav han ut synthplattan Trans som blev ett ordentligt magplask. Men istället för att återgå till gammal beprövad stil fortsatte den gamle 60-tals hippien med att spela in Old Ways, ett rent countryalbum. Vid det här laget hade dock Geffen börjat tröttna på Young och uppmanade honom att göra ett album med ”lite mer rock’n’roll”. 

Rock’n’roll ville David Geffen ha, och rock’n’roll fick han. Neil Youngs svar blev Everybody’s Rockin’. Ett rockabillyalbum med 50-tals stuk. Presenterad som Neil Young and the Shocking Pinks med Neil Young på skivomslaget iklädd skär 50-tals kavaj och bakåtslickad ducktailfrilla.

Albumet var så vederstyggligt dåligt att det fick Old Ways att framstå som den mest kommersiella och genomarbetade plattan någonsin. På Geffen visste de inte var de skulle tro. Håret reste sig antagligen på skivbolagsledningen när de fick höra den. Aldrig någonsin hade de varit med om ett så uselt album. Det kanske värsta med Everybody’s Rockin’ var speltiden; endast 24 minuter (!). Detta kanske inte hade spelat någon roll om materialet hade varit av bra kvalité. Men det var det inte. Everybody’s Rockin var ett hafsverk. De flesta låtarna låter som ren pur utfyllnad. Men i intervjuer hävdade Neil Young envist att att Everybody’s Rockin’ tillsammans med Tonights the Night var hans absoluta favoritalbum och att de dessutom var väldigt lika, samtidigt som han tillade ”Of course, it wasn’t anywhere near as intense”.

I det här läget valde Geffen att stämma Neil Young för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Skivbolaget menade att de tre albumen Young hade spelat in för dem var ”okommersiella” och ”okaraktäristiska”. Young hade på så sätt lurat Geffen och nu ville bolaget ha 3,3 miljoner av sin artist för alla utlägg och förskott de lagt ut. 

Stämningen mot Neil Young slutade med en förlikning mellan parterna. Neil Young gjorde allt för att lösa kontraktet med Geffen. Och i början av 90-talet gav till slut David Geffen med sig. Vänskapen mellan skivbolagsmogulen och rockräven, som känt varandra sedan tonåren, var sedan länge körd i botten.

Hur gick det då för John Fogerty och hans nemesis? Jodå, processen som följde blev en av de mest absurda rättegångar som USA, ja, hela världen, skådat. I rätten korsförhördes Fogerty hur han gått till väga när han komponerade ”Old Man Down the Road”. Vilken musik han hade lyssnat på vid tillfället et cetera. John Fogerty fick spela upp sina låtar på akustisk gitarr i rätten så att juryn skulle kunna jämföra. Processen mot Fogerty varade i över två år. Utskrifterna från rättegången upptar över 4 000 sidor. I november 1988 kom dom i målet. John Fogerty frikändes till slut för att ha kopierat sig själv**.

När rättegången väl var över fanns där endast förlorare. Både Fogerty och Zaentz lämnade domstolsalen förbittrade. Även allmänheten stod som förlorare den här dagen 1988. Under en lång period spelade Fogerty så gott som aldrig sitt gamla Creedencematerial. Allt för att Zaentz inte skulle tjäna en krona på honom. Hemma i Berkeley Kalifornien spelar Doug Clifford och Stu Cook då och då gamla CCR-covers med sitt band, långt i från 60-talets glansdagar. De enda vinnarna i de här rättegångarna, de som kammade hem de stora vinsterna, var antagligen advokaterna.