Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Falska begravningsentreprenörer stjäl ett lik

Publicerad 2020-07-12 16:33:33 i Allmänt,

Farther Along

The Flying Burrito Brothers I 1973 

When death has come and taken our loved ones
It leaves our home so lonely and drear

Ett löfte är ett löfte. Oavsett vad. Och löften är till för att hållas. Även om man måste gå över lik för att uppfylla dem. Eller i alla fall stjäla ett lik.

Sent på kvällen den 20 september 1973 körde två män, iförda jeansjackor och cowboyhattar, in sin begravningsbil på Los Angeles flygplats. De tog kontakt med personalen och bad att få hämta ut en kista. De följande timmarna skulle en av de mest bisarra händelserna i rockhistorien utspelas. För i kistan de två männen kånkade ut vilade ingen mindre än Gram Parsons.

De flesta som kände honom förstod att Gram Parsons, eller Cecil Ingram Connors III, som var hans riktiga namn, liv skulle sluta tidigt och tragiskt. Gram var född in i en förmögen citrusdynasti i Georgia. Hans pappa begick självmord när Gram bara var ett barn och hans mor söp ihjäl sig, ivrigt påhejad av hans styvpappa Bob*, som Gram hatade. En Elviskonsert i barndomen ändrade Grams liv och från den dagen förstod han att han ville bli en rockstjärna. Han hade utseende och talang. Och när han sjöng hade han en röst som verkade be om hjälp.

Gram Parsons blev medlem i The Byrds 1968 och hjälpte dem spela in det klassiska albumet Sweetheart of the Rodeo. Plattan var något nytt och sensationellt. För första gången blandade man country och rock och resultatet ansågs som oerhört progressivt. En föregångare till det vi idag kallar Americana. Gram Parsons blandade helt enkelt den countrymusik han hade växt upp med i den amerikanska södern med Laurel Canyons psykedeliska musik. Parsons själv kallade den här stilen: Cosmic American music.

Parsons styrde folkrockbandet The Byrds mot countryrock. Men bara efter några månader lämnade han gruppen och utvecklade den nya genren vidare i sitt nya band: The Flying Burrito Brothers. Det var i den här vevan han blev kompis med Keith Richards och de andra i The Rolling Stones. Gram Parsons och Keith Richards brukade åka ut till the Joshua Tree nationalpark i utkanten av Mojaveöknen. Där brukade de sitta i timmar. Röka gräs. Supa sig fulla. Titta på den oändliga stjärnhimlen. Andas den torra ökenluften.

Gram Parsons skulle ha en enorm inverkan på Rolling Stones och framförallt deras album från 1972 Exile on Main Street. Det var sydstataren som fick Rolling Stones att låta mer Nashville. Utan Parsons hade aldrig låtar som ”Wild horses”, “Torn and Frayed”, “Sweet Virginia” komponerats. 

Men Gram Parsons var samtidigt i dålig form. Ett mångårigt heroin- och alkoholmissbruk hade satt sina spår. Äktenskapet var i upplösning och döden verkade ständigt vara i hans tankar. I en av hans sista intervjuer förklarade han: “Death is a warm cloak, an old friend”. Endast några veckor senare, precis när han stod på randen till det stora genombrottet, var han död. Men det var bara början.

Några månader innan han dog hade han närvarat på The Byrdsgitarristen Clarence Whites begravning. White var en oerhört talangfull gitarrist och en nära vän till Parsons. Efter en spelning på en klubb, medan han stod ute på gatan och lastade in instrumenten i bandets van, blev han påkörd av en rattfyllerist. Döden kom ögonblickligen.

Under begravningen, medan man sänkte ner kistan, sjöng Gram Parsons den gamla gospelsången “Farther along” från den amerikanska södern a capella. “Farther along” handlar om den eviga kampen mellan gott och ont. Och den långa resan vi alla ska göra mot det stora okända. Gram Parsons hade precis spelat in låten med sitt band The Flying Burrito Brothers.

Med sig i kyrkan hade han sin vän och turnémanager Phil Kaufman. Tagen av alla känslor samtidigt som han störde sig på den högtravande katolska mässan, vände Parsons sig till sin vän och sa: “This is bullshit. If I die I want somebody to have a few beers, take me out to the desert and burn my body.” Kaufman svarade: “All right, it’s a deal. But would you do the same for me?” Parsons sa: “Yeah.” 

Några månader senare, efter att Gram Parsons precis avslutat inspelningen av Grevious Angel, åkte han tillsammans med några vänner ut till Joshua Tree. Gram Parsons var i Los Angeles för att planera sin kommande turné. Nu ville han ha några dagars ledigt för att fira det nya albumet och slappna av rent allmänt. Sällskapet tog in på det lilla motellet Joshua Tree Inn. Parsons fick rum nummer åtta. Några timmar senare var han död.

Det som följde var en orgie av droger, droger och droger. Under kvällen överdoserade Gram. Hans vänner lyckades tillfälligt liv i honom igen genom att stoppa upp några iskuber (!) i hans anal. Men det hjälpte inte. Några timmar senare hade Gram Parsons avlidit. I coroners rapport står det att dödsorsaken var en överkonsumtion av morfin och tequila. Det kom inte som någon överraskning.

Några dagar senare nåddes Phil Kaufman av dödsbudet. Han kom ihåg den pakt han hade slutit med Gram några månader tidigare. Och ett löfte är trots allt ett löfte. Kaufman gjorde lite efterforskningar om var Parsons lik kunde befinna sig. Det visade sig att det var på LAX inbokad på nästa flight med Continental Airlines till New Orleans. Gram Parsons styvfar hade bestämt att begravningen skulle vara i New Orleans, för att på så sätt att få en del av arvet och tanken var att kistan skulle överföras dit med första bästa flyg. Phil Kaufman råkade ha en kompis som ägde en begravningsbil av märket Cadillac. Och det var nu tanken på att helt enkelt stjäla Gram Parsons lik föddes.

Så Kaufman tog med sig sin kompis Michael Martin i begravningsbilen och körde ut mot flygplatsen. Bägge hade fått några drinkar innanför västen. Kistan med Grams kvarlevor visade sig förvaras i en av flygplatsens hangarer. Paret kom dit vid tiotiden på kvällen. Och kistan var precis på väg att lastas in i planet. De falska begravningsentreprenörerna visade upp några papper och hävdade att Parsons familj hade bestämt att kistan skulle flygas ut från Van Nuys flygplats istället.

Flygplatstjänstemännen tittade misstänksamt på de bägge männen iförda cowboyhattar och jeansjackor med nitar och paljetter. Kaufman suckade och berättade för tjänstemannen att de egentligen hade slutat för dagen men att de jobbade övertid. Motvilligt lämnade tjänstemannen över några blanketter för signering. Kaufman skrev under med namnet "Jeremy Nobody" och kvitterade ut liket. Några poliser som stod i närheten hjälpte dem att lyfta in kistan i bilen.

Efter det bar det av mot Joshua Tree. På vägen stannade de på en mack för att köpa en dunk bensin. Vid det här laget var de bägge männen om än ännu mer berusade. När de kom fram till nationalparken körde de ut till ett ensligt ställe mitt ute i öknen och lastade av kistan. De öppnade försiktigt locket. Framför dem låg den döde Gram Parsons naken, med kirurgtejp över hela kroppen efter obduktionen. Kaufman kunde inte hålla sig utan rörde försiktigt på liket under hans kompis vilda protester.

Sedan hällde de bensin över kroppen medan Kaufman sa: "All right, Gram, On your way …". De tände en tändsticka och slängde ner i kistan. Inom en hundradels sekund flammade hela kistan upp i en enorm eldboll. Kaufman och Martin fick chockade kasta sig bakåt. Phil Kaufman minns händelsen väl: "Michael asked me, 'Was that the gas?' I replied, 'No, it's the alcohol in Gram.' ", berättar han efteråt.

De två männen bevittnade hur kroppen sakta förvandlades till aska framför deras ögon. Plötsligt fick de se ljuset från bilstrålkastare som närmade sig. De hade blivit upptäckta. Hals över huvud flydde de från platsen. Särskilt långt kom de dock inte. På vägen tillbaka till Los Angeles somnade de vid sidan av vägen. En polispatrull som körde förbi tog in dem för rattfylleri.

Under tiden pågick polisens utredning om likbränningen i Mojaveöknen. Gram Parsons sargade kropp hade bara delvis blivit uppbränd. Och man letade nu efter spår. Samtidigt hade nyheten nått pressen. ROCK STARS'S BODY BURNED IN BIZARRE DESERT RITUAL skrek rubriken ut i en av änglastadens tidningar. Och nu började polisen räkna ut vilka som var skyldiga.

“Everybody in Los Angeles knew I did it, so it didn’t take long for the cops to figure it out. The cops came to my house and questioned me: “Did you have necrophiliac sex with him?” All that sort of bullshit.” berättar Phil Kaufman och fortsätter: As it happened, Arthur Penn and Gene Hackman were shooting some scenes for a film called Night Moves at my house. As I’m being taken to the cop car, Hackman and Penn are standing watching and they asked Kaphy what was going on. When she explained, Arthur Penn said: “Gene, we’re shooting the wrong movie here.” Later, when I was driven home, they stopped filming and everybody gave me a round of applause.

En tid senare var det dags för rättegång. Nu hör det till saken att staten Kalifornien inte har någon lag mot att stjäla ett lik (i Sverige finns ju brott mot griftefriden). Istället dömdes Kaufman och hans kumpan till villkorlig dom och böter a 750 dollar för att ha stulit en kista**. Gram Parsons döda kropp bedömdes inte ha något “inneboende värde”.

Hela historien slutade med att Gram Parsons slutligen begravdes, enligt sin styvfars önskemål, i New Orleans. Bob Parsons fick dock ingen del av arvet. Phil Kaufman blev lite av en kändis efter “kidnappningen” Det har gjorts en film om händelsen och skrivit otaliga böcker. Phil Kaufman gav själv ut sin biografi för ett tag sedan. Rum nummer åtta på Joshua Tree inn är nu mera en helgedom för all världens Gram Parsons fans som vallfärdar dit varje år för att bo i samma rum som countryrockstjärnan avled i.

Det är många artister som har Gram Parsons att tack för mycket. Utan Parsons inträde på scenen har det kanske inte funnits någon countryrock, eller alt-country heller för den delen. Parsons skulle bli en viktig inspirationskälla för mängder av artister. Förutom The Rolling Stones kan man även nämna Emmylou Harris, Ryan Adams, Sheryl Crow, Lucinda Williams och Elvis Costello.

Gram Parson “the doomed angel of country rock” var när han dog en relativt okänd artist men hans död innebar ett ökat intresse och en ökad försäljning av hans plattor. Numera är han betraktad som en av de mest betydande countryrockartisterna genom alla tider. Ibland är inte döden slutet. Eller som Phil Kaufman konkluderar det: “Dying was a great career move for Gram”.

 "If Gram was alive today, he'd still be dead."

                                                     Phil Kaufmans kryptiska uttalande om sin vän i BBC dokumentären Gram Parson: Fallen Angel som kom häromåret.

 

*Gram brukade kalla styvfadern “a pinky-ring alligator-shoe asshole”

 

Lyssna på låten här:

 

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela