Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Saknad efter kärestan botas med timjan, salvia, rosmarin och lite persilja

Publicerad 2020-05-31 18:47:00 i Allmänt,

Scarborough Fair

Simon & Garfunkel I 1966 

Parsley, sage, rosemary and thyme ...

Numera är Scarbourough en liten sömnig småstad i Yorkshire på den engelska nordkusten. Annat var det förr. 1235 utfärdade Henry III ett dekret att en marknad skulle hållas varje år i augusti. Nu var det här inte en marknad i vanlig bemärkelse. I våra dagar arrangeras ett evenemang av det här slaget på en lördag eller under en helg. Scarborough Fair varade i 45 dagar med start den 15 augusti vilket var exceptionellt långt även för den här tiden. Orten blev en oerhört viktig plats för köpmän från hela Storbritannien. Folk kom resande från alla delar av öriket för att vara med på marknaden. Evenemanget förblev en årlig tradition ända tills 1788 då det helt sonika lades ner.

Någon gång under medeltiden uppstod den folksång som vi numera mest förknippar med orten; ”Scarborough Fair”. Vem som skrev den är okänt. Den spred sig över hela riket med turnerande barder. För varje spelman som tog sig an sången ändrades texten och arrangemanget något. Det är därför det i modern tid finns ett flertal olika versioner av ”Scarborough Fair”.

”Scarborough Fair” är en av de få sånger som blivit mer uppmärksammade för sin gåtfulla, mystiska text, än för musiken. Låten handlar dock inte om staden med samma namn. Inte det minsta. Det är snarare en kärlekssång och ska egentligen sjungas som en duett, där mannen inleder och kvinnan svarar.

Huvudpersonen i sången är en ung man som blivit dumpad av sin kära. Men vill han verkligen ha tillbaka henne? Och vill hon ha honom? För att han ska ta henne tillbaka måste hon först utföra en lång rad "omöjliga" uppgifter; som att sy en skjorta utan tråd eller sömmar. Och sedan tvätta den i en uttorkad källa. Kvinnan svarar med att ge honom likaledes omöjliga uppgifter för att hon ska utföra hans.

Tell her to make me a cambric shirt,
Parsley, sage, rosemary and thyme,
Without any seam nor needlework,
And then she'll be a true love of mine

Textens symbolism har nästan en magisk innebörd. I varje vers återkommer frasen ”Parsley, Sage, Rosemary and Thyme” (persilja, salvia, rosmarin och timjan). För dagens lyssnare är orden meningslösa men för medeltidens publik var frasens innebörd självklar. Ungefär som röda rosor associeras med kärlek idag, förknippades olika kryddor med olika egenskaper på medeltiden. Persilja stod för tröst och försoning, salvia stod för styrka, rosmarin för trohet och kärlek, timjan för mod. I låten står kryddorna för de egenskaper sångaren önskar att han själv och sin käresta ska ha, för att göra det möjligt för honom att få henne tillbaka.

Enligt vissa källor är ”Scarborough Fair” baserad på en ännu äldre skotsk folksång; "The Elfin Knight". Under många år har forskarna tvistat om det finns en djupare, underliggande, betydelse till texten. Många menar på att den egentligen handlar om pesten.

Paul Simon blev först varse om ”Scarborough Fair” när han var på turné i Storbritannien i mitten av 60-talet. På en konsert med den kände brittiske folksångaren Martin Carthy hörde han dennes version av låten. Senare, när sången spelades in av Simon & Garfunkel, stal han Carthys arrangemang rakt av. Vad värre var, han satte sig själv och Garfunkel som upphovsmän, vilket av naturliga skäl fick Carthy att gå i taket. Han å sin sida ansåg att "traditional" hade varit mer korrekt. Schismen mellan Simon och Carthy varade ända fram till 2000 då Simon bjöd in honom att medverka på sin konsert i London.

Låten kom först med på albumet Parsley, Sage, Rosemary and Thyme utan att den väckte nämnvärd uppmärksamhet. Först 1968 när den kom med på soundtracket till The Graduate gjorde ”Scarborough Fair” en omedelbar succé och låten släpptes som singel. Live brukar Simon & Garfunkel spela den ihop med Vietnamprotesten ”Canticle”. Nu var inte Simon & Garfunkel de första att få upp ögonen för ”Scarborough Fair”. Några år tidigare hade Bob Dylan lånat en stor del av Carthys arrangemang för att skapa "Girl from The North Country" som kom med på The Freewheelin'.

Det är en viss känsla med en låt som framförts av generation efter generation under hundratals år. Och trots sin ålder, och gammalmodiga tema, fortsätter att fånga ny publik. Nu är inte ”Scarbourough Fair” det enda exemplet på en låt från medeltiden som hittat sin plats inom popkulturen.

En annan känd medeltida ballad är ”The Maid Freed from the Gallows”, mest känd i Led Zeppelins version som ”Gallows Pole”. Man tror att visan ursprungligen är från 1500-talet men den kan vara äldre. I ursprungsversionen är det en kvinna som av okänd anledning ska hängas. Hon vädjar till bödeln att skjuta lite på hängningen för att hennes anhöriga ska komma med mutor till honom. Både modern, fadern och syskonen dyker upp – utan att för den skull rädda henne. De vill se henne hängas. Till slut kommer dock hennes älskare och räddar henne.

Sången finns i hundratals versioner över hela Europa. Var den ursprungligen kommer från är okänt. Den svenska versionen heter ”Den Bortsålda”. ”The Maid Freed From the Gallows” spred sig med emigranter till USA, där den blev omåttligt populär bland de svarta i den amerikanska södern. 1939 spelade Leadbelly in sin version, ”Gallis Pole”, som Led Zeppelins låt är baserad på. I den amerikanska versionen är dock personen som ska hängas en man.

I zeppelinarnas variant skruvas myten upp ännu ett snäpp. Den dödsdömdes anhöriga betalar alla mutor till en tacksam skarprättare. Hans syster betalar till och med in natura. Men till slut hänger bödeln honom ändå.

En annan medeltida ballad som hittat sin väg in till popkulturen är ”John Barleycorn”. Den mest kända versionen är Traffics ”John Barleycorn Must Die”. Det är en urgammal låt. Exakt hur gammal, är det ingen som vet. Men den första nedtecknade versionen dyker upp i England 1568. ”John Barleycorn” är en allegori över alkoholen. Främst den alkohol som framställs av korn (barley = korn), det vill säga öl och whisky.

Mest känd av alla versioner är den brittiske poetens Robert Burns från 1782 (som Traffics sång är baserad på). I låten får man följa det stackars kornets väg från sådd till det att människorna gör malt av det. Varje vers tar upp alla steg i processen. John Barleycorn torteras, misshandlas och slutligen dödas bara för att människorna ska kunna dricka hans ”blod”, det vill säga maltet. ”John Barleycorn” är en sann dryckesvisa och den ultimata hyllningen till whisky! 

 

 

 
Lyssna på låten här:

 

 

 

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela