Låten och inspirationen

Parklife

Blur I 1994

Confidence is a preference for the habitual voyeur

Keith Talent flyter omkring i tillvaron utan mål eller mening. Något som han trivs alldeles utmärkt med. Keith är en småkriminell i 80-talets London. Han lever på att göra lite inbrott, sälja fejkad aftershave och andra piratkopior på den brittiska huvudstadens gator. Ibland kör han svarttaxi och passar på att skinna kunderna ordentligt.

Keith försökte sig även på att sälja droger, men han droppade ganska snart den tanken efter att han fått stryk av några svarta knarklangare. Keith insåg själv att han var bättre lämpad för det dagliga fifflandet. Någonstans i periferin har han också en fru och en liten dotter. Men de är liksom i bakgrunden i Keiths liv. När inte Keith hänger i gathörnen och försöker kränga piratkopior, kan man säkrast hitta honom på puben Black Cross på Portobello Road. Eller på Loftus Road, Queens Park Rangers hemmaarena, där han bevakar ”The Super Hoops” matcher. Ibland är han hos någon av sina älskarinnor. Keith är inte så mycket för fotomodelltypen. Keith hymlar inte med att han gillar stabbiga kvinnor med tjocka korta ben och hårt permanentat hår. Smaken är som bekant som baken.

Keith Talent är knappast något charmtroll. Han är ständigt otrogen och misshandlar sin fru. Han köper sex av en minderårig tjej som hennes mamma cashar in på. Utöver den tjejen har han otaliga andra älskarinnor som han bedrar sin maka med. Han dricker och spelar bort familjens pengar. Deltar i inbrott och utpressningar. Han är beroende porr och teve, och kan inte skilja verkligheten från såpoperorna. Han har våldtagit flera kvinnor (däribland sin fru).

För det mesta driver Keith bara omkring i livet. Tjänar lite pengar här och där. Tar en pint på puben. Keith Talent har en passion här i livet: Dart. Varje kväll spelar han dart på Black Cross. Han kollar på darttävlingar på teve, läser böcker om dartteori. Keiths stora dröm är att någon gång få delta i ett stort dartmästerskap.

I öl och tobaksdimmorna på Black Cross sammanstrålar Keith med två personer vars liv under några hektiska veckor kommer att flätas samman och gå mot det bittra slutet. Det handlar den vackra Nicola Six, en femme fatale som precis Keith ständigt är på drift någonstans som hon själv inte kan definiera samt Guy Clinch, en välbärgad, snygg och olycklig medelålders man med en fru som han inte längre älskar och som bara sugs in i händelserna.

Som ni säkert förstår är Keith Talent en fiktiv figur. Han dyker upp i Martin Amis prisade roman London Fields från 1989. London Fields är en svart komedi.  En roman, eller rättare sagt en mordhistoria om ett mord som ännu inte har begåtts. Nicola Six har fått en föraning, ett varsel, att hon kommer att bli mördad fem minuter efter midnatt den 5 november 1999, på sin 35-års dag- och nu börjar hon jakten på sin presumtiva mördare. Läsarna får följa de intrikata händelserna som leder fram till det fatala dådet. London Fields är en ond saga om undergång, sex, kärlek, mord – och dart.

Martin Amis var en av de allra mest populära och trendiga författarna under 80-talet. Allt han skrev under de här åren hyllades och höjdes till skyarna. Han blev världsberömd för romaner som Pengar – ett självmordsbrev och Andra människor. Ett flertal av hans verk gjorde man film av. London Fields betraktas av många som Martin Amis bästa roman. London Fields var nominerad till Bookerpriset 1989 men föll på målsnöret till Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen efter två av kvinnorna i juryn hotade med att avgå på grund av Amis misogyna skildring av antihjältinnan Nicola Six.

Men bland engelsmännen var romanen populär. En av alla de hundratusentals britter som tog romanen till sitt hjärta var Blurs sångare Damon Albarn. I en intervju med tidskriften Arena 1996 berättar han om sin kärlek till Martin Amis i allmänhet och London Fields i synnerhet:

"I didn’t get into Martin Amis by choice; when I was at drama school I auditioned for a part in The Rachel Papers and when I got down to the last three or four I thought I’d better read the book. I didn’t really like it and I had no real desire to read anything else, until, in 1992, when Blur were doing our second tour of America, I read London Fields and it saved me. It gave me so many new options; I’d been quite traditional in my reading until then, stopping at Charles Bukowski and Saul Bellow. London Fields had a massive effect on me. It had a real sexual freedom. Keith Talent was so English and I wanted to be him. I wanted to read everything by Martin Amis after that. I thought Money had a kind of hedonistic energy about it, but the only other book which really grabbed me was Time’s Arrow. I lost faith with The Information. I didn’t relate to it at all. London Fields is so funny and sexy that you are distracted from the nihilism, but with The Information I thought Amis had lost all his optimism. There are two sides to Notting Hill: the good area to the east of Ladbroke Grove, which is where Keith Talent and I live, and the area on the west side where Martin Amis seems to have moved. And all the fuss about the $100,000 advance stank. I think he will have to write something really remarkable to make amends. Having said that, he changed a small part of my life for ever and in that sense he is a great author." 

Damon Albarn blev till den milda grad inspirerad av Martin Amis och den fiktive Keith Talent att han till och med flyttade till en lägenhet i närheten av Portobello Road. Eller som han avslöjade för en bloggare:

Well, it’s one of the reasons why I moved here (just off Portobello Road). It gave me a key to a language that I was interested in, but didn’t know how to focus on. It’s a sort of dirty, speedy London dialect which he uses, and that’s sort of what I use in my songs now. I also liked the way he’s able to flip between low and high culture, as that’s what I’m sort of about as well.

London Fields skulle också inspirera Albarn till en av Blurs mest kända låtar. Vid tidpunkten då Damon Albarn skrev ”Parklife” bodde han på Kensington Church Street. Varje dag kunde han se alla dess existenser i parken. Eller som han själv berättade vid en konsert i Hyde Park.

"I came up with the idea for this song in this park. I was living on Kensington Church Street, and I used to come into the park at the other end, and I used to, you know, watch people, and pigeons ..."

I mitten av 90-talet var det brit-pop som gällde. Band som Oasis, Suede och Blur* var bittra rivaler som dominerade alternativrock-scenen. Man skulle ha Dr Martens och framåtkammad lugg. Gå på sommarfestivaler. Av alla brit-popens band var Blur det mest ironiska. Alltid coola, alltid trendiga. De såg som sin livsuppgift att skildra ”brittiskheten”. De vanliga engelsmännens vardag. Blurs magna opus är Parklife som skildrar allt från britternas semesterresor till Ibiza till könsrollerna. Albumet Parklife och låten med samma namn skulle mer än någon annan låt definiera hela brit-popen.

Hela den här eran kallas för ”Cool Britannia”. Åren mellan premiärministrarna John Major och Tony Blair då den brittiska ekonomin gick som tåget och brittisk kultur; musik, film och mode på nytt erövrade världen. Och britterna på nytt frossade i någon slags patriotisk yra.

När Blur skulle spela in ”Parklife” kände Damon Albarn att han inte var rätt person att sjunga låten. Bandet hade anlitat skådisen Phil Daniels, känd bland annat från modsfilmen Quadrophenia, att recitera en dikt på albumet. Av dikten blev inget av men i stället fick han pratsjunga in texten till ”Parklife” medan Damon och resten av bandet klämmer i under refrängen.

Resultatet blev en succé av guds nåde. ”Parklife” är kanske den låt som markerar zenit för hela Cool Britannia och en av de största brittiska poplåtarna under 90-talet. I Storbritannien gick låten direkt upp på förstaplatsen på listan. Den blev sedermera utsedd till bästa låt på Brit Awards det året. Däremot passerade den obemärkt i USA. Amerikanarna förstod sig helt enkelt inte på den.

Damon Albarn har aldrig stuckit under stol med att han är en passionerad bokläsare. Till fansen har han till och med skrivit ner en lista på sina favoritböcker (se nedan). Nu är Albarn inte den enda som blivit inspirerad av litteratur. Paul Weller blev så inspirerade av Colin MacInnes Londontriologi om ungdomar i 50-talets Londons West End, att han skrev en låt om boken. The Jam kallade sin låt ”Absolute Beginners”. Även David Bowie har skildrat romanen i sin låt med samma namn, i samband med att han skulle göra en låt till filmversionen.

Som sagt, litteraturen inspirerar rocken och vice versa. Någonstans korsbefruktar de varandra. En figur som Keith Talent, oöverträffad i sin nedrighet, skapade någon slags katalysatoreffekt och blev i sig en symbol för Cool Britannia. Hur man än vänder på det. ”Parklife” är en bra låt. När man hör den känner man för att snöra på sig sina Dr Martens igen.