Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Ozzy får på nöten

Publicerad 2018-11-11 17:40:00 i Allmänt,

Fairies Wear Boots

Black Sabbath I 1970

 Fairies wear boots and you gotta believe me

yeah I saw it, I saw it, I tell you no lies ...

Allt som kunde gå snett – gick snett. Den här kvällen, den 23 oktober 1970, spelade Black Sabbath på Mayfair Ballroom i Newcastle. ”Paranoid” hade precis släppts som singel och bandet började bli omåttligt populärt över hela Storbritannien. Men vad hjälper det när man spelar inför den värsta pöbel som sett dagens ljus på de brittiska öarna. Redan när de kom ut på scen möttes de av en publik som både var högljudd och ordentligt full.

Showen började inte bra och det gick från dåligt till värre. Delar av publiken försökte hela tiden förstöra konserten genom att kravla upp på scenen och stjäla bandets utrustning. Inte ens Black Sabbaths försök att spela ”Paranoid” kunde stävja den ölstinkande folkmassan. När konserten var slut 70 minuter senare kunde bandet summera all utrustning som hade gått sönder eller stulits; En stor del av trumsetet var borta, någon hade sparkat sönder deras stora PA-anläggning och ett flertal mickar hade förstörts.

Enligt Ozzy Osbourne hade publiken blivit som galen över "Paranoid" och nu hotade han med att i framtiden sluta ge ut singlar om inte fansen lugnade ner sig. Men kvällen, och olyckorna för den delen, var inte slut med det här för Black Sabbath.

När bandmedlemmarna efter konserten vandrar ner för en gata i Newcastle blir de helt plötsligt, och helt oprovocerat, attackerade av ett gäng skinheads. Samtliga medlemmar i bandet blev kraftigt misshandlade. Värst drabbades gitarristen Tony Iommi vars arm blev så skadad att bandet tvingades ställa in alla efterföljande konserter på turnén.

Frågan är om Ozzy och company blev förvånade när de såg de kortsnaggade ynglingarna med uppkavlade jeans och Doctor Martin boots? Skinheads var vid det här laget ett ganska ny samhällsföreteelse som skrämde slag på hippies och invandrare genom sitt aggressiva beteende.

Vad var då skinheadkulturen för slags rörelse? Hur kom det sig att den dök upp i Västeuropa under den här tiden när de flesta ungdomar var uppfyllda av flower power-generationens mantra om fred, kärlek och förståelse

Skinheadrörelsen är en subkultur byggd på paradoxer. Den är uttalat främlingsfientlig och våldsbenägen. Men rörelsen grundades av svarta och spred sig till de vita genom vänskapsband. Samtidigt som merparten av dess medlemmar var uttalat rasistiska växte den sig starkast i de mest invandrartäta områdena.

Skinheadkulturen uppstod någon gång i början av 60-talet bland de svarta på Jamaica som ett svar, eller motreaktion, på rastafarikulten. I motsats till rastaanhängarna var skinheaden helt drogfria. De klädde sig vårdat och klippte håret kort. Västindiska invandrare spred sedan rörelsen till de brittiska öarna där den började dyka upp i slutet av 60-talet. Från början handlade det även här mest om mode och musik. Men någonstans tog det en annan vändning.

I Europa integrerades snabbt skinheadkulturen med modskulturen och blev en slags systerrörelse. Modskulturen hade gjort sitt intåg på de brittiska öarna i början av 60-talet. Även modsen var mycket stilmedvetna och ville gärna framstå som kosmopoliter. De klippte sig kort och bar gärna snävt skurna italienska kostymer med duffel ovanpå. Fortskaffningsmedlet framför andra var vespan.

Skinheadkulturen blev en mycket mer enkelriktad och brutal variant av modsrörelsen. Men ett gemensamt drag var att de delade en dyrkan av stilistiska detaljer i klädseln. Framförallt frodades skinkulturen bland ungdomarna i arbetarklassen och det satte även avtryck på klädstilen.

Huvudet var rakat eller kortsnaggat. Doctor Martens kängor på fötterna var obligatoriskt, kombinerat med enkla uppkavlade Levi’s jeans eller Sta-press byxor med hängslen. På överkroppen bar de oftast en vanligt vit t-shirt, Perry Smith tröja, eller en rutig skjorta. Ovanpå det en bomberjacka.

Även den brittiska flaggan hade ett viktigt symbolvärde. Modsen hade adopterat Union Jack. De såg den som någon form av pop-art eller som en symbol för Swinging London. För skinheadsen å sin sida blev den brittiska flaggan en slags symbol för deras förvirrade patriotism.

De flesta anhängarna kom från fattiga förhållanden i Englands miljonprogramområden. Ofta bodde de grannar med invandrare från Asien eller Karibien, i områden som Brixton eller Notting Hill. Medan en annan stor ungdomsrörelse vid den här tiden, hippierörelsen, firade vattumannens tidsålder, satt skinheadsen arbetslösa i trånga och sjaskiga betongområden. De blev som en inkarnation av ”Swinging Londons” nedgång och slutliga förfall och den nya tiden som var i antågande med stagflation och ekonomiska kriser.

Någonstans var de tvungna att leva ut sin frustration. Ofta handlade det om meningslöst våld och vandalism. De kunde vara motståndarlagets fotbollssupporters, homosexuella, hippies, invandrare eller andra utvalda syndabockar. Offren kom oftast från oliktänkande eller minoritetsgrupper. Framförallt var de invandrare som råkade illa ut, många skins såg ”paki-bashing” som ett fritidsnöje.

I den rådande tidsandan var skinnskallarna lätta byten för det snabbt framväxande National Front som hade fått vind i seglen i samband med de dåliga tiderna. Det är viktigt att poängtera att inte alla skinheads var rasister men tillräckligt många för att de för evigt ska bli förknippade med nazism och rasism.

En av grundstenarna i skinrörelsen var musiken. Det här är ytterligare en paradox. Skinmusiken var till största delen reggae och ska från Jamaica. Med andra ord musik gjord av färgade och vars låtar handlar om de färgades känslor, tankar och vardag. Men det verkade inte skinheadsen bry sig nämnvärt om.

Inte heller verkade de gilla den snabbt framväxande heavy metalvågen. Eller också gav de sig på medlemmarna i Black Sabbath för att de var långhåriga? Eller för att det inte fanns något annat vettigt att göra? Svaret står skrivet i stjärnorna.

Black Sabbath, å sin sida, är sedan länge förknippade med satanism och svart magi. Men från början var den fd verkstadsarbetaren Tony Iommi, fd inbrottstjuven Ozzy Osbourne, fd truckföraren Bill Ward och fd kontoristen Geezer Butler inte det minsta intresserade av vare sig djävulsdyrkan eller andra ockulta yttringar. Tvärtom – deras tidiga texter handlar oftast om jordnära saker och dagsaktuella händelser. Men deras bandnamn, taget efter en Boris Karloff film, väckte allmänhetens fantasi.

Det här späddes på ytterligare efter bandet blivit kontaktad av en satanistförening som försökte boka en spelning med dem på en sammankomst vid Stonehenge. Bandet förstod att satanism kunde bli en lönande gimmick. Tony Iommi bad genast sin far att svetsa ihop två stora kors av aluminium. Sedan var imagen klar att använda.

Fairies Wear Boots” dök på på det blytunga och banbrytande albumet Paranoid. Låten har inte det minsta att göra med svart magi. Det är Black Sabbaths sätt att ge igen för den misshandel de blev utsatta för i Newcastle. Och de valde att göra det på sitt eget speciella sätt. Genom att konstatera att skinheads är bögar (!).

Goin' home, late last night 

suddenly I got a fright

Yeah I looked throught the window and surprised what I saw

Fairy boots were dancin' with a dwarf, all right now

Efter ett tag tar dock låten en ny vändning. Ozzy tappar fokus på ämnet och blir allt mer osammanhängande. Låten glider mer och mer in på ett drogrelaterat tema. Eller som Ozzy förklarar: ”It’s about LSD I think. Because we started mess around with that kind of stuff.”

Paranoid som kom 1970 var Black Sabbaths andra album. Plattan räknas idag som en av hårdrockens stora klassiker och sägs ha inspirerat band som Metallica och Nirvana. Någon gång funderat över Paranoids märkliga albumomslag, förresten? Två män iförda skära trikåer, plastsköldar och plastsvärd samt mopedhjälmar. Är det en illustration hur det är att vara paranoid? Ett drogdelirium? En invasion från yttre rymden?

Nja, förklaringen är en annan. Albumet skulle egentligen heta War Pigs men när det blev dags för utgivning fick plötsligt skivbolaget kalla fötter. Detta var mitt under brinnande Vietnamkrig, och bolagsledningen var oroliga för att den klart anti-militäristiska titeln skulle kunna påverka försäljningen i USA. Istället ändrades titeln till Paranoid, efter en utfyllnadslåt som oväntat blivit en hit. Men någon tid att ändra skivomslaget fanns inte.

Resultatet, kombinationen av bilden och titeln, blev en av rockhistoriens mest komiska omslag. Eller som Ozzy Osbourne kommenterade det i en intervju med Q: What the fuck a bloke dressed up as a pig with a sword in his hand has got to do with being paranoid, I don’t fucking know.”

Fairies Wear Boots” är en av alla starka låtar på Paranoid. Låten ska inte ses som en hyllning utan som en hämnd på alla de skinnskallar som förmörkar tillvaron för vanliga, hederliga människor. Medlemmarna i Black Sabbath kanske fick sig en rejäl omgång. Men de fick i alla sista ordet.

 

 

 

 So Ozzy wrote this song, ”Fairies Wear Boots”, ’bout these skinheads … called them fairies … ’cause, you know, they had these Doc Martens boots kicking us all over with. That’s were it came from.”
 
I en intervju i dokumentären BBC Classic Rock albums berättar Geezer Butler om ”FairiesWear Boots” tillkomst.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela