Låten och inspirationen

2000 Light Years From Home

The Rolling Stones I 1967

It's so very lonely

you're a hundred light years from home

I början av 1967 var Brian Jones som vanligt ute och tog en öl på en lokal bar när några reportrar från tabloidblaskan News of The World gick fram till honom. Utan att avslöja att de var journalister frågade de honom artigt om han var en av medlemmarna i The Rolling Stones.

- That's right, svarade Brian Jones.

- Vem? Blev följdfrågan.

Brian Jones skrattade lite för sig själv (han trodde att det som vanligt var Stonesfans som trakasserade honom) innan han svarade:

- Mick Jagger.

I stonesbiografin Old Gods Almost Dead berättar Stephen Davis hur reportrarna bjöd Brian på en öl och sällskapet började konversera. Efter ett tag gled samtalet in på droger. Reportrarna frågade Brian vad han hade använt för några. Stonesmedlemmen svarade öppenhjärtigt på alla frågor och berättade bland annat att han alldeles nyligen tagit en LSD-tripp. För att bevisa att han talade sanning om sina drogvanor, visade han reportrarna en bit marockanskt hasch som han hade inslaget i folie i fickan. Kvällen avslutades med att Brian Jones bjöd in journalisterna till sin lägenhet där hela sällskapet rökte på.

Någon vecka senare låg Mick Jagger och Marianne Faithful i sängen och läste söndagstidningen när Mick fick syn på rubriken: Mick Jagger has taken LSD at the Moody Blues’ house in Roehampton. Artikeln var den senaste rapporten i News of the Worlds artikelserie om ”Popstjärnor och droger”. Av naturliga skäl gick Mick Jagger i taket. Förvisso var han en storkonsument av droger, men LSD hade han aldrig använt. Dessutom var han på det klara med att reportrarna hade gjort en ordentlig miss; att det var Brian Jones de hade talat med. Några dagar senare pratade han ut i den populära teveprogrammet Eamonn Andrews Show. Indignerad förnekade Jagger att han någonsin använt droger. Dessutom meddelade han att han tänkte stämma News of The World för förtal. Det skulle visa sig vara dumt. Mycket dumt.

Att processa mot tidningar är inte det lättaste. De sista ägarna till tabloiden ville ha, var ett miljonskadestånd mot sig. Det enda sättet för News of The World att komma undan förtalsmålet var att bevisa att Mick Jagger använt droger. Vilket alla visste att han de facto hade gjort - och gjorde. Olyckskorparna kraxade allt högre. Många drog paralleller till det berömda målet mot Oscar Wilde under 1800-talet. Oscar Wilde hade på öppen gata blivit anklagad för att vara sexuellt avvikande. Wilde gick till motattack och stämde antagonisten för förtal. Men under rättegången kom det fram att Wilde var homosexuell. Han dömdes till ett långt fängelsestraff, vilket sedermera knäckte honom.

Dagarna gick och Mick och Marianne tänkte inte så mycket på den pågående förtalsutredningen. De fortsatte med sina drogvanor. Samtidigt hade paret märkt hur en skåpbil med mörkade rutor brukade bevaka deras lägenhet. De hade också tagit notis om ett klickande ljud när de tog upp telefonluren*. Men trots alla varningssignaler om att de var avlyssnade och skuggade av polisen fortsatte paret sitt excessiva knarkande.

Nu måste man ha i åtanke att ”Summer of love” hade tagit London med storm. Skärrade hade makthavarna följt hur alternativkulturen spred sig bland Storbritanniens unga. Tonårsrevolten blomstrade. Ungdomar manifesterade öppet nya värderingar och nya dygder. Behåar slängdes och inkallelseorder brändes samtidigt som hela partyt bokstavligen badade i droger. Revolten var dock som råttans lek med katten. Myndigheterna visste att de var tvungna att krossa den. Men först måste de hitta en syndabock ...

Allt började med det beryktade Redlandstillslaget. I slutet av februari 1967 hade Keith Richards bjudit över Mick och Marianne, George Harrison med fru, konsthandlaren Robert Fraser, fotografen Michael Cooper samt några gemensamma bekanta över helgen till sitt hus för att ta LSD. Till partyt var dessutom Stones kanadensiske langare, David Schneidermann, även känd som "the Acid King", inbjuden. Tanken var att hela sällskapet, under trevliga former ute på landet, skulle ta en LSD- tripp tillsammans.

Under lördagskvällen tog Keith med gäster det lugnt. De rökte några joints och spelade gitarr och hade allmänt gemytligt. På söndagsmorgonen väcktes alla vid lunchtid. David Schneiderman hade anlänt. LSD:n serverades till samtliga med frukostteet. Sedan begav de sig ut på landet. Det var en vacker vinterdag. Under några timmar åtnjöt Mick, Keith och gästerna en bra tripp vid en strand utmed Sussexkusten. Det var första gången Mick Jagger testade LSD och han tyckte det var en underbar upplevelse. På eftermiddagen, när trippen var över, återvände hela sällskapet till Redlands.

Tjänstefolket hade gjort i ordning en stor middag. När måltiden var över valde makarna Harrison att åka hem till sitt. Marianne Faithfull i sin tur passade på att ta en dusch på övervåningen. Det ingen visste var att i buskarna utanför Redlands väntade en polisstyrka om nitton man på att beatlen skulle lämna ägorna. Scotland Yard hade fått ett tips från News of the World om den kommande festen. Senare, som tack för tipset, skulle tabloiden få exklusiv förstahandsinformation om razzian. När polisen såg George Harrisons bil svischa förbi drog man igång tillslaget. Det skulle bli det mest ryktbara under sin tid.

Sällskapet på Redlands blev bokstavligt talat tagna på sängen när poliserna stormade in. Trots att det fanns mängder av droger i byggnaden lyckades emellertid Scotland Yard bara hitta en bråkdel. Bland annat öppnade de aldrig David Schneidermanns attachéväska, full med LSD, efter att han hade försäkrat att det bara fanns oframkallad film där. Men det som polisen hittade räckte för att dra både Mick och Keith inför skranket. Mick Jagger blev åtalad för innehav av amfetamin efter de hade hittat piller i hans jackficka. Vad gäller Keith lyckades de inte hitta någon knark men han blev åtalad för att ha upplåtit sina ägor till narkotikabruk.

Men varför väntade polisen tills George Harrison lämnat festen innan de satte igång? Många menar på att Rolling Stones medvetet blev syndabockarna i myndigheternas jakt på alternativkulturen. Beatles, vars drogkonsumtion i princip var lika stor som The Stones, var britternas kelgrisar. Trevliga, slagfärdiga pojkar som skrev snälla popsånger. De hade dessutom mottagit en av Englands förnämsta ordnar direkt ur drottningens hand. Med Rolling Stones var det annorlunda. De var Beatles skuggsida. Ett gäng skitiga, uppkäftiga ungdomar som hela tiden utmanade etablissemanget och dess normer. De var helt enkelt ett lovligt byte.

Under tiden hade även Brian Jones anslutit sig till skaran av åtalade stonesmedlemmar. Vid ett tillslag i Brian Jones lägenhet på Courtfield Road hade polisen funnit små mängder av narkotika, bland annat kokain och hasch.

Redlandsmålet blev den största nyhetshändelsen på år och dagar. Två av Storbritanniens mest kända och mest populära popmusiker riskerade ett långt fängelsestraff. Medierna frossade i skandalen. Åtalet delade nationen i två. Många tyckte att det var bra att polisen rensade upp i knarkträsket, medan framförallt de unga såg det som en politisk handling.

När domstolen i London meddelade rättegångsdatumet hade hundratals människor slutit upp utanför domstolsbyggnaden för att protestera mot åtalet. Även många inom den brittiska pophierarkin stödde Mick och Keith. Bland annat bekostade The Who en annonskampanj i den brittiska pressen där de protesterade mot den hårda behandlingen av The Stones. De släppte även en cover på ”The Last Time” / ”Under My Thumb” där överskottet gick till stenarnas rättegångskostnader. För att tacka alla fans och vänner spelade Rolling Stones i början av sommaren in ”We Love You”. John Lennon och Paul McCartney körade under inspelningen.

Den 22 juni 1967 var det dags för rättegång. Först ut var Mick Jagger och hans vän Robert Fraser. Jagger yrkade på att han var oskyldig medan Fraser, som hade haft heroin på sig under festen, av sin advokat blivit tillrådd att erkänna anklagelserna. Det var först under rättegången som alla detaljer i målet sipprade ut till allmänheten. Åklagarsidans huvudspår var att en viss miss X (läs: Marianne Faithful) hade ertappats med att röka marijuana vid tillslaget. Men medierna intresserade sig mer för detaljer från polisrapporten som till exempel att Faithful endast var insvept i en matta när polisen kom, en matta som hon avsiktligt lät falla till marken enbart för ett genera poliserna. I samband med detta började även ett envist rykte cirkulera om att Jagger vid tillslaget blivit ertappad med att mumsa på en chokladkaka av märket Mars, placerad mellan Marianne Faithfuls ben. Trots att uppgifterna motsades av polisrapporten levde ryktet sitt eget liv i pressen. Nästa dag var det Keiths tur att vittna. Det var först nu rättegången tog fart ordentligt. Richards hävdade bestämt att News Of the World medvetet, med hjälp av Schneidermann, hade planterat drogerna på Redlands för att få Jagger fälld för narkotikabrott.

Men Richards protester hjälpte föga. Mick Jagger dömdes till tre månaders fängelse medan Keith dömdes till ett års fängelse. Direkt efter förhandlingarna fördes Mick och Keith till varsin anstalt. Jagger var förberedd på domen och hade packat en liten väska med ombyte, en bok om Tibet samt ett pussel. Den natten tillbringade både Mick och Keith i en fängelsecell. Fängelsevakterna på Wormwood Scrubs hotade Keith med att de skulle raka av honom håret. Och raljerade om att han skulle få ägna det närmaste åren med att sy postsäckar. Men när plitarna lämnat avdelningen började medfångarna skyffla in tobak och rullpapper i hans cell. Det visade sig med en gång att han hade de andra internernas stöd. Och det dröjde inte länge förrän de även bjöd honom på marijuana och lite syra.

Samtidigt satt en deprimerad Mick Jagger i sin cell på Brixtonanstalten. Han hade fått byta om till fångkläder. Nerstämd skrev han texten till ”2000 Light Years From Home”. På ytan en science fictionberättelse om en färd i yttre rymden. Det var kanske så han kände sig, Jagger, där han satt i cellen, som om han befann sig på en annan planet: "It's so very lonely, you're a hundred light years from home".

Men Jagger och Richards våndor skulle dock inte vara länge. Två dagar efter rättegången, meddelade anstaltsledningen att de hade blivit släppta på borgen, medan domen överklagades. Lättade kunde de bägge stonesmedlemmarna lämna fängelset. Dessutom fick de stöd från ett oväntat håll.

Dagen efter stod det med stora bokstäver på The Times ledarsida: WHO WOULD BREAK A BUTTERFLY ON A WHEEL. En påminnelse om Oscar Wildes berömda rättegång. Ärkekonservativa The Times gick till hårt angrepp mot makthavarna och frågade om det verkligen var rimligt att Mick (Keith nämndes aldrig i texten) skulle få sitta av ett så långt straff för en sådan ringa företeelse? Domen var ett utslag av vem han var snarare än vad han hade gjort. Om det inte hade varit en kändis som hade stått åtalad, utan en vanlig medelsvensson, hade straffet verkligen blivit lika hårt?

Under tiden hade även Brian Jones blivit dömd. Brian Jones var vid det här laget ett fysiskt och psykiskt vrak. Ett skenande drogmissbruk i kombination med privata problem hade gjort att han hade åkt in och ut på mentalsjukhus de senaste månaderna. Trots hans sköra tillstånd var domstolen inte nådig. Domen blev tre års fängelse.

Men The Times artikel hade gjort att luften hade gått ur hela processen. När Mick och Keiths mål togs upp i nästa instans valde de att ge Mick ett villkorligt straff, medan Keith friades helt. Hela domstolssalen var till bredden fylld med stonesfan och de jublade när domen kom. Även Brian gick lycklig ur dramat. Med hjälp av läkarintyg som beskrev hans bräckliga psykiska hälsa fick han domen mildrad. Det blev till slut villkorligt.

I slutet av 1967 kom albumet For Her Satanic Majesties Request, ett svar på The Beatles Sergeant Peppers Lonely Heart Club Band. Albumet fick överlag dålig kritik när den släpptes. Med på skivan fanns ”2000 Light Years From Home”. Låten hade blivit en smärre hit under sommaren, även om den knappast kan räknas som en av Stones bättre låtar. Få kände nog till under vilka omständigheter den hade skrivits.

Redlandsrättegången markerade på många sätt slutet på era. Processen mot Brian, Mick och Keith passerade inte obemärkt. De dagar då hippies kunna manifestera sina ideal och värderingar utan risk för några repressalier var över. De styrande hade lyckats med sitt uppsåt att krossa den pågående ungdomsrevolten. Samtidigt markerade den även slutet på Swinging Londonperioden. Det var inte längre ofarligt att öppet röka marijuana eller ta syra. Londons jetsetkretsar valde i allt större utsträckning att stanna hemma och ta droger innanför hemmets fyra väggar, än riskera att åka fast ute på någon innekrog.

The Rolling Stones blev syndabockarna som myndigheterna så länge väntat på. Men Stenarna var bara de första i raden. Under de närmaste åren skulle den ökände Norman Pilcher och hans drogenhet fortsätta göra tillslag mot olika rockartister. Inte ens The Beatles skulle slippa undan. Och för Brian Jones hade polisens trakasserier bara börjat. Scotland Yard fortsatte göra razzior i hans lägenhet där de med säkerhet visste att det fanns knark. De satte i system att pressa Brian på mutor för att de inte skulle åtala honom för drogerna. Den bräcklige Brian Jones betalade snällt polisen för att få vara ifred. Många menar att trakasserierna var början till slutet för stonesgitarristen. Att de bidrog till hans förtidiga död. Mer än någon annan var Brian Jones fjärilen som krossades under myndigheternas hjul.

 

* Vid ett tillfälle ringde till och med en man med västindisk brytning, anonymt, och varnade dem för att de var avlyssnade. Det visade sig senare att mannen var en ingenjör och Stonesfan anställd på det brittiska televerket.

** Schneidermanns roll vid tillställningen på Redlands är omstridd. Vem var han egentligen? David Schneidermanns hade anlänt till Storbritannien bara några dagar innan festen. Enligt egna uppgifter var han kanadensare men i bagaget hade han ett flertal olika pass, i olika namn och nationaliteter. Han talade flera olika språk och kunde mycket om vapen. Naturligtvis kunde han varit News of the Worlds tipsare men varför skulle en person som tjänade miljontals kronor på att sälja droger informera pressen för småpengar? En envis konspirationsteori är att Schneidermann skulle vara en undercoveragent hos den amerikanska narkotikabyrån eller någon annan underättelseorganisation.