Låten och inspirationen

Englishman in New York

Sting I 1987

I'm an alien

I'm a legal alien

Quentin Crisp var inte bara en levnadskonstnär. Han var i sig själv ett levande konstverk. En manifestation mot all den homofobi och främlingshat som finns i samhället. Men trots att han på äldre år vann allt mer erkännande förblev han livet ut en ”bosatt främling” i tillvaron.

 Quentin Crisp är inte mest känd för sina böcker eller sina pjäser – utan för sin person. Eller kanske rättare sagt sin livsstil. För Quentin Crisp var på det sena 1900-talet ett förkroppsligande av sekelskiftets främsta arketyp; den bohemiske flanören som vandrar omkring på boulevarden i ett lugnt tempo och delar med sig av sin humor och livsvisdom.

 Han föddes som Dennis Pratt i den lilla Londonförorten Sutton på juldagen 1908. Redan i en tidig ålder upptäckte Quentin att han var homosexuell. När han kom upp i tonåren blev han mobbad av sina klasskompisar för sitt fjolliga sätt. En erfarenhet som skulle ge honom en föraning om den ännu brutalare behandling han skulle få när han lämnade Sutton.

 När Quentin fyllde 21 flyttade han till storstaden London. Crisp har själv beskrivit sina år i London som en tillvaro i total anonymitet, där han inte lyckades åstadkomma någonting. Inget kunde vara mer felaktigt. Quentin Crisp valde att öppet manifestera sin homosexualitet. Han har på senare tid beskrivit att han levde”not merely as a self-confessed homosexual, but as a self-evident one”.

 Nu får vi inte glömma att det här var på 30-talet. Att vara homosexuell var inte bara förbjudet enligt brittiskt lag, det var dessutom livsfarligt. Homosexualitet ansågs som något fullständigt abnormt av dåtiden. Personer med annorlunda sexuell läggning kunde kallt räkna med att bli brutalt misshandlade.

 I det läget färgade Quentin Crisp sitt hår lila och bar make-up. Klädde sig i käringaktiga sidenblusar och färgglada sjalar. Han förvandlade sig själv till ett vandrande konstverk, och framförallt, en vandrande manifestation mot fördomar och trångsynthet och för allas rätt att själva välja sina liv.

 Hans blotta uppenbarelse väckte uppmärksamhet vart han än kom. Gång på gång blev han misshandlad för sin homosexualitet men envist fortsatte han att vara ärlig mot sig själv och leva det liv som han ville.

 Samtidigt var hans privatliv en enda röra. Han misslyckades hela tiden med att hitta någon vettig sysselsättning. Han försökte sig på några enkla tjänstemannajobb, arbetade som bokillustratör och frilansjournalist – utan att riktigt lyckas. Han arbetade till och med under en kort period som manlig prostituerad. Men Quentin Crisp var helt enkelt för öppet och uttalat gay för ett klientel som krävde diskretion.

Crisps riktiga kall var ”arbetet” som bohem och flanör. Att spankulera omkring i Soho och dela med sig av sin livsfilosofi till sina medmänniskor. Tyvärr är det ganska svårt att leva på i längden.

 Det skulle dröja till 1942 innan han hittade sitt rätta gebit i tillvaron – krokimodell. Att posera hade ju varit Quentins huvudsyssla i åratal. Och att nu sitta modell för konstskoleelever passade honom som hand i handske. Han skulle livnära sig på den här sysslan de närmaste 35 åren.

 Crisp var bohemisk ur många aspekter. Bland annat förespråkade han ”domestic slovenliness”. Han satte en ära i att aldrig städa sina lägenheter. Crisp hävdade envist att efter fyra år utan att ha blivit städad – kunde en lägenhet aldrig bli skitigare. Han städade aldrig vare sig sin ungkarlslya i Chelsea, där han levde i över 40 år, eller sin lägenhet i Bowery som under 18 år var hans hem i New York.

Det var krokijobbet som gav Quentin Crisp titeln till hans genombrottsroman The Naked Civil Servant. Det är en elegant skriven självbiografi. Där Quentin beskriver sina tuffa kamp som gay i en hård omgivning. Fylld med vass humor och rörande beskrivningar av hans liv som evig outsider.

 The Naked Civil Servant var på många sätt en milstolpe inom litteraturen. Det var den första boken som på ett rakt sätt beskrev de homosexuellas vardag, att nå mainstreampubliken. Den sålde dock ganska dåligt. Det var först när brittisk teve 1975 gjorde en film av boken med John Hurt i huvudrollen, som Quentin Crisp blev känd. Helt plötsligt var han efterfrågad överallt. Fler böcker och även några teaterpjäser följde.

 Det är samma tema som upprepas gång på gång i alla Quentin Crisps verk: utanförskapet. För bakom den glättiga fasaden fanns ett djupt allvar som beskrev melankolin att leva som homosexuell i ett heterosexuellt samhälle.

Det ska sägas med en gång; Quentin Crisp var långt ifrån okontroversiell. Framförallt bland homosexuella grupper. Crisp insisterade på att homosexualitet var något ”abnormt”, en ”åkomma”. En åsikt som gjorde honom synnerligen impopulär bland de unga, politiska gayförespråkarna. Men även om Crisp var gammaldags, var han ingen självhatare. Och hans syn på homosexualitet var romantisk och livsbejakande.

 1978 gjorde Quentin Crisp sin scendebut med enmansföreställningen An Evening With Quentin Crisp. Det blev en hit på West End teatrarna. Det var i samband med att pjäsen skulle sättas upp på Broadway som han första gången kom till New York 1981. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Och kärleken var ömsesidig. New York älskade Quentin Crisp och Quentin Crisp älskade New York. Till den milda grad att han vid 72 års ålder valde att emigrera från sitt fädernesland för att bli New Yorkbo.

 I det arbetsvisum Quentin mottog samma år fick han bekräftat att han nu officiellt var invånare i the Big Apple och amerikansk ”resident alien”. På något sätt blev den sistnämnda frasen en sammanfattning på hela Quentin Crisp liv. Vart han än hamnat så hade han alltid varit en utlänning i tillvaron. Det blev som någon slags metafor för hans existentiella våndor: ”Wherever I am on this earth, I am and shall always be a resident alien” skrev han i sin roman How To Become an Virgin från 1981.

 Främlingskapet till trots; Quentin Crisp var som fisken i vattnet i The Big Apples mångkulturella, kosmopolitiska atmosfär. Här om någonstans passade han in. Och Quentin blev snabbt en populär figur i stadens innekretsar. Han umgicks med fotomodeller, författare, konstnärer och en och annan popartist.

 Det var vid den här tiden han blev bekant med Sting. De träffades under inspelningen till kalkonrullen The Bride som bägge medverkade i. Exilbritterna blev snabbt nära vänner och de brukade ofta träffas på Manhattan eller i Crisps lägenhet på Bowery. Gordon Sumner, alias Sting, blev till den milda grad inspirerad av den färgstarke bögen att han skrev en låt som en hyllning till mannen, myten, legenden Quentin Crisp. Låten fick namnet ”Englishman in New York”. 

If "manners maketh man" as someone said
Then he's the hero of the day
It takes a man to suffer ignorance and smile
Be yourself no matter what they say

Den kom med på Stings kritikerrosade album Nothing Like the Sun. Med sitt jazziga arrangemang och medryckande refräng blev ”Englishman in New York” snabbt en radiofavorit runt om i världen. Det är fortfarande en av Sting mest uppskattade låtar. Många menar att låten har en djupare mening; att Sting i många avseende identifierade sig med Crisp, två "främlingar" i tillvaron.

 På senhösten 1999 dog oväntat Quentin Crisp vid en ålder av 90 år. Som en ödets ironi var han på tillfälligt besök i Manchester, England när liemannen knackade på dörren. Crisp dog av en hjärtattack efter att han, som han själv säkerligen skulle uttryckt det, intagit den sista måltiden.

 Quentin Crisp kommer att gå till historien som den belevade mannen som aldrig riktigt passade in någonstans. Den ständige utlänningen i tillvaron. Han lämnade efter sig en liten hög med charmigt skrivna böcker, en hel del bevingade ord och en obeskrivligt skitig lägenhet.