Låten och inspirationen

White Riot

The Clash I 1977

Black man gotta lot a problems
But they don't mind throwing a brick

Notting Hill karnevalen i London hade gått av stapeln vid samma tidpunkt, The Bank Holiday Weekend, det vill säga sista helgen i augusti, sedan slutet av 50-talet. Karnevalen arrangerades av den karibiska befolkningen i det invandrartäta Notting Hill området. En möjlighet för invandrarna att få släppa lös lite grann från det strikta brittiska levnadssättet. Men det här året låg det i luften att något skulle hända.

De etniska spänningarna i 70-talets Storbritannien var mycket starka. Den ekonomiska krisen och National Fronts framgångar i politiken hade bara spätt på problemen. Vanligtvis hade den gått ganska lugnt till. Men föregående års festligheter hade präglats av kraftigt försämrade relationerna mellan polisen och Notting Hills unga svarta. Polisen valde därför att åttafaldiga sin närvaro jämfört med tidigare. 1 600 poliser var på plats för att bevaka evenemanget i jämförelse med 200 året innan. Många av de svarta såg polisnärvaron som kränkande.

De första två dagarna avlöpte dock lugnt, trots att spänningarna hela tiden fanns där. Det var först den sista dagen, måndagen den 30 augusti 1976, när de flesta besökarna lämnat karnevalen och endast en hårdför kärna av svarta fanns kvar, som helvetet brakade lös.

Det började med att polisen försökte gripa en ung svart kille från området för påstådda fickstölder. En mindre folksamling uppstod som försökte övertala polisen att ändra sig. Plötslig kom den första gatstenen farande. Skärmytslingen utvecklade sig till det största upploppet i Storbritanniens moderna historia. När dagen var över hade 60 personer gripits och 450 personer fått föras till sjukhus i de våldsamma gatustriderna mellan polis och lokalbefolkning.

Mitt i kaoset befann sig Joe Strummer och Paul Simonon. De hade begett sig till karnevalen för att lyssna på svart musik och ha trevligt i största allmänhet. Nu befann de sig plötsligt mitt i tumultet. De bägge Clashmedlemmarna tog genast parti på lokalbefolkningens sida och gav sig hängivet in i upploppet.

Paul slängde en plastkon mot en polis-mc som körde förbi innan han övergick till att kasta gatsten. Joe Strummer i sin tur försökte sätta eld på en bil utan att lyckas. De bägge Clashmedlemmarna kände total solidaritet med de svarta. Men dagen fick dock ett tråkigt slut för Paul och Joe när de blev rånade av en rastafari. Eller som Joe Strummer lakoniskt förklarade för tevekanalen ITV: ”We got searched by policemen looking for bricks, and later we got searched by rasta looking for pound notes in our pockets.”

De bägge punkikonerna lät sig emellertid inte nedslås av det. Några månader senare skrev Joe Strummer ”White Riot”. Låten är hyllning till den svarta lokalbefolkningen som stod upp mot den förtryckande maktdemonstrationen från polisen. Samtidigt en uppmaning till Storbritanniens vita desillusionerade ungdomar på marginalen att stå upp mot politikerna och göra något åt sin situation.

Till att börja med förbryllades dock lyssnarna av sångtiteln. Varför kalla låten ”White Riot”, när upploppet mestadels bestod av svarta? Titeln gav Clash vissa problem för den förknippades genast med National Front och deras fascistiska budskap. Men Strummer med kollegor red även ut den stormen. Strummers tanke med titeln var att det faktiskt var den vita polismakten som hade startat upploppet. Det var deras kravaller, inte den svarta lokalbefolkningens.

”White Riot” är en av The Clash mest älskade låtar. Under hela bandets karriär brukade de spela den som det sista extranumret. Det var också en av de låtar som befäste The Clash image som rebeller och upprorsmakare. Alltid redo att gå i täten i varje upplopp, vitt som svart.

”The only thing we’re saying about blacks is that they got their problems and they’re prepared to deal with them. But white men, they just ain’t prepared to deal with them. Everything’s too cosy. They’ve got stereos, drugs, hi-fis, cars ...”