Låten och inspirationen

Apropå galenskap och genialitet. Det bästa exemplet på det är kanske Alexander “Skip” Spence första och enda soloalbum. Kultplattornas kultplatta: Oar. En rockskribent kallade albumet: "one of the most harrowing documents of pain and confusion ever made." 

Skip Spence var en av den psykedeliska erans starkast skinande ljus. Han började sin rockkarriär som gitarrist i Quicksilver Messenger Service, därefter gick han vidare som trummis i Jefferson Airplane och medverkade på deras debutalbum. Innan han hoppade av för att bilda Moby Grape.  

Precis som sina olycksbröder Syd Barrett och Roky Erickson anses Skip Spence vara ett offer för LSD. Under hela sin karriär var han plågad av drogproblem och psykisk ohälsa. 1968 bar det sig inte bättre än att Skip under en turné med Moby Grape, överdoserad av dålig syra, försökte hugga ihjäl sina bandmedlemmar med en yxa. 

Han hamnade på psyket. Närmare bestämt det ökända mentalsjukhuset Bellevue i New York. Skip fick diagnosen schizofreni och blev fullpumpad med psykofarmaka. Där satt han på en sluten avdelning i över sex månader. 

Samma dag som han blev utskriven tog han motorcykeln till Nashville endast iförd en pyjamas. Under tiden på psyket hade han skrivit en mängd låtar, eller rättare sagt fragment till låtar, som han nu ville spela in. Faktum är att den tiden han suttit inlåst var den mest produktiva perioden i hans liv. 

Oar tog bara sju dagar att spela in i december 1968. Skip Spence spelade själv alla instrument. Skip hade fått ett kontrakt med det stora skivbolaget Columbia och albumets producent lät honom arbeta i lugn och ro i studion. Medan Skip iförd pyjamas försökte få en helhet av sina fragment lät skivans tekniker bandspelaren gå på dygnet runt.  

 Oar är ett märkligt album med ett sällsamt skimmer. Meanderlika låtar, märkliga ackordbyten och texter som pendlar med glättig romantik och avgrundsdjup mörker. Och i varje skrymsle ligger demonerna på lur. Resultatet är magiskt. 

Det ansåg dock inte samtiden. Oar blev en flopp när den kom. Vid den här tidpunkten var Oar  Columbias sämst säljande platta någonsin och den drogs snabbt tillbaka. Det var först några decennier senare, 1991, när albumet återutgavs, som rockpubliken började uppmärksamma det märkliga albumet. På senare tid är det betraktat som en av de bästa folk/psykedeliska plattorna någonsin. 

Skip Spence själv fattade ingenting. Albumets storhet var en gåta för den gamle rockern och han var, som en vän till honom uttryckte det: “Mildly puzzled by all the hoopla surrounding Oar.” Skip Spence dog 1999 endast 52 år gammal. I hans biografi beskrivs han som en person som: "Neither died young nor had a chance to find his way out." 

Lyssna på låten här: