Aqualung

Jethro Tull I 1971

Leg hurting bad as he bends to pick a dog end
He goes down to a bog and warms his feet 

Vem var han egentligen? Mannen på fotot? Uteliggaren med den tunga andhämtningen? Ian Andersons fascination för den okände luffaren skapade en av rockens klassiker.

I början av 70-talet gifte sig Ian och Jennie Anderson. På insidan till Living In The Past finns Jennie med på några bilder. Redan på ett tidigt stadie av deras äktenskap insåg Jennie att hon inte ville leva som någon hemmafru medan Ian var ute på turnéer. I stället sökte hon in på college i London för att utbilda sig till fotograf.

Ett av hennes första uppdrag på skolan var att plåta hemlösa som levde på gatan i London. Jennie vandrade omkring i ett område i närheten av Themsen där hon visste att det fanns uteliggare. Här hade de skaffat sig en tillfällig bostad bland kartonger och annan bråte för få lite värme under de kalla nätterna. Hon fotograferade både män och kvinnor. När hon hade framkallat bilderna skrev hon ner några anteckningar på baksidan av fotot om var och en som fastnat på bild.

På ett av korten framträder en äldre man. Mycket smutsig och eländig. Jennie har klottrat att hans andhämtning är tung och rosslig, troligtvis på grund av astma. Eventuellt döljer den krumma gestalten även problem med reumatism. Av en händelse fick Ian syn på fotot.

Ian kunde släppa den smutsiga karaktären från sina tankar. Han blev mer och mer fascinerad av mannen på det gryniga, suddiga fotot. Av någon anledning blev Jethro Tulls frontman fäst vid uteliggaren och snart började han fantisera ihop en historia om mannen och hans öde. Historien blev ”Aqualung”.

Jennie och Ian skrev texten tillsammans. Eller rättare sagt Ian skrev den första och sista versen medan Jennie skrev det mesta av vers nummer två. Det går tydligt att urskilja hur de bägge makarnas attityd gentemot mannen skiljer sig markant. ”Aqualung” börjar med några distade hårdrocksriff. På ett sarkastiskt sätt skriker Ian ut sitt förakt mot mannen:

Men efter första versen ändrar låten karaktär. Den övergår från att vara elektrisk till akustiskt. Jennie är mer försonlig till mannens livsöde och beskriver honom i nästan ömsinta ordalag ...

... För att i tredje versen återgå till Ians avståndstagande betraktelser där han jämför mannens rosslingar med ljuden från en dykare. I en intervju med tidskriften Disc and Music Echo 1971 presenterade Ian sin syn på uteliggaren i fråga: ”Aqualung: It’s about a rather pathetic character, someone socially degraded. There’s something marvellous about that situation. I would like to see the concept of God put into that situation.”

Namnet Aqualung (=syrgastub på engelska) syftar på hans astmatiska andhämtning. Ian hade ljuden som omgav dykarna i den amerikanska teveserien Seahunt i åtanke när han kom på namnet. När låten kom ut visade sig att en amerikansk syrgastubtillverkare, Aqualung Corporation of North America, hade copyright på namnet. Företaget stämde genast Jethro Tull men efter förhandlingar nådde parterna en förlikning där Jethro Tull fick ge företaget cred på albumomslaget.

”Aqualung” var bara en av flera stora hits på albumet med samma namn som kom 1971. Plattan betraktades redan från början som ett temaalbum, trots bandets envisa dementier att så inte var fallet. Låtarna på albumet inehåller olika aspekter på samhället och på religion. Sånger om Gud och människans dyrkan av hans avbild blandas med med politiska och sociala betraktelser om utanförskap och fattigdom.

I flera låtar uppvisar Ian sin oförsonliga attityd mot människor på livets skuggsida. Ett bra exempel är ”Cross-Eyed Mary” som handlar om en barnprostituerad. Även här skildrar Ian flickan som en person som stjäl från de fattiga, hennes egna, istället för att stjäla från de rika.

Rent musikaliskt pendlar albumet mellan rena heavy metallåtar till sköra akustiska ögonblicksskildringar. Aqualung fick ljummen kritik när den kom i mars 1971. Recenterna ansåg att texterna var pretentiösa och naiva. Men fansen älskade den. Aqualung har till dags dato sålts i över fem miljoner exemplar över hela världen.

Men vem var egentligen mannen på fotot? Den gamle luffaren med den rossliga astmatiska andhämtningen? Det kommer troligtvis eftervärlden aldrig att få reda på. Mannen som inspirerade till en av rockhistoriens klassiker kommer för evigt att vara okänd.