Låten och inspirationen

La Grange

ZZ Top I 1973

Rumour spreadin' a-'round in that Texas town
'bout that shack outside La Grange
and you know what I'm talkin' about

La Grange är ett sömnigt litet samhälle i Fayette County, Texas. Det ligger precis där State Highway 71 korsar US Highway 77, bara ett stenkast från Coloradofloden. Dess största arbetsgivare är Coca-Cola fabriken. Staden skulle väl varit totalt okänd för de flesta Texasbor om det inte var för ett speciellt ställe – dess horhus.

1844 anlände änkan Mrs Swine till den lilla orten. Hon hade tagit med sig tre unga kvinnor från New Orleans och slog sig ner i ett litet hotell bredvid saloonen. Här startade madame Swine sitt lilla företag som skulle existera, och blomstra, i närmare 130 år. Hon initierade också en tradition av samarbete mellan ortens lokalbefolkning och polismyndighet som skulle vara lika länge.

Bordellen hon startade skulle visa sig vara ovanligt lukrativ. Hotellobbyn var avsett för lite lättare underhållning medan övervåningen användes helt för sexuella tjänster. Madame Swine var chef för verksamheten fram tills inbördeskriget. Då blev hon och en prostituerad vid namn Tillie utjagade ur staden anklagade för att vara ”yankees” och förrädare.

Men verksamheten fortsatte utan Mrs Swine även efter inbördeskriget. Nu i anslutning till saloonerna i La Grange. Den här tiden är emellertid ganska okänd eftersom det inte finns några noteringar om horhuset hos myndigheterna.

Vid slutet av 1800-talet flyttade verksamheten ut från city till ett nybildat rödljusdistrikt strax utanför staden i närheten av Coloradofloden. Där köpte en viss miss Jessie Williams (född Faye Stewart) ett hus vid floden precis efter hon anlänt från Waco 1905. Hon tog nu över bordellen och lät fortsätta verksamheten enligt samma policy som tidigare. Det vill säga goda relationer med myndigheterna. Horhuset skulle vara respektabelt. Politiker och företrädare för polis- och åklagarmyndigheten var alltid välkomna som kunder. Fyllegubbar och annat löst folk gjorde sig dock inget besvär.

Det var genom sina goda förbindelser med lagen som miss Jessie fick ett tips om att polisen planerade en razzia i rödljusdistriktet. För sina sparade pengar köpte hon sig i stället en gammal ranch och några tunnland utanför La Grange precis vid riksvägen mellan Houston och Galveston och flyttade verksamheten dit. Det var den här vitmålade tvåvåningsbyggnaden i trä som skulle bli ”The Chicken Ranch”.

Under första världskriget blomstrade horhuset. Ledningen ägnade sig mycket åt marknadsföring. Bland annat skickade de brev och paket till lokala pojkar som stred för de allierade trupperna i Europa. När första världskriget tog slut, och USA trädde in i 20-talet, öppnades helt plötsligt nya möjligheter för kycklingranchen.

Bilismen var i sin linda och det gjorde horhuset tillgängligt för fler kunder. Miss Jessie var tvungen att bygga ut kycklingranchen samt nyanställa fler prostituerade. Miss Jessie var hela tiden på god fot med den lokale sheriffen, Will Lossein, som besökte horhuset varje kväll för att få höra lite skvaller och få information om eventuella kriminella som besökt The Chicken Ranch och skrutit om sina bedrifter. Samarbetet mellan Miss Jessie och myndigheterna var i det här avseendet unikt. En lång rad brott i La Grange löstes genom kontakterna.

Medan sheriff Lossein höll buset kort, styrde Miss Jessie horhuset med ståldisciplin. Inga sexuella perversioner eller andra avvikelser var tillåtna på bordellen och inget av rummen i huset gick att låsa. Miss Jessie brukade vandra omkring i korridoren utanför. Om hon hörde att en kund var besvärlig mot någon av de anställda – hade hon ett stort järnrör till hands som hon jagade ut fridstöraren med. De kunder som ställde till med bråk riskerade att bli portade för evigt.

Med 30-talet kom depressionen och de dåliga tiderna med den. Miss Jessie var tvungen att sänka priserna för att locka folk till horhuset. Men inte ens det hjälpte. Kunderna blev allt färre och miss Jessie fick svårt att avlöna sina anställda. Men skam den som ger sig. Miss Jessie införde istället ”The Poultry Standard”. Kunderna fick helt enkelt betala sina sexköp med kycklingar enligt devisen ”one chicken for one screw”. Det dröjde inte länge förrän hela huset var fullt med kycklingar och bordellen hade fått sig ett nytt smeknamn – ”The Chicken Ranch”.

Fördelen med the poultry standard var att flickorna aldrig behövde gå hungriga. Dessutom skapade alla kycklingar en lukrativ sidonäring för miss Jessie. Horhuset drygade ut sina inkomster genom att sälja kycklingar och ägg. Men vid det här laget hade ekonomin börjat vända uppåt igen. Återigen blomstrade affärerna för miss Jessie och även turen stod vid hennes sida. Myndigheterna hade satt igång med byggandet av militärförläggningen Camp Swift i närheten av La Grange. Och med storbygget kom även männen. När Camp Swift var som störst under andra världskriget, var 90 000 militärer förlagda där. Kunderna började strömma in igen.

Åldern hade börjat ta ut sin rätt. Svår reumatism tvingade miss Jessie att använda rullstol. Men hon styrde fortfarande stället med järnhand – eller rättare sagt; järnrör. Sjukdomen förvärrades dock hela tiden. Till slut var Miss Jessie tvungen att lämna horhuset. 1961 dog hon vid 80 års ålder.

Edna Milton hade anlänt till The Chicken Ranch från Oklahoma 1952 vid 23 års ålder. Inom några år tog hon över chefskapet från Miss Jessie. Hon visade sig vara lika kapabel och företagsam som sin företrädare. Hon köpte ut ranchen från Miss Jessies släktingar. Edna fortsatte att driva horhuset enligt samma riktlinjer som sin föregångare. Hon hade fortsatt goda relationer med polismyndigheten. Stadens nye sheriff T.J Flournoy hade blivit vald 1946. Han lät installera en direktlinje till kycklingranchen. Istället för att som sin företrädare göra nattliga besök på horhuset valde Flournoy att varje kväll slå Edna en signal för att kolla läget.

Edna fortsatte även de goda relationerna med lokalbefolkningen. Sociala kontakter mellan de anställda och ortsborna efter arbetstid var förbjudet. Å andra sidan gynnade Edna det lokala näringslivet genom att göra alla horhusets inköp hos företag i närområdet på ett roterande schema så att ingen skulle bli missgynnad.

Precis som Miss Jessie skänkte Edna även en stor del av horhusets inkomster till välgörenhet och lokala projekt. Hon blev snabbt La Grange största filantrop. Den väl tilltagna generositeten och storleken på hennes donationer pekar på att The Chicken Ranch vid det här laget gjorde stora vinster. Och det var under 50-talet som horhuset hade sina bästa år. Aldrig tidigare hade kycklingranchen haft så många anställda – 16 prostituerade. Vissa helger stod kunderna i kö utanför huset.

Kunderna kom främst från den närbelägna militärbasen (vissa dagar bistod militären med helikoptertransport till kycklingranchen!) samt studenter. På A&M universitetet i Texas var det under 50-talet en del av invigningsriten för första års studenterna att besöka bordellen.

Även miss Edna styrde verksamheten med järnhand. Dörrvakten på The Chicken Ranch släppte endast in vita, nyktra, propert klädda män. Svordomar och drickande var helt förbjudet. Priset för ett samlag var 15 dollar för 15 minuter, på 60-talet utökades antalet tjänster och kunderna kunde då välja dyrare alternativ. En stor del av verksamhetens inkomster kom från sidoförsäljningen. Edna tog 25 cent för jukeboxen, 75 cent för ett paket cigaretter och en dollar för en coca-cola, rejält saltade priser på den tiden. Edna tjänade ändå stora pengar på det. Flickorna gjorde allt för att få kunderna att betala för lite läsk och musik.

De prostituerade hade mellan fem till tjugo kunder per arbetsdag. 75 procent av deras inkomster gick direkt till Edna. De prostituerade tjänade ändå 300 dollar i veckan, mycket pengar på den tiden, och hade inga utgifter. Edna stod för arbetsgivaravgift, försäkringar, arbetsutrustning, mat (två mål om dagen) samt ett läkarbesök varje vecka. Enligt visa beräkningar gjorde ranchen en vinst på över 500 000 dollar per år. Och då var inte inkomster från läsk-, cigarett och jukeboxförsäljningen medräknade.

De prostituerade fick skriva under de anställningsregler som Edna hade satt upp. Alla nyanställda fick dessutom lämna sina fingeravtryck samt bli fotograferade av sheriff Flournoy innan de inledde anställningen. Visade det sig att de fanns med i kriminalregistret förlorade de jobbet med en gång. Flournoy tog ett flertal efterlysta kvinnor på det här sättet.

Verksamheten på The Chicken Ranch fortsatte att blomstra långt in på 70-talet. Men på sommaren 1973 tog allt plötsligt stopp. En Houstonjournalist – Marvin Zindler – hade fått nys om verksamheten. Marvin Zindler var konsumentreporter på KTRK-TV i Houston och höll på med ett jobb om den organiserade brottsligheten och dess samarbete med myndigheterna i Texas. Spåren ledde bland annat till The Chicken Ranch. 

När medias uppmärksamhet blev för stor kring ranchen kände sig Texas dåvarande Guvernör, Dolph Briscoe, nödgad att gripa in. Han beordrade att bordellen skulle stängas. Sheriff Flournoy och lokalbefolkningen i La Grange, såg egentligen ingen anledning att stänga horhuset. Men på guvernörens order gjorde sheriffen det ändå. Han informerade Edna om beslutet och veckan efter Zindlers reportage i teve, onsdagen 1 augusti 1973, stängdes The Chicken Ranch för alltid. Det hjälpte inte att lokalbefolkningen hade startat en namninsamling med över 3 000 underskrifter.

De flesta av ranchens anställda flyttade till Austin och Houston. Endast Edna och lite tjänstefolk stannade kvar. Edna försökte köpa ett hus i La Grange men myndigheterna gav henne kalla handen. Istället flyttade hon till en liten stad i östra Texas där hon och hennes man ägnade sig åt restaurangverksamhet.

Om de tre skäggen i ZZ Top någonsin besökte The Chicken Ranch är oklart. Men precis som majoriteten av alla Texasbor kände de till verksamheten. Många menar att det var deras hyllning till horhuset, ”La Grange”, som släpptes i början av 1973, som fick Marvin Zindler att få upp ögonen bordellen.

Sant eller ej. ”La Grange” kom med på albumet Tres Hombres och blev ZZ Tops största hit när den kom. Vid den här tidpunkten var ZZ Top stora i Texas men i det närmaste okända i resten av världen. ”La Grange” är baserad på John Lee Hookers ”Boogie Chillen”. ZZ Top blev stämda för plagiat och upphovsintrång av den person som ägde låten. Efter år av processer slog domstolen emellertid fast att upphovsrätten inte längre gällde för ”Boogie Chillen”.

ZZ Top har blivit anklagad av många feministorganisationer för att skriva kvinnoföraktande texter. Låtar som ”Tush”, ”Pearl Necklace” och ”Velchro Fly” har fått kvinnor världen över att rasa. ”La Grange” ligger helt i linje med skäggens övriga, mer än lovligt gubbsjuka, produktion.

Även om The Chicken Ranch var tvungen att lägga ner verksamheten 1973 var historien om det lilla horhuset inte över för det. I över två års tid fortsatte kunder, förgäves, komma till den nedlagda bordellen.

Även Zindler gjorde ett besök i La Grange för att göra en uppföljning på sitt ursprungsreportage om glädjehuset. Något nytt reportage blev det inte. Istället hamnade han i slagsmål med sheriff Flournoy. Bråket slutade i domstol. Zindler stämde Flournoy på över tre miljoner dollar för sveda och värk. Lokalbefolkningen i La Grange slöt upp bakom sin sheriff och satte igång att sälja t-shirts, klistermärken och dekaler för att samla in pengar för Flournoys domstolskostnader. Målets slutade emellertid med förlikning och Flournoy behövde bara betala en mindre summa till Houstonjournalisten.

Vid det här laget hade två jurister redan köpt The Chicken Ranch och flyttat delar av byggnaden till Dallas, där de öppnade en restaurang med samma namn. I restaurangen fick en viss Edna Milton anställning som värdinna.

Även Broadway hade uppmärksammat det populära horhuset i Texas. I mitten av 70-talet blev historien om bordellen en off-broadway musikal som gick för fulla hus. Musikalen blev sedermera film: The Best Little Whorehouse in Texas med Dolly Parton och Burt Reynolds i huvudrollerna.

Sheriff Flournoy gick i pension 1980. Han uppgav att han var trött på att bara höra ordet The Chicken Ranch och vägrade bli intervjuad om horhuset. När han gick bort 1982 deltog statsåklagaren och över hundra jurister i begravningen. Under hans 34-åriga tid som sheriff i Fayette County löstes samtliga mordfall och samtliga grova våldsbrott. Inte nog med att ”Kycklingranchen” var det allra äldsta horhuset i hela USA. Det ansågs även som det bästa. Bordellen kunde verka i närmare 130 år utan att politiker eller polismyndigheten ingrep – kanske för att de flesta kunderna kom därifrån.

 

 

Fler låtar om bordeller och prostituerade:

The Animals ”House of the Rising Sun”

Urgammal folksång om det klassiska glädjehuset i New Orleans

The Police ”Roxanne”

Stings låt om en gatflicka som uppehöll sig vid samma sunkiga hotell i Paris som The Police bodde på under en turné 1977.

Kings of Leon ”Arizona”

Dokumentär låt om sångaren Caleb Followills besök på en bordell i Arizonas öken

Labelle ”Lady Marmalade”

Om en kreolsk prostituerad med samma namn som jobbade i New Orleans red light-distrikt

 

 

Lyssna på låten här: