Låten och inspirationen

Never Learn Not To Love

The Beach Boys I 1969

Cease to resist, come on say you love me
Give up your world, come on and be with me
I'm your kind, I'm your kind, and I see ...

Allt var i en obeskrivlig röra när Jerry DeRosa och hans kollegor på Los Angelespolisen kom till 10050 Cielo Drive, filmregissören Roman Polanski och hans fru Sharon Tates hem i det fashionabla Beverly Hills, på morgonen lördagen den 10 augusti 1969. Roman Polanski var själv i London för inspelningarna av Rosemary’s Baby och han hade bett några vänner att hålla Tate, som var gravid i åttonde månaden, sällskap.

Redan på uppfarten till parkeringen hittade poliserna en ung man död, sittande på passagerarsidan i en vit Rambler, bokstavligen badande i sitt eget blod. Mannen var 18-årige Steven Parent, en vän till familjens Polanski/Tates trädgårdsmästare som råkat få syn på inkräktarna när han var på väg att lämna fastigheten.

På de stora gräsmattan på baksidan av huset fann polisen ytterligare två kroppar. Det var Wojciech Frykowski och Abigail Folger, vänner till Roman Polanski som hade varit på besök hos familjen under kvällen. Frykowski hade mottagit 51 knivhugg mot kroppen samt två skott. Han hade dessutom fått motta tretton slag mot huvudet med en pistol. Folger hade 28 knivhugg.

På ytterdörren till huset hade gärningsmännen skrivit ”PIGS” i blod. Men den värsta chocken kom när polisen gick in i huset. I vardagsrummet låg kändisfrisören Jay Sebring också han mördad, badande i sitt eget blod med ett rep runt nacken. I andra änden av repet låg höggravida Sharon Tate. Även hon i en pöl av blod; knivhuggen till döds med ett flertal hugg.

Ett dygn senare kom ett larm från en villa Los Feliz området i LA. Det välbärgade vd:n till en stor snabbsköpskedja, Leno La Bianca, och hans fru Rosemary hade hittats mördade i sitt hem. Gärningsmännen hade virat en sladd runt halsen och trätt ett örngott över deras huvuden. Från Leno LaBiancas mage stack det upp en gaffel och någon hade karvat in ”War” på hans torso. Väggarna var nedklottrade med offrens blod. Bland annat stod det: ”DEATH TO PIGS” och ”RISE”. På kylskåpsdörren hade någon skrivit, felstavat, ”HEALTHER SKELTER”.

De bägge morden blev snart kända som Tate/LaBiancamorden. Eftersom det inte fanns någon egentligen koppling mellan mordoffren tog det ett bra tag innan polisen förstod att det var samma gärningsmän i bägge fallen.

Bara några månader tidigare hade den nyskilde Dennis Wilson, trummisen i Beach Boys, tagit upp två unga liftande tjejer i Malibu. Nästa tillfälle han träffade dem körde han hem dem till sitt hus på Sunset Boulevard medan han själv åkte vidare studion där han höll på med inspelningar. Klocka tre på natten kom han tillbaka till huset. Han blev mer eller mindre paralyserad när han mötte en okänd man utanför dörren. Främlingen stirrade på honom med en genomträngande blick utan att säga ett ord. När den okände personen med den märkliga blicken såg Dennis Wilsons rädsla svarade han genom att lägga sig ner på marken och kyssa hans fötter. Mannen var Charles Manson.

I nästa ögonblick, när Dennis Wilson steg in i huset, fann han sig vara värd till ett helt dussin okända unga hippies som belägrat huset. I det ögonblicket hade han blivit presenterad för The Family.

Manson och hans familj bodde hos Wilson under ett par månader. De åt och drack på Beachpojkens bekostnad. De betalade tillbaka hans gästfrihet genom att fördubbla antalet medlemmar som bodde där. De kraschade med hans sprillans nya (och oförsäkrade) Mercedes-Benz, de använde hans Rolls-Royce till buskörning och de lämnade honom med (som han själv uttryckte det) den största gonorréräkningen i delstatens historia. Till slut blev Dennis Wilson tvungen att lämna sitt eget hem och flytta in hos en kompis.

Men vem var då denna Charles Manson? Mannen som tillsammans med sitt följe bara dök upp hos Dennis Wilson? Denne sektledare som med sin märkliga mörka karisma lyckades trollbinda sina anhängare?

Charles Manson föddes utanför Cincinatti, Ohio, den 12 november 1934. Modern, Kathleen Maddox, var en 16-årig prostituerad. Fadern var okänd, troligtvis en kund. Sitt efternamn fick barnet efter mammans dåvarande pojkvän. Redan under Charles första år åkte modern i fängelse för att ha rånat en bensinstation. Istället hamnade den unge Charles hos sin strängt religiösa faster och dennes sadistiske man. Styvpappan misshandlade ständigt Manson och kallade honom för för ”sissy”. På Mansons första dag i skolan tvingades han att bära flickkläder. Styvpappans sätt att ”hjälpa” Manson att bli en man.

Charles Manson tillbringade större delen av sina första år på institutioner. Barnhem, uppfostringsanstalter och senare fängelser. När han var tretton år blev han förskjuten av sin mamma. Hon klarade inte längre av att försörja familjen och försökte placera Manson i ett fosterhem. Det misslyckades och istället hamnade han på en uppfostringsanstalt.

Det dröjde inte länge förrän han rymde från anstalten och än en gång återvände hem till modern. Men modern vägrade ta emot honom. 14 år gammal var nu Charles Manson ensam i världen. Han börja leva på gatan och försörja sig genom kriminalitet.

Till att börja med handlade det mest om mindre förseelser som bilstöder, checkbedrägerier eller koppleri. Med tiden blev brotten allt grövre. Han åkte in och ut på olika fängelser. När Manson 1967 blev frigiven efter ett långt fängelsestraff, bad han uttryckligen att få stanna kvar i fängelset. Han ville inte ut till friheten. Fängelset hade blivit hans hem. Vid tiden för Tate/LaBianca morden hade Manson tillbringat halva sitt liv, 17 år, på anstalt.

Men kriminalvården avslog hans begäran. Det var 1967. Flower-Power eran var i full blommning och istället styrde Manson kosan mot San Francisco och hippiekulturen på Haight-Ashbury. ”The summer of love” var sedan länge på nedgång och Haight-Ashbury hade förvandlats till ett drogghetto. Här lyckade Manson samla ett gäng anhängare som skulle bli kärnan i hans alldeles egen sekt ”The Family”.

Som mest bestod The Family av ett femtiotal medlemmar. Det handlade mestadels om unga sökande kvinnor som tappat bort sig själva i tillvaron. Ofta hade de rymt hemifrån. För kvinnorna blev den karismatiske Manson en slags mentor, fadersfigur, älskare, kristusinkarnation och självskapad ”God of Fuck” - allt i ett. The Family blev en slags protest mot föräldragenerationen och samhället.

Manson och hans följe slog sig ner i en övergiven gård, Spahn Ranch, i San Fernandodalen i Los Angeles. Ranchen ägdes av George Spahn, en äldre, blind man som bokstavligt talat inte hade någon insyn i the Familys aktiviteter. Senare flyttade familjen till Barker Ranch i Death Valley.

Medlemmarna i The Family trodde blint på Manson och hans lära. Man kan säga att Mansons självskapade religion var en blandning av sex, satanism, droger och rasism. Framförallt rasism. Manson var besatt av tanken på ett slags armageddon, ett raskrig, där de svarta började döda de vita. Den svarte mannen skulle vinna kriget men skulle inte kunna hänga kvar på makten på grund av sin egen rasmässiga underlägsenhet. När Manson fick höra Beatleslåten ”Helter Skelter”* såg han sången som en bekräftelse på sina egna teorier. Han var den ”femte ängeln” som tillsammans med Jesus Kristus skulle skapa den nya världen efter armageddon. De fyra andra änglarna var medlemmarna i The Beatles.

Framförallt hade sekten en smak för blod och död. Det är fortfarande till dags dato osäkert hur många människor Manson och the Family egentligen mördade. Man tror att det handlar om 35 personer. Människor som av en eller annan anledning råkade korsa familjens väg. Det var en ren slump att polisen avslöjade Manson. Ett flertal medlemmar i sekten, däribland Manson, greps ute på ranchen i Death Valley för att ha vandaliserat utrustning för vägreparation. Ganska snart kunde polisen nysta upp hela härvan.

Rättegången blev en av de mest uppmärksammade i USA:s historia. Manson och hans anhängare gjorde allt för att få medias uppmärksamhet. Under förhandlingarna hade Manson karvat in ett ”x” i pannan med en kniv. Hans anhängare följde hans exempel och gjorde likadant. Längre fram gjorde Manson om x:et till ett hakkors vilket sedermera blev ett permanent ärr mitt i pannan.

Under hela rättegången bedyrade både Manson och hans familj sin oskuld. De förnekade allt. Men en avhoppare från sekten avslöjade sanningen. Det var en fasansfull historia som rättegångsbesökarna fick höra. I synnerhet Tate/ LaBianca-massakern.

Det visade sig att Manson själv inte hade varit närvarande i samband med morden. Men däremot hade han beordrat sina medlemmar att utföra dem. I samband med LaBianca-fallet hade han under en stund varit inne i huset och instruerat de andra hur de skulle gå till väga.

I januari 1971 dömdes Charles Manson till döden för mord och anstiftan till mord för att ha beordrat och instruerat The Family att begå Tate/LaBiancamorden. På grund av att den amerikanska kongressen några år senare avskaffade dödsstraffet omvandlades domen istället till livstids fängelse.

Tate/LaBianca är de enda mord som Manson och hans familj dömts för trots att de bevisligen haft ihjäl en lång rad andra personer. Men på grund av brist på bevisning och att de flesta av de som deltagit i morden antingen satt i fängelse på livstid eller var döda – valde åklagarna att inte väcka åtal i de andra fallen.

Men det fanns även andra sidor hos USA:s mest hatade person. Konstnärliga sidor. I fängelset hade Charles Manson lärt sig att spela gitarr. Han uppvisade tidigt talang som musiker och han var inte oäven som låtskrivare. Manson försökte göra en karriär som singer/songwriter men som ex-fånge var det inte lätt att få arbete. Kanske såg han sin biljett till musikvärlden i Dennis Wilson. Under de månader han bodde i Dennis Wilson bostad umgicks han flitigt med Wilsons umgängeskrets av kändisar och halvkändisar. En kuriosa i sammanhanget är att innan Roman Polanski flyttat in på 10050 Cielo Drive ägdes fastigheten av Terry Melcher, en välkänd skivproducent, som även han var nära vän med Dennis Wilson. Många menar att anledningen till att Manson valde ut just den här adressen var för att straffa Melcher för att han avböjt att ge Manson ett skivkontrakt.

Under 1969 släppte Beach Boys sin kritikerrosade platta 20/20. Albumet sågs lite som ett comeback för gruppen efter en svacka. Bland annat kryddades plattan med några låtar från de legendariska Smilesessionerna.

Med på albumet fanns dessutom en alldaglig kärlekssång med en lite märklig text som knappast gjorde något djupare intryck på lyssnarna; ”Never Learn Not To Love”. Den hade tidigare varit med som en b-sida till singeln ”Bluebirds Over The Mountain” och var krediterad Dennis Wilson. ”Never Learn Not To Love” skilde sig dock på ett väsentligt sätt från andra Beach Boys låtar. Den här var nämligen inte skriven av Dennis Wilson – utan av Charles Manson.

Cease to resist, come on say you love me
Give up your world, come on and be with me
I'm your kind, I'm your kind, and I see

I originalversionen hette den ”Cease To Exist”. Men inledningsfrasen ”Cease to exist ..” ansågs för magstarkt till och med för Dennis Wilson, så den ändrades till ”Cease to resist ...”. Texten avslöjar mycket av The Familys filosofi. Den uppmanar lyssnaren till total underkastelse och kapitulation för en ”högre identitet”. I efterhand, med facit på hand om Manson sektens härjningar, är texten en kuslig påminnelse om mänsklig ondska. I synnerhet när den ”högre identiteten” förespråkade främlingsfientlighet och massmord.

Dennis Wilson var inte den ende som blev trollbunden av Charles Manson och hans lärjungar. Neil Young var god vän till Dennis Wilson och tillbringade åtskillig tid hemma hos honom. Där lärde han känna Manson som till en början gjorde ett gott intryck på Young. Rockartisten fascinerades av den smutsiga, halvt psykotiska mannen med den intensiva blicken och mörka karisman.

Manson spelade upp sina nykomponerade låtar för Neil Young. Den gamle hippien blev så imponerad över vad han fick höra att han försökte övertala sitt skivbolag, Warner Brothers, att ge Manson ett skivkontrakt. Men något skivkontrakt fick Manson aldrig. Även vänskapen med Neil mattades av.

Det dröjde, men Manson fick emellertid göra sin platta. 1970 spelade han in albumet Lie: The Love & Terror Cult på ESP Records för att finansiera rättegångskostnaderna. På albumet fanns bland annat ”Cease To Exist” med. Plattan är inte helt oäven och Charles Mansons sånginsatser har i efterhand jämförts med James Taylor. Var någonstans albumet är inspelat och vem som har producerat det är det ingen som riktigt vet. Några spår har spelats in i Brian Wilsons hemstudio men de flesta raderades av Dennis Wilson. Enligt hans egen utsago förstörde han dessa ”lustkvidande, knullande, sugande, slickande” inspelningar på grund av att ”vibrationerna som är kopplade till dem inte hör hemma på denna jorden”.

För Beach Boys blev kopplingarna med Manson en betydande belastning och de tog helt avstånd från The Family. Några år efteråt kommenterade Dennis Wilson vänskapen med sekten: "I’m the luckiest guy in the world, because I got off only losing my money."

I efterhand har Wilson kommenterat att Manson i hans tycke totalt saknade musiköra. Men varför drogs då Dennis Wilson, surfaren och själva symbolen för den sorglösa Kaliforniska livsstilen, till den här mardrömslika sekten? Dessa djävulens hantlangare? För mycket pengar och för lite meningsfulla aktiviteter? Dennis själv har aldrig gett något svar.

Charles Manson har med tiden blivit en konstant del av den amerikanska popkulturen. En ikon för ondskan. Mängder med artister har fascinerats och inspirerats av den lille mannen med den genomträngande blicken. Den mest noterbara är kanske Marilyn Manson som baserat en stor del av sin image och karriär på massmördaren. Manson har gjort ett flertal låtar om sin namne och Manson första album Portrait of an American Family var delvis inspelad i Tate Residence (också Trent Reznor och Nine Inch Nails har spelat in låtar där).

Men även hundratals av andra artister har gjort låtar om, av eller helt enkelt samplat inspelningar av Charles Manson. För att inte nämna de som spelat in album eller videos på någon av mordplatserna. Mest känd bland låtarna om Manson och hans gärningar är Sonic Youths ”Death Valley ’69” som skapade en hel del kontrovers när den kom. Ett flertal artister har även gjort covers på Mansons kompositioner. Förutom Beach Boys har även The Lemonheads spelat in ”Cease To Exist”. Mest uppmärksammade blev annars Guns N’Roses när det spelade in ”Look At Your Game Girl” vilket är det dolda spåret på coveralbumet The Spaghetti Incident?

Mer än någon annan person i den amerikanska kulturen har Charles Manson blivit en symbol för den ultimata ondskan. I en nation som fostrat så många massmördare och galningar kan man fråga sig varför just Manson fått den här rollen?

Kanske handlar det om tidpunkten han dök upp. Innan Tate/LaBiancamorden hade USA upplevt den längsta period av högkonjunktur nationen någonsin skådat. Framtidsoptimismen blomstrade. Trots brinnande Vietnamkrig ljöd budskapet om fred, kärlek och förståelse bland Flower-Power generationen.

Tate/LaBiancamorden markerade inte bara slutet på en epok. Det var ett riktigt dåligt omen inför framtiden; inför vad som skulle komma efter. Den oskuldsfullhet som präglat det amerikanska 60-talet och dess generation var på väg att förbytas mot en betydligt mer våldsam tidsålder. Man får inte glömma att Manson dök upp som en del av hippiekulturen. Vid den här tidpunkten hade Flower-power sedan länge övergått i droger och våld. Manson visade på ett genant sätt hur ihåligt dess budskap ekade.

Bara inom loppet av några månader följde en lång rad våldsdåd som indikerade att guldåldern var över och en mörkare kallare tid väntade. Våldsdåd som mordet på Meredith Hunter under en Rolling Stone konsert på Altamont, dödsskjutningen på Kent State eller upploppen under demokraternas konvent i Chicago.

Eller kanske handlar det om själva platsen där morden genomfördes. Mitt i soliga, sorglösa Kalifornien. Fabriken där alla drömmar skapas.

Eller kanske finns det en psykologisk förklaring till amerikanernas fruktan för Manson. Kanske personifierar Manson all den ondska och galenskap som ständigt finns närvarande bakom de välputsade fasaderna på Elm Street. Helt plötsligt blev amerikanen i gemen medveten om en helt ny sida av den amerikanska framgångssagan. En betydligt mörkare sida. Att USA inte bara är äpplepaj och softball i parken.

Charles Manson dog 2017. Han satt inspärrad på livstid på Corcoran State Prison i Kalifornien ända fram till det bittra slutet. Han hade då fått avslag på samtliga nådeansökningar. Men ”good ol’ Charlie” är knappast bortglömd. Inte heller när han satt inspärrad. Varje år mottog mannen med den genomträngande blicken och den mörka karisman över 60 000 brev från olika privatpersoner. Det är mer post än någon annan fånge någonsin har har fått inom den amerikanska kriminalvården.

* Manson kände inte till att Helter Skelter på brittisk engelska är namnet på en spiralformad rutschkana som finns på nöjesfält.Han antog att låten handlade om helvetet (=hell) och såg det som ett chiffer för hans förebådade apokalyptiska raskrig. Helter Skelter är skriven av Paul McCartney under en fyllespelning i studion. Låten handlar egentligen inte om någonting.