Låten och inspirationen

Family Snapshot

Peter Gabriel |1980 

Holding my breath
Release the catch
And I let the bullet fly

Valmötet utanför shoppingcentret i Laurel, Maryland den 15 maj 1972 började gå mot sitt slut. Alabamaguvernören George Wallace hade hållit ett känsloladdat tal inför en stor folksamling. Det var tredje gången som George Wallace kandiderade till presidentposten. Och den här gången såg det ut som om det skulle gå vägen. Wallace hade vunnit samtliga primärval och han räknades som en av USA:s populäraste personer. Vägen verkade utstakad för demokraternas näste presidentkandidat.

När mötet var över stannade Wallace en stund på shoppingcentrets parkering för att skriva autografer och skaka hand med sina anhängare. I folkmassan, som bestod av över tusen personer, stod dessutom en ung man i bisarra kläder som hela tiden försökte få guvernörens uppmärksamhet. Han var klädd i stjärnbanerets färger, röd, blått och vitt, och hade en stor knapp med ”Wallace for President” på kavajslaget. Mannen trängde sig fram genom folkmassan. Plötsligt hördes ett skott, följt av en kort paus, och sedan ytterligare tre skott. George Wallace föll handlöst mot marken, träffad av en av kulorna, samtidigt som Secret Service-männen brottade ner den unge mannen. Det visade sig vara 21-årige Arthur Bremer från Milwaukee.

Wallace klarade livhanken men förlamades från midjan och ner. Ytterligare tre personer hade träffats av skotten men även de var i livet. Arthur Bremer greps omedelbart och fördes med ilfart till häktet. Från början kunde inte polisen hitta något motiv till Bremers vansinnesgärning. Man misstänkte att det handlade om ett politiskt attentat. Men när polisen gjorde husrannsakan i Bremers bostad uppdagades en av de märkligaste historierna i modern tid. I Bremers bil hittade man hans 137-sidiga dagbok. Den började med meningen: ”Now, I start my diary of my personal plot to kill by pistol either Richard Nixon or George Wallace.”

I dagboken framgår att Bremer egentligen inte hade något emot Wallace eller hans politiska agenda. Han hade endast ett motiv med attentatet mot guvernören. Han ville vara någon. Han ville bli berömd. Eller som han själv uttryckte det: ”to do SOMETHING BOLD AND DRAMATIC, FORCEFULL & DYNAMIC, A STATEMENT of my manhood for the world to see.”

Från början hade huvudmålet varit Richard Nixon. Han hade följt presidenten under ett flertal kampanjmöten runt om i landet. Men när han upptäckte att säkerheten kring Nixon var för svårforcerad vände han istället sitt fokus mot Wallace. I samband med gripandet verkade han inte det minsta ångerfull. Istället frågade han polismännen på väg till häktet: ”Hur mycket tror ni jag får för att skriva min självbiografi?”

Arthur Bremer hade en brokig bakgrund. Direkt efter skolan fick han anställning som diskplockare på Milwaukee Athletic Club. Efter tag fick Bremer emellertid sparken från jobbet efter att gästerna på restaurangen klagat på att han talade högt för sig själv och uppförde sig allmänt märkligt. Vid den här tidpunkten träffade han också sin första (och sannolikt enda) flickvän. En 15-årig flicka vid namn Joan Pemrich. Joan var blond, fräknig och bar stora glasögon. Trots att Bremer var betydligt äldre dejtade de vid tre tillfällen. Men efter det vägrade Joan träffade honom mer eftersom hon ansåg honom vara ”udda” och ”konstig”.

Arthur Bremer gav sig dock inte utan fortsatte att uppvakta Joan. Han var förkrossad över att hon hade dumpat honom. Bremer rakade sitt huvud för att visa henne att han ”kände sig lika tom på insidan som sitt rakade huvud”. Vid ett tillfälle sprang han ikapp henne och slet av sig mössan han hade på huvudet för att visa henne. Hon lämnade bara platsen utan att säga ett ord. Det var först när Joans mamma trädde in och bad Bremer att lämna hennes dotter ifred som han slutade uppvakta henne.

Istället köpte Bremer två pistoler. En .38 kalibers och en 9 mm Browning automatic. Efter att ha råkat avfyra några skott i taket på sin lägenhet blev han arresterad av polisen. Men han släpptes några dagar senare och klarade sig undan med böter.

Samma vecka annonserade George Wallace att han på nytt ställde upp i presidentvalskampanjen. Bara någon månad senare, den 15 mars 1972, deltog Arthur Bremer vid ett kampanjmöte för George Wallace i Milwaukee. Han anslöt sig omedelbart som frivillig kampanjarbetare för guvernören. Han satte en ”Wallace for President”-knapp på kavajen och tog med sig en bunt med valaffischer som han sedan klistrade upp över hela stan.

Den före detta boxaren och krigsveteranen George Wallace var vid den här tidpunkten en av USA:s mest kända och populära politiker. Han började sin karriär som guvernör i Alabama. Redan 1958 ställde han för första gången upp i guvernörsvalet. Wallace räknades vid den tiden som en tämligen progressiv och liberal politiker som var emot segregationen i sydstaterna. Men när han förlorade valet mot en uttalad segregationist, som dessutom hade Ku Klux Klans stöd, lovade han sig själv att aldrig göra samma misstag igen. Eller som han uttryckte det: ”I will never be outniggered again”.

Istället blev George Wallace en av de mest hårdnackade segregationsivrarna. En uttalad rasist som gjorde allt för att behålla raslagarna i södern. I nästa val vann han en jordskredsseger. I sitt installationstal som guvernör slog han fast: ”Segregation now, segregation tomorrow, and segregation forever”. George Wallace blev kvar på guvernörsposten i Alabama i över tre decennier* (1962 – 1987).

Dessutom ställde han upp i presidentvalet vid fyra tillfällen. Många amerikaner som tilltalades av hans politiska budskap om att stärka delstaternas makt och behålla raslagarna. I södern hade han ett massivt stöd**. De flesta ansåg dessutom att Wallace var en underhållande politiker vare sig de gillade hans åsikter eller ej. Wallace var rak och han kunde konsten att prata till vanligt folk. Till hippies som skrek obsceniteter till honom svarade han: ”You shout four letter words at me, well, I have two for you: W-O-R-K and S-O-A-P.”

För Wallaces del blev mordförsöket början till slutet för hans politiska karriär. Förlamningen från midjan och ner gjorde att han hänvisades till rullstol. Redan i nästa presidentvalkampanj efter attentatet ställde han upp igen. Men som rullstolsbunden framställdes han i medierna som ”hjälplös” och all uppmärksamhet fokuserades på hans hälsoproblem. Framgångarna uteblev och han drog sig tidigt ur kampanjen. Wallace fortsatte dock som guvernör i Alabama.

På äldre dagar blev han pånyttfött frälst, och gjorde en politisk helomvändning. Han bad svarta medborgarrättsledare om ursäkt för sina tidigare åsikter och medgav att han hade haft fel. De sista åren som guvernör i Alabama ägnade han åt att förbättra de svartas situation och arbetade aktivt för att öka integrationen.

I efterhand publicerades Bremers dagbok An Assassin’s Diary. Denblev en riktig storsäljare när den gavs ut 1973. Arthur Bremer var den stora inspirationskällan till Travis Bickle i Martin Scorceses film Taxi Driver (1976). En annan person som blev fascinerad av dådet var Peter Gabriel. ”Family Snapshot”är inspirerad av An Assassin’s Diary. I låten tar Gabrieltar rollen som Arthur Bremer och återberättar händelserna under den blodiga vårdagen 1972 i Laurel, Maryland.

Arthur Bremer dömdes till 63 års fängelse och avtjänade sitt straff på statsfängelset i Maryland. I november 2007, vid 57 års ålder, efter att ha avtjänat 35 år på straffet, blev han villkorligt frigiven och har sedan dess levt i det fria. Ett villkor för frigivningen är dock att han bär fotboja och håller sig undan från politiker och andra folkvalda.

* Enligt Alabamas dåvarande konstitution fick inte Wallace kandidera på nytt till guvernörsposten efter sin första mandatperiod. Wallace löste det genom att hans fru Lurleen kandiderade istället och sedermera blev guvernör. Men det är allmänt känt att Wallace styrde från kulisserna. Lagstiftningen ändrades sedan.

** Att Wallace var populär i södern vittnar Lynyrd Skynyrds ”Sweet Home Alabama” om. I synnerhet raden: ”In Birmingham we love the governor, now we all did what we could do.”

Lyssna på låten här: