Låten och inspirationen

The Harder They Come
Jimmy Cliff I 1973

And then the harder they come
The harder they'll fall, one and all

Kultrullen The Harder They Come är unik i så motto att soundtracket troligtvis är mer känt än själva filmen. Jimmy Cliff, alias James Chambers, gjorde inte bara musiken utan spelade även huvudrollen. I filmen spelar han gangstern Ivan O. Martin. En snäll och trevlig landsortsgrabb som söker sig till Kingston för att bli reggaestjärna men hamnar i fel sällskap och dras in i den kriminella världen. Över en natt blir han en av de mest fruktade revolvermännen på den karibiska ön.

The Harder They Come är baserad på en verklig person; Vincent “Ivanhoe” Martin, mest känd under sitt smeknamn Rhygin (jamaicanskt slang för värsting). Redan som 14-åring kom han till Kingston från den trygga tillvaron på landsbygden och hamnade nästan omedelbart på glid. Under 30- och 40-talet var han ett känt namn i Trenchtowns undre värld och även ett känt namn i örikets fängelser. Framförallt försörjde han sig på inbrott men han hade ett hetsigt temperament och vid flera tillfällen kunde han inte hålla avtryckarfingret i styr.

Rhygin (ibland kallad Rhyging) beskrivs som en svart dandy. Han var kort i rocken, cirka en och sextio, bar skor med höga klackar, ett revolverbälte samt en ständigt bister uppsyn. Han kallades även “Two-gun killer” i medierna för sin vana att använda två revolvrar samtidigt. Överhuvudtaget verkar Rhygin varit ganska fåfång. Han hade inget emot att stoltsera om sina brott och ringde vid vissa tillfällen själv upp tidningsredaktionerna för att berätta om sina dåd.

Ivanhoe Martin var en flitig läsare av kriminalromaner vilka gav honom uppslag till olika brott. Hans mål var att bilda sitt eget brottssyndikat i Trenchtown, vilket han också gjorde. Med åren växte det fram en lång rad skrönor om Rhygin. Vad som är sant och inte är svårt att avgöra. Det finns inte så mycket nedtecknat om honom i myndigheternas arkiv, men han har sin givna plats inom reggaens mytologi.

Tidningarna hjälpte till att blåsa upp myten om den sluge, djärve brottslingen som polisen stod maktlösa till. Rhygin fick närmast mytisk status när den jamaicanska dagstidningen The Daily Gleaner beskrev honom som en ”Phantom killer”. Man fascinerades av att han hela tiden lyckade undkomma polisen. Han var som en skugga som gäckade dem. I samband med ett mord han utfört skrev man dramatiskt att offret dött av: “a bullet from a revolver in the hand of a man who came out of the dark and disappeared into the dark.” Man trollbands av den notoriske desperadons i det närmaste magiska förmåga att försvinna.

1948 blev han för evigt en folkhjälte i Kingstons slum sedan han rymde från stadsfängelset. En massiv polisinsats sattes in för att få tag på den förrymde brottslingen. Under sex heta sommarveckor dödade Rhygin tre polismän och skadade två i samband med myndigheternas försök att gripa honom. Rhygin hade svurit på att polisen aldrig skulle få honom levande. I ren hybris skickade han ett brev till polisen:“I have an arsenal of 29 shots and I am satisfied that I have made history for the criminal element in Jamaica. Don’t think that I am going to kill myself because this will only serve to spoil my great record. But I hope that Detective Scott will train his men some more. I am going to show the police force what is lacking and what I can do.”

Överallt på stan kunde man se meddelandet: “Rhyging was here, but him just disappear” som hans supporters hade målat på husväggarna. Allt från polishuset till självaste regeringsbyggnaden. Rhygin blev lite av rebellen från ghettot. En symbol för de fattiga och marginaliserade i Kingstons slum. I åratal var han förebild för Kingstons “Rude Boys” som gjorde allt för att efterlikna sin hjälte.

Men till slut blev övermakten för stark. Rhygin, endast 24 år gammal, sköts ihjäl av polisen under en välplanerad insats. I Trenchtown och andra ghetton utbröt kravaller i samband med dödsbudet. The Daily Gleaner hade rubriken “Down The Crooked Road to Doom” på förstasidan, bredvid ett foto av den ihjälskjutne Rhygin. I artikeln stod det:“If you asked his mother who lives in Lower St. Andrew she would tell you that Rhyging was just a ordinary boy. He grew like that too. There was no indication that in his adolescence he would begin to show a tendency for crimes and blood and explosive death.”

Det går inte att tala om “The Harder They Come” utan att nämna något om själva filmen. Den är skriven och regisserad av Perry Hanzell från början hade han tänkt sig en trilogi men ekonomiska svårigheter gjorde att det bara blev en film. Hanzell var påverkad av den franska nya vågen filmerna; regissörer som Godard och Truffaut. The Harder They Come spelades in på plats i Trenchtown utan något manus. De flesta skådespelarna var glada amatörer och dialogen improviserades fram under tagningarna. På grund av brist på pengar kunde inspelningarna bara genomföras i perioder. Produktionen sinkades även av att skådespelarna försvann eller häktades.

Resultatet blev, som någon beskrev det, en korsning mellan neorealism, blaxplotation och spaghettiwestern. Tidens tand har inte varit nådig mot filmen och i våra dagar framstår den som aningen töntig. Men det är inte handlingen i sig som utgör behållningen av rullen, utan människorna, miljöerna och inte att förglömma: Musiken. Jimmy Cliffs soundtrack med gäster som Toots and the Maytals och Desmond Dekker är en av popkulturens absoluta klassiker.

“The Harder They Come” har tillsammans med Eric Claptons cover på “I Shot the Sheriff” spelat en avgörande roll för att sprida och göra reggaen känd. Bägge låtarna kom i början av 70-talet och innan dess var reggaen i princip okänd för den stora massan. Dess framgångar banade i sin tur vägen för artister som Bob Marley.

Somliga kallar Ivanhoe Martin ”The Baddest of the Bad”. Precis som Billy The Kid och John Dillinger i USA, Pablo Escobar i Columbia, El Chapo och Nazario Moreno Gonzales i Mexico var det kombinationen av intensiv mediabevakning, fattig kille från slummen, förtidig död – som gjorde ”The two-gun killer” till en folkhjälte. I skarp kontrast till den person som polisen och myndigheterna bara såg som en simpel mördare.

Hjälte eller monster? Rhygin kanske var något mittemellan. Han nådde sitt mål att bli Kingstons värsta gangster. Men glansperioden blev en kortvarig. Och glöm nu inte; Ju närmare toppen man kommer - ju hårdare blir fallet.