Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Zombies invaderar Bronx

Publicerad 2019-11-10 16:33:51 i Allmänt,

Night Of the Living Baseheads

Public Enemy I 1988 

Shame on a brother when he dealin'
The same block where my 98 be wheelin'

Under 80-talet gick en epidemi genom USA:s storstäder. Tusentals och åter tusentals drabbades. Främst i de svarta slumområdena. Folk dog som flugor. Föräldrar miste sina barn, och barn miste sina föräldrar. Dess offer vandrade omkring på gatorna som levande döda. Farsotens namn var crack.

Under hela 70-talet hade kokain varit drogen på modet. I innekretsarna och bland de unga entreprenörerna på Wall Street snortades kokain så att dammet virvlade. Gäster på det flashiga Studio 54 har vittnat om hur man släppte ner kokain från innertaket inför överraskade gäster på dansgolvet.

I en intervju i tidningen Playboy 1972 lovordade Jack Nicholson dess effekter. I intervjun delade han generöst med sig om sitt problem med för tidig utlösning. Han såg kokain som ett hjälpmedel i sexlivet snarare än en drog:

Cocaine is ’in’ now because chicks dig it sexually. While it numbs some areas, it inflames the mucous membranes such as those in a lady’s genital region. If you put a numbing tip of cocaine on the end of your cock because you’re quick on the trigger and need to cut down the sensation, I guess it could be considered a sexual aid. And it’s an upper, so you’ve got added energy.”

Men ihärdigt användande av kokain kunde skapa vissa problem för dess brukare. Nu var det inte det faktum att kokain kan orsaka psykos eller att risken för hjärtinfarkt sjufaldigas som oroade användarna. Nej, det stora dilemmat ansågs snarare vara inflammationer i näsan. Som en del av den illegala produktutvecklingen av kokain, utvecklades därför en variant som gick att röka.

Man kokade helt enkelt kokainet och det som återstod när koket var klart placerades i kallt vatten där det bildade en hård deg. Degen, som var en renare form av kokain, kallades ”base” eller ”freebase”. Vid användning skars den upp i små bitar och blandades med tobak. När man tänder eld på ”freebase” uppstår ett knastrande ljud. Därför är det mer känt under ett annat namn – Crack.

Om kokain hade varit överklassens drog, blev crack de fattigas, företrädesvis svartas, favorit. En slags fattigmans kokain. Crack bokstavligen slog ner som en bomb i de utarmade innerstadsslummen. Då kokain associerades med glamour och framgång, förknippades crack med lidande, nöd och desperation.

Det finns en betydande skillnad mellan crack och kokain. Crack går snabbare in i blodet, å andra sidan varar ruset betydligt kortare tid. Detta gör crack extremt beroendeframkallande. Hela tiden måste dess brukare jaga nya fixar. Överallt i ghetton som Bronx eller Harlem, kunde man se unga drogpåverkade människor vandra omkring som zombies på gatorna. De fick snabbt smeknamn som ”crackheads”. Det uppstod också speciella hus i slumområdena - ”crackhouses” – där narkomanerna höll till.

Droger i de svarta områdena var inget nytt. Under 1970-talet var heroin den mest populära drogen för att i början av 80-talet får konkurrens med angel dust. Det som gjorde crack så speciellt var att det var så billigt. Lanseringen av crack sammanföll med rekordskördar av koka i Peru, Bolivia och Columbia som drev ner priserna.

1980 var priset för ett kilo kokain 50 000 dollar. 1984 hade priset fallit till 35 000 dollar och 1992 var det nere i 12 000 dollar.

På gatan kunde man köpa crack i små pillerburkar av plast för två dollar styck. Burkarna hade lock i olika färger, grönt, rött, blått osv, beroende på vem som var tillverkare eller i vilket drogterritorium burken var köpt. För crack var en storindustri.

Innan man diskuterar själva industrin måste man ha vissa saker i åtanke. Den ekonomiska nedgången under 1970-talet, och de stora budgetunderskotten i ett flertal storstäder som till exempel New York, hade gjort att medelklassen hade lämnat innerstadområdena till förmån för de mer välmående förorterna. Kvar blev tomma slumområden, som till exempel Bronx, där kriminaliteten härskade.

Ronald Reagans inträde på scenen förvärrade bara situationen för låginkomsttagargrupperna. Framförallt svarta och puertoricaner. Reaganadministrationen genomförde målmedvetna nedskärningar inom det offentliga skyddsnäten. Arbetslöshetstalen blev tvåsiffriga.

Många unga svarta hamnade i ett moment 22. För att komma bort från slummen, drogerna, kriminaliteten behövde de ett jobb – men de enda jobben som fanns var inom drogindustrin, det fanns inga andra alternativ. Men den välmående narkotikahandeln behövde å andra sidan mycket folk. Tusentals tonåringar ”anställdes” inom drogfabrikerna. Inom tillverkning, paketering och distribution. 1992 beräknades 150 000 personer vara anställda inom drogindustrin bara i New York. I de andra amerikanska storstäderna uppskattades liknande tal. Det gjorde drogindustrin till en av USA:s största arbetsgivare.

Men crackindustrin skördade också sina offer. Den billiga drogen gjorde snabbt människor till spillror. Generationer av unga svarta gick förlorade. Hela familjer drabbades när någon av dess medlemmar blev fast i beroendet. Framförallt drabbades kvinnorna. Det uppskattas att 40 procent av de ”inneboende” i de olika crackhouse var kvinnor. Unga mammor lämnade sina barn för att ha råd med ännu en fix. Merparten av dem blev tvungna att försörja sig på prostitution.

Det svåra crackepidemin under början av 80-talet till början av 90-talet sammanföll med hip hopens framväxt i USA. I den innerstadsslum som bildades i många amerikanska storstäder under 80-talet växte den hip-hop genre som kallades gangsta-rap fram. Redan från början fick Gangstagenren massiv kritik för att den ansågs förhärliga våld och kriminalitet, istället för att ta avstånd från den. De våldsamma texterna avfärdades som smaklöst effektsökeri.

Nu måste man ha i åtanke att de flesta av de här gangstarapparna själva var uppväxta, och i många fall levde, i slummen. Man blir en produkt av den miljö och kultur man lever i. Rapparna skildrade helt enkelt sin verklighet. Sin vardag. Och den bestod av våld, droger och död.

Den kanske främsta av östkustens gangsta-rap grupper var Public Enemy eller ”Prophets of Rage” som de också kallade sig för. Nu vore det en överdrift att påstå att vare sig Chuck D eller Flavor Flav levde i något slags drogghetto. De bägge universitetsutbildade medelklasskillarna var knappast representativa för Bronx slum. Å andra sidan var Public Enemy mer än väl medvetna om de svartas umbäranden i slummen.

Public Enemy var kontroversiella redan när de kom på grund av medlemmarnas frispråkiga stil i politiska och sociala frågor. Än mer kontroversiella blev de av Chuck D:s sympatier för islam och hans uttalanden om judar och den vita medelklassen.

Bandets andra album It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back tog popvärlden med storm när den kom. Med sina tunga, intensiva rytmer, råa hip-hop sound och politiskt laddade texter blev den omedelbart utsedd till en av hip-hopens absoluta mästerverk. Albumet nådde förstaplatsen på R&B-listan och gjorde även bra i från sig på poplistan. Allt som allt sålde It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back i en miljon exemplar, en mycket hög siffra för ett rapplatta vid den här tiden.

En av de mer framträdande låtarna på albumet är ”Night of the Living Baseheads”. En larmande, funkig och rasande uppgörelse med crackets härjningar. Där gruppen använder skräckfilmen Night Of The Living Dead för att beskriva crackmissbrukarna.

Vid den här tidpunkten var låtar om freebasemissbruket ganska sällsynta. Så sent som 1988 hade sånger om crackepidemin varit begränsade till enstaka albumspår hos vissa hip hop-artister. Men nu tog Public Enemy saken i egna händer med sin filmiska video till “Night of the Living Baseheads”, som rullade dygnet runt på hip hop-program som Yo! MTV Raps och BET’s Rap City.

Videon gav medelklass Amerika en osminkad bild av baseheads, aka crackmissbrukarnas, smutsiga värld. Med scener som visade utslagna knarkare, hycklande rasister och konsertbilder framför Audubon Ballroom (där Malcolm X mördades) var videon ett perfekt exempel på Chuck D:s famösa uttalande om att: “Rap is the CNN of the ghetto.” Videon visade också att det inte bara var svarta amerikaner som berördes av kokainepidemin, då videons fiktiva teveteam stormade ett kontor på Wall Street och visade hur börsmäklare snortade det vita guldet.

”Night of the Living Baseheads” innehåller inte mindre än 45 samplingar utöver basen och rytmen. Låten är inte bara en uppgörelse med droganvändandet i sig. Den berättar historien om ett samhälle som gått förlorat. Hur knarket vänder svarta mot svarta. Om en drogkultur där det inte finns några vinnare – bara förlorare.

Outtalat tar låten också upp myndigheternas svek och undlåtenhet. Hur de styrande har skurit ner på socialbidrag och offentliga jobb. Vilket lämnat många unga svarta åt deras eget öde.

Crackets popularitet dalade ordentligt i början av 90-talet. Även om freebase inte är ett lika stort problem i USA idag, som det var under 80-talet, är crackanvändandet fortfarande ett stort problem i de fattiga områdena. ”Night of the Living Baseheads” lever kvar som en påminnelse om alla de generationer av unga svarta som gick förlorade av crackets härjningar.

 "Rap is the CNN of the ghetto.”
                                                                                  Chuck D
 

A Crack Dealer's Ten Crack Commandments:

  1. Never let anyone know how much money you have

  2. Never let anyone know what your next move will be

  3. Trust no one

  4. Never use what you sell

  5. Never give credit

  6. Never sell out of your own home

  7. Keep family and business separate

  8. Never pack your stash on your person

  9. If you're not being arrested, never be seen communication with police

  10. G.C.G.C Great consignment, grave confinement

 

I julinumret av The Source 1994 publicerades en artikel, ”On the rocks: From 1984 to 1994, Ten years of crack”, om den svåra crackepidemin. I en faktaruta till artikeln fanns cracklangarens tio budord, några basala förhållningsregler för att ”överleva” i branschen.

 

Lyssna på låten här:

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela