Låten och inspirationen

You're the Top

Cole Porter I 1934

You're the nimble tread of the feet of Fred Astaire,
You're Mussolini, You're Mrs Sweeny ...

“Dirty Duchess” blev gravid vid 15, hade 88 älskare och tog ökända porrbilder. Hon ställde till med en stor skandal i 60-talets Storbritannien med sitt syndiga leverne. Bland bevisen i den värsta skilsmässoprocess kungariket skådat, fanns sexbilder på hertiginnan endast iförd ett pärlhalsband samt en skamlös polaroid på en mystisk man.

Att ta med Cole Porter på den här bloggen är definitivt att tänja på gränserna för bloggens tema. Det är väl tveksamt om låten uppfyller kriterierna för en rocklåt. Men även om “You’re The Top” inte rockar. Så gör definitivt låtens huvudperson det. Historien om hertiginnan av Argyll är helt enkelt för oemotståndlig för att inte ta med.

Men vi tar det från början. Hertiginnan föddes 1912 som Margaret Whigham, det enda barnet till en skotsk mångmiljonär. I hennes biografi The Grit in the Pearl: The Scandalous Life of Margaret beskrivs hon som en “Daddy’s girl” som växte upp med en frånvarande pappa och en svartsjuk mamma som gjorde allt för att påminna Margaret om alla hennes tillkortakommanden.

Margaret Whigham var en erkänd skönhet och blev snabbt en favorit i den tidens innekretsar. Hon sågs ofta i vimmelspalterna och uppvaktades av alla slags celebriteter. På en semester på Isle of Wight blev hon, endast 15 år gammal, gravid med den blivande filmstjärnan David Niven (som då var 17 år). Nyheten slog naturligtvis ner som en bomb i det Whighamska hemmet.“All hell broke loose”, berättar familjens kokerska Elizabeth Duckworth i biografin. Margarets rosenrasande far skickade diskret iväg henne till en klinik i London, där hon fick genomgå abort.

Margaret Whigham var vacker, slagfärdig och charmig. Hon blev snabbt populär bland det motsatta könet. Hertiginnan gillade män och kärleken var ömsesidig. På kändisfesterna gjorde hon succé. Hon frotterade sig med kungligheter, filmstjärnor och miljonärer. Sprang på premiärer och välgörenhetsfester. Hon var en societetskvinna av rang. Mittpunkten i 30-talets jet-set.

Och männen stod i kö efter hennes gunst. I sitt hem i det exklusiva Mayfair umgicks hon med den tidens kändisar som pjäsförfattaren Noel Coward, skådespelaren Cary Grant och oljemagnaten J. Paul Getty.

Det var nog många i hennes familj som andades ut när hon till slut bestämde sig för att stadga sig. 1933 gifte hon sig med den världsberömde amerikanske golfspelaren och gamblern Charles Sweeny. Det var det årets stora kändisbröllop. Tusentals åskådare följde bröllopsföljet och kravallpolis fick kallas in, och stänga av gator kring kyrkan, för att hålla undan folkmassorna.

Äktenskapet med Sweeny verkar ha varit relativt lugnt. Makarna fick tre barn tillsammans (varav det ena dog i barnsäng) och de skilde sig 1947. Några år tidigare hade Margaret Whigham varit en hårsmån från döden när hon föll nerför ett hisschakt.

1951 var det dags för det andra äktenskapet. Under mycket pompa och ståt och ett regn av konfetti gifte hon sig med den 11:e hertigen av Argyll, Ian Douglas Campbell, det tredje av hans sammanlagt fyra äktenskap, och över en natt blev hon hertiginnan av Argyll. Eller helt enkelt bara “hertiginnan”. På bröllopsfotot kan man se hur hertigen bär Margaret över tröskeln till hans stora slott, Inveraray Castle, i norra England.

Livet lekte. Paret levde i en tillvaro av lyx och överflöd. Skidsemestrar i St Moritz, segelturer i Bahamas, jobba på solbrännan i Biarritz. Modeskaparna och journalisterna trängdes kring den inflytelserika hertiginnan som aldrig gick upp innan klockan elva på morgonen och alltid inledde dagen med sin dagliga manikyr och pedikyr.

Eller som hertiginnan själv beskrev sin tillvaro: “I had wealth, I had good looks. As a young woman, I had been constantly photographed, written about, flattered, admired and was included in a ‘Ten Best-Dressed Women in the World’ list. 'The Top’ was what I was supposed to be. I had become a duchess and mistress of an historic castle. Life was apparently roses all the way.”

Nu blev det inte en dans på rosor hela vägen. Redan efter några år började äktenskapet knaka i fogarna. 1954 anklagade hertigen henne offentligt för att vara otrogen. Han sade sig ha bevis för en lång rad affärer med olika personer, bland annat den den kände komikern Bob Hope och den franske artisten Maurice Chevalier. Helt tagna ur luften var nog inte hertigens misstankar.

En varm dag 1958 arbetade den lokale 17-årige grabben Michael Thornton på Argylls ägor. Han har senare vittnat om hur Margaret bjöd in honom till slottet på en drink och erbjöd honom ett bad. När han låg i badkaret klev plötsligt hertiginnan ner – spritt språngande naken. Det gick inte att ta miste på hennes avsikter.

Vid det här laget hade hertigparet separerat. Hertigen hade, med hjälp av ett domstolsbeslut, belagt henne med ett tillträdesförbud till slottet (som hon hade renoverat för 100 000 pund av sina egna pengar).

1959 la hertigen in en ansökan om skilsmässa. Det skulle bli den längsta, mest kostsamma och snaskigaste skilsmässan i Storbritanniens historia. Hertigen, som vid det här laget refererade till sin fru som “S” - “S” som i satan - skyllde alla sina bekymmer på hennes otrohetsaffärer. Medan Margaret å sin sida uppgav att det var hertigens drickande som var roten till relationsproblemen.

Hertigen fullföljde dock skilsmässoansökan och motiverade den med att Margaret varit otrogen. I samma veva anklagade Margaret honom för att ha haft en affär med sin egen styvmor, en anklagelse som hon sedermera drog tillbaka och snällt betalade 25 000 pund i skadestånd när hon blev stämd för det.

Det fru Argyll (som hon numera hette) dock inte kände till var att hertigen hade trumf på hand. Utan att hon visste om det hade han, övertygad om att han skulle finna det han sökte efter, brutit upp hennes privata skrivbord i lägenheten i Mayfair. Där hade han hittat hennes dagbok. I dagboken hade Margaret markerat alla intima möten med ett “V”. Han fann också kärleksbrev samt tretton milt sagt mustiga polaroidfoton.

På bilderna, tagna genom en immig badrumsspegel, framträder hertiginnan, när hon oralt tillfredsställer en okänd man. Det är bilder på Margaret i en sexakt, en okänd man som tillfredställer sig själv, erigerade penisar, fellatio och en lång rad andra oanständigheter. På ett flertal av bilderna hade någon skrivit glada kommentarer som: ”Before”, ”Thinking of you”, ”During–oh” och ”Finished”. Men den bild som fick mest uppmärksamhet, i medierna benämnd “headless man”, visade hertiginnan rakt framifrån, tittandes in i kameran, naken bredvid en likaledes naken man. Det gick dock inte att se mannens ansikte, då bilden slutade vid halsen.

Det var nu Margaret gick från att ha varit “duchess” till att bli “dirty duchess”. Man påstod att hon hade 88 älskare bland dem minst två ministrar, berömda skådespelare och tre kungligheter. Men framförallt var det den ”huvudlöse mannen” som skapade rubriker. Vem var han? Spekulationerna gick genast i gång.

Nu måste man ha i åtanke att detta var mitt under den så kallade Profumoaffären*. Det här var ännu en katastrof för regeringen Macmillan. Här hade man alltså en kvinna som Gud endast visste hur många hon hade legat med. Och det var inte en minister, utan flera. Bara tanken måste ha sänt kalla kårar hos premiärministern. Det gick så långt att hertigen var tvungen att posera naken inför polisen för att kunna utesluta att torson inte var hans.

Det spekulerades vilt vem den ”huvudlöse” kunde vara. Hertiginnan hade många älskare så det fanns ett flertal att välja mellan. Namn som dök upp var transportminister Ernest Marples, den tyske diplomaten Sigismund von Braun, hennes vän Peter Combe, ministern ansvarig för kolonierna Duncan Sandys, filmstjärnan Douglas Fairbanks jr, bara för att nämna några.

Efter flera års förberedelser och juridiskt käbbel gick Argyllmålet upp i rätten i mars 1963 – samma månad som Profumo ljög för The Commons om hans relation med Christine Keeler. Profumo avgick i början av juni. Samtidigt skakades nu Macmillanregeringen av ännu en skandal. Under ett stormigt regeringsmöte tvingades Duncan Sandys, som dessutom var Churchills svärson, erkänna att det var han som ryktades vara älskaren på de ökända bilderna. Han erbjöd sig nu att avgå. Men Macmillan övertalade Sandys att stanna sedan han uppvisat ett läkarintyg från en välrenommerad Harley Street doktor att pubeshåren på bilderna inte överensstämde med hans egna.

Här stannar vi ett tag. Polaroidkort? I slutet av 50-talet? Det som vi kallar Polaroidkamera lanserades på bred front först 1963. Faktum är att vid den här tidpunkten fanns det endast en polaroidkamera i hela Storbritannien. Och den tillhörde försvarsministeriet.

Hertiginnan avslöjade ingenting. Men enligt hennes vän Paul Vaughan gav hon visa antydningar att de kunde vara Sandys: “She did say to me quite clearly that ‘Of course, sweetie, the only Polaroid camera in the country at this time had been lent to the Ministry of Defence’. If that wasn’t running a flag up the pole, I don’t know what was.”

Förhandlingen pågick i elva dagar. I maj 1963 hade rätten kommit till ett avgörande. Domaren Lord Wheatly beviljade hertigens hans skilsmässa på grund av Margarets otrohet med sin vän Combe. Domaren hade svårt att dölja sin avsmak när han läste upp motiveringen: “There is enough in her own admissions and proven facts to establish that by 1960 she was a completely promiscuous woman whose sexual appetite could only be satisfied with a number of men.”

Han fortsatte:

"She had ceased to be satisfied with normal relations and had started to indulge in disgusting sexual activities. Her attitude to marriage was what moderns would call ‘enlightened’ but which in plain language was wholly immoral.’’

Komplett promiskuös? Vidriga sexuella aktiviteter? Dåtidens dom var hård mot Margaret. Helt klart bröt hon mot den tidens konventioner. Idag skulle man nog någon knappast lyfta på ögonbrynen åt hertiginnans erotiska eskapader. Med dagens mått skulle hon snarare kallas för frigjord eller självständig.

Som ett bevis på hur omtalad hon var finns hon även omnämnd i en Cole Porter sång. Hyllningen till henne: ”You're the Top” kom med på den numera sorgligt bortglömda musikalen Anything Goes som innehöll dåtida hits som ”I get a kick out of you” och ”Anything goes”. Musikalens mest populära nummer var dock ”You're the Top”.

I låten försöker en man och en kvinna överträffa varandra med komplimanger. Det är en lekfull låt som innehåller en orgie av rim. När det var dags för musikalen att gå upp på brittiska teatrar lät man författaren PG Wodehouse göra om delar av låtens text för att bättre tilltala den engelska publiken. Och det var han som ändrade den amerikanska texten från: ”You're an O'Neill drama / You're Whistlers Mama!” till ”You're Mussolini / You're Mrs Sweeny”. Vid den här tidpunkten var Margaret så känd och man nämnde henne i samma andetag som ökända diktatorer och världsberömda skådisar.

Under alla dessa år har mysteriet med den huvudlöse mannen inte lämnat britterna någon ro. I åratal har det spekulerats vem det kan vara. Häromåret visade brittiska Channel 4 en dokumentär om det uppmärksammade fallet: Secret History: The Duchess and the Headless Man. Den kunde avslöja att regeringen Macmillan tillsatt en hemlig utredning för att ta reda på vem mannen på polaroidbilderna var. Det visade sig inte vara en man – utan två.

Det var kommentarerna på fotona som fällde avgörandet. En handstilsexpert kallades in. Han kunde visa att de handskrivna noteringarna var skrivna av Douglas Fairbanks jr. Samtidigt visade rapporten att bilderna kom från Duncan Sandys kamera.

Margarets fall från toppen blev långt och utdraget. Efter skilsmässan började Margaret Argylls ekonomi att svikta. Hertiginnan var fortfarande en flitig gäst på diverse kändisfester men hennes Haute couture-kläder blev allt mer slitna. För att få in lite inkomster öppnade hon sitt hem, ett tretton sovrum stort hus i Londons Upper Grosvenor street, för turister. Men den företagsidén gick inget vidare. Istället började hon skriva en vimmelkolumn för Tatler kallad “Stepping Out with Margaret Argyll” men även det här floppade.

1978 sålde hon huset och flyttade in i en penthouselägenhet inte lång från Grosvenor House Hotel. Men allt eftersom inkomsterna sakta men säkert sinade fick Margaret flytta ner våning för våning i huset.

Viss lyx vägrade Margaret dock avstå från. Eftersom hertiginnan knappt kunde koka ett ägg, så behöll hon livet ut sin kammarjungfru. Detsamma gäller alla hennes pudlar. 1993 dog Margaret vid en ålder av 80 år. Utfattig. Utblottad. En sak gav hertiginnan dock aldrig upp: Hon avslöjade aldrig vem den huvudlöse mannen var.

 

*John Profumo, som var försvarsminister i Harold Macmillans konservativa regering, hade en kärleksaffär med en ung toplessdansös; Christine Keeler. Keeler hade samtidigt ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Eugene Ivanov.

 

Lyssna på låten här: