Låten och inspirationen

The Happiest Days of Our Lives

Pink Floyd I 1979

How can you have any pudding when you haven’t eaten your meat!? 

Cambridgeshire High School for Boys, eller ‘County’ som den kallades i folkmun, var en högstadieskola bara ett stenkast från centrala Cambridge. Skolan var inrymt i en dyster och mörk gammal edvardiansk röd tegelbyggnad. Under första världskriget hade byggnaden rekvirerats av Cambridgeshire regiment och använts som regemente. Arvet från tiden skolan inhyste militärer levde kvar. Det satt liksom i väggarna.

County hade en mycket stram regim. Man hade ett rykte och en tradition att bestraffa elever för diverse olika förseelser som ett led att upprätthålla disciplinen. Precis som tusentals andra skolor gav man eleverna spö. Vilket på den här tiden inte bara var lagligt utan också något som uppmuntrades. Ett stort antal av lärarna hade satt i system vad som i dag skulle betraktas som fysisk och psykisk misshandel. Det var här Pink Floyd medlemmarna Roger Waters och Roger ‘Syd’ Barrett gick i skolan tillsammans med designstudion Hipgnosis skapare Storm Thorgersen.*

En av deras lärare, ACV ‘Satch’ Foster, undervisade i tyska och historia. Han var född 1920 och hade tjänstgjort som löjtnant i artilleriet under andra världskriget. Satch hade svart humor och en bitande sarkasm. Han hade som vana att köra in fingrarna i elevernas hår när de satt vid bänken och sakta trycka ner deras huvud tills det pressades mot träskivan. Svarade eleverna fel på en fråga kastade Satch sin krita mot dem och han missade aldrig.

Vid ett tillfälle dök det upp en handskriven skylt på dörren till hans arbetsrum med orden “ARBEIT MACH FREI”. Det är till dags dato oklart om det var någon busig elev eller Satch själv som hade satt upp den. Men Satch lät den i alla fall sitta kvar. Det är den här tiden i skolan som Roger Waters skildrar i sin låt “The Happiest Days of Our Lives”:

When we grew up and went to school
There were certain teachers who would
Hurt the children any way they could
By pouring their derision
Upon anything we did
Exposing every weakness
However carefully hidden by the kids
But in the town it was well known
When they got home at night, their fat and
Psychopathic wives would thrash them
Within inches of their lives

Satch och hans lärarkollegor är förevigade i låten med utrop som: “WRONG! Do it again”, “Hey YOU! Stand still laddie!!” (laddie var en av Satch favorituttryck) eller den oförglömliga: “How can you have any pudding when you haven’t eaten your meat?”

Eleverna på 'County' fick spö. Mycket spö. Och allt dokumenterades noggrant i rektorns stora svarta liggare: ”The Punishment Book”. Här kunde man bland annat läsa att fjortonårige Roger Waters 1958, som straff för att han glömt skolkepsen hemma (något lärarna meddelat rektorn), fick tre rapp över fingrarna med rektorns käpp.

Bestraffningarna utfördes i regel av rektorn, Arthur Eagling, själv. De flesta av skolans elever hade någon gång fått smaka på hans långa bambukäpp. Eagling var fast besluten att fortsätta skolans militära tradition och vårda dess rykte som disciplinens högborg.

Arthur Eagling, som de flesta i hans generation, hade en ganska okomplicerad syn på pedagogik. Utbildning handlade egentligen inte om lärande - utan snarare om fostran. Genom lydnad skulle barnen formas till fogliga samhällsmedborgare. Helst skulle eleverna vare sig synas eller höras. Gjorde någon sig hörd skulle den snabbt tryckas ner. Alla individuella uttryck skulle effektivt kväsas med hjälp av våld och sarkasm. Barn mådde bäst av det.

Generation efter generation av unga britter fick stryk i skolan. Det var först 1986** som skolaga förbjöds i allmänna skolor och avskaffades. I privata skolor skulle det dröja ända fram till 1998 innan det även där blev olagligt. För miljoner britter har deras barndom präglats av prygeln. Och allt dokumenterdes omsorsgfullt av lärarna.

Nu är Roger Waters inte den enda rockartist som fått stryk av lärarna. Även Morrissey fick smaka på käppen. Något han målande har beskrivit både i sina memoarer och i sina låtar. På 70-talet bodde Morrissey i Manchesterförorten Stretford och gick på högstadiet St Mary's Secondary Modern. St Mary's var en katolsk skola och kristendomen kom alltid i första rummet med dagliga böner, religiöst färgad undervisning, anti-abort upplysning och fredagsmässa. Fokus låg på uppfostran och disciplin. Rektor var en gammal arméveteran vid namn Vincent ”Jet” Morgan. Morrissey har träffsäkert beskrivit både Morgan och skolan i sin låt ”Headmaster's Ritual”. I sin biografi Autobiography beskriver Morrissey Morgan som ”militantly empirical”. Med sin gråa kostym och sina tjocka glasögonbågar.

Sir leads the troops
Jealous of youth
Same old suit since nineteen sixty two

He does the military two-step down
The nape of my neck

Vincent Morgan hade som vana att göra dagliga morgoninspektioner. När eleverna var uppställda kollade rektorn att fingernaglarna var propert kortklippta, skorna putsade, att det inte fanns några fläckar på skoluniformen och att skolslipsen var korrekt knuten. Skulle inte skoluniformen vara i perfekt ordning kunde man kallt räkna med var pojkarna på St Mary's kallade ”The Whip”.

”The whip” innebar att inne på rektorns kontor få rapp på knogarna med en käpp eller på stjärten med en livrem. Att få sex stenhårda snärtar över skinkorna gjorde att många av de yngre eleverna hade svårt att gå efteråt. Detsamma gäller att det var svårt att ”knyta” handen om man fått smaka på rottingen över baksidan av handryggen.

Nu var det inte bara rektorn som misshandlade eleverna. De andra lärarna utnyttjade varje tillfälle att ta ut sina aggressioner på barnen. Och ge dem ett rejält kok stryk. Det behövde inte nödvändigtvis vara något eleven gjort, det kunde handla om ilska över den tråkiga miljön på skolan, den dåliga lönen eller bara frustration över tillvaron i allmänhet. I sina memoarer beskriver Morrissey att i synnerhet gympalärarna var hårda mot eleverna.

Morrissey beskriver sina erfarenheter på St Mary's som: ”Five confined years that will answer no purpose.” Om Morgan skriver han: busies himself day after day with the beatings of small boys. And it goes on, and on, and on, and on – leading nowhere, achieveng nothing … each day is kafkaesque in it's nightmare. The school offers nothing at all except a lifelong awareness of hate as a general truth. Encouragement is not on any curriculum.”

När The Smiths släppte ”Headmaster's Ritual” blev det ett himla liv. Manchesters skolförvaltning protesterade och deklarerade att ingen av deras lärare någonsin behandlat studenterna på ett sådant brutalt sätt och försökte också få låten bannlyst – men utan resultat. Nu fick Morrissey inte bara stryk i skolan. Han fick stryk hemma också. Något han har skildrat i sin låt ”Barbarism Begins at Home.”

I år är det 40 år sedan Pink Floyd släppte albumet The Wall. Man kan kalla The Wall för vad man vill: konceptalbum, rockopera, psykodrama et cetera. Det enklaste är kanske att benämna det för det är: Ett mästerverk. Inte nog med att det skildrar Roger Waters egna själsliga mörker. Albumet är dessutom nästan kusligt profetiskt i sina förutsägelseer om framväxten av den moderna fascismen och främlingsfientligheten.

Till den här plattan kallade man in Bob Ezrin som producent. Ezrin var populär under 70-talet och hade jobbat Lou Reed, Kiss, Alice Cooper och Peter Gabriel. Det var Ezrin som låg bakom mästerverk som Lou Reeds Berlin och Alice Coopers School's out.

Med på albumet fanns ”The Happiest Days of Our Lives”. Låten är bara en minut och 46 sekunder lång. Den inleds med helikopterljud och röster från gastade lärare. Roger Waters rabblar sedan texten som om det vore en besvärjelse. Sången övergår sedan till en av Pink Floyds största hits: ”Another Brick in the Wall, part 2”.

Bob Ezrin hade använt sig av en barnkör på Alice Coopers hit ”Schools out” och nu ville han göra detsamma på ”Another Brick in the Wall, part 2”. Och dessutom producera den som en discolåt. Bandet var tveksamma men lät Ezrin få i genom sina idéer. Resultatet var briljant. ”Another Brick in the Wall, part 2” är en hymn mot allt var förtryck och skolaga heter. Med kören, skolbarn från Islington school, som mässar: ”We dont need no education, we dont need no thought control ...”

Roger Waters skrev den som en protest mot det rigida brittiska skolsystemet. Det blev naturligtvis ett ramaskri i kungadömet när låten släpptes. Centrala Londons skolförvaltning protesterade och kallade låten: ”Scandalous”. Och från 10 Downing Street meddelades det att även Margaret Thatcher hatade den. Låten var en pungspark mot myndigheterna och den etablerade skolkulturen som fanns i Storbritannien vid den här tiden.

Häromåret, i samband med Pink Floyds 50-års jubileum 2017, visade en retrospektiv utställning (Pink Floyd: Their mortal remains) med bandets memoribilia. Här kunde besökarna bland annat se instrument, scenrekvisita, arkitektskisser, handskrivna texter, skolfoton men även ‘County’s ”punishment book” och rektor Eaglings bambukäpp.

”The Happiest Days of Our Lives” bevisar också en annan sak. Lärarna på Cambridgeshire High School for Boys lyckades aldrig med sitt uppsåt. De lyckades aldrig stöpa Roger Waters i en form. Det hjälpte inte att ge honom rapp på fingrarna. Han lät sig inte fogas, han lät sig inte tryckas ner. Många menar att skolans brutala system skapade många offer och gav dem ärr för livet. Roger Waters lyckades vända det till något kreativt.

Lyssna på låten här: