Låten och inspirationen

Riot Act

Elvis Costello & The Attractions I 1980 

Riot act, you can read me the riot act
You can make me a matter of fact
Or a villain in a million

Föreställ dig att du vaknar upp en morgon efter en blöt kväll på krogen med århundradets baksmälla. Kallsvettig. Stel i kroppen efter legat fullt påklädd på golvet hela natten. Munnen torr som en öken, pulserande huvudvärk och med en svag förnimmelse av att du gjort något dumt kvällen innan.

Det var nog så Elvis Costello kände sig när han slog upp ögonen och det sakta men säkert gick det upp för honom vad han gjort under seklets värsta juniorfylla. Men vi tar det från början.

Allt började med att The Stephen Stills band och Elvis Costello & The Attractions av en slump strålade samman på The Holiday Inn Bar i Columbus, Ohio, efter att bägge hade haft en spelning på olika ställen i stan den här kvällen den 15 mars, 1979. Inledningsvis var allt gemytligt med lite munhuggning banden emellan. Lite gliringar mellan medlemmar ur den gamla hippiegenerationen och ungdomarna från New Wave-vågen.

Costello var redan full när Stephen Stills och hans kompisar kom in i baren. Och fullare blev han. Och ju mer packad Elvis blev, desto styvare i korken. Han gjorde allt för att provocera sina äldre kollegor. Stephen Stills tröttnade ganska snart på att lyssna på den packade britten och gick upp och la sig. Körsångerskan Bonnie Bramlett stannade dock kvar och fortsatte att argumentera med Costello, som i sin tur blev allt mer nedlåtande och raljerade frisk med Amerika och dess med heliga rockstjärnor. När klockan var två på natten beskrev han James Brown som en ”jive-arsed nigger” och Ray Charles som en ”blind, ignorant nigger”.

Men nu hade Bonnie Bramlett fått nog. Som ett svar tryckte hon upp 24-åringen mot en vägg och gav honom en käftsmäll. Slagsmål utbröt men bartendern gick snabbt emellan och lyckades sära kombattanterna.

Nu trodde nog många att bråket slutade här. Men så blev det inte. Någon dag senare gick Bramlett ut till pressen med sin version av händelsen (vilka elaka tungor menar handlar mer om att få publicitet för egen del). Hon skräd inte orden.

Det blev en sjuhelvetes skandal. Tidningarna frossade i händelsen. Drevet gick. Elvis Costello blev brännmärkt som rasist och hans stadigt ökande popularitet i USA avstannade. Dödshoten mot New Wave-artisten kom i hundratal. En presskonferens i New York riggades snabbt för att stoppa spekulationerna och ryktesspridningen och ge Elvis Costello en chans att förklara sig själv.

Elvis berättade sin version inför den församlade presskåren. Ja, han hade varit full. Han var trött och utsliten efter allt turnerande. Han är inte rasist. Han sa: “It became necessary for me to outrage these people with the most offensive and obnoxious remarks I could muster to bring the argument to a swift conclusion and rid myself of their presence.”

Elvis Costello erbjöd sig en ursäkt, men vägrade be om förlåt.

Ray Charles blev naturligtvis tillfrågad om en kommentar till kontroversen. Men soulikonen hade ingen större lust att fördjupa sig i den: ”Drunken talk isn’t meant to be printed in paper.” Under tiden hade medlemmarna i den amerikanska delen av Rock Against Racism, där Elvis Costello & The Attractions var ett av huvudnumren, beslutat sig för att ge Costello sparken från den resterande delen av turnén. En ironi i sammanhanget är att de behöll konsertaffischerna från den europeiska delen av turnén med bilder på Costello.

Elvis återvände med svansen mellan benen till Storbritannien. Och den obehagliga händelsen i Columbus verkade sakta men säkert försvinna från allmänheten medvetande. Men inte helt. I över 35 år har Elvis i olika intervjuer varit tvungen att ständigt svara på frågor vad som egentligen hände den här kvällen. Ju äldre han har blivit, desto mer perspektiv har han fått över händelsen. Han uppger att det var stressen av det intensiva turnerandet som gjorde att han tappade omdömet. På scenen var Elvis Costello känd för sin vassa tunga och bitande sarkasm. Någonstans smittade hans scenpersonlighet av sig på hans privata jag. Han blandade ihop rollerna och sa saker ha egentligen inte menade.

Efter tre succéalbum, My aim is true, This years model och Armed Forces var det dags för Elvis Costellos fjärde fullängdare. Året efter barbråket, 1980, släppte Elvis Costello sitt hyllade album Get Happy!! Hela albumet känns som en reaktion mot vad som hände i Columbus. Om Costellos tre första plattor var New Wave är Get Happy!! fylld med R&B och soul. Referenserna till den svarta musiken finns i varenda låt. Till och med albumomslaget är retro.

Med på plattan fanns den långsamt brinnande R&B balladen ”Riot Act”. En liten pärla i Costellos omfattande produktion. Låten är Costellos Mea Culpa. Hans svar som artist på händelsen i Columbus. Sången är uppenbart en reaktion på vad han hade sagt och hur medierna hade behandlat honom:

Riot act, you can read me the riot act
You can make me a matter of fact
Or a villain in a million
A slip of the tongue is gonna keep me civilian

Här är det en trotsig Elvis Costello som framträder. Grinig för att man har ifrågasatt hans innersta värderingar och ståndpunkter. Och grinig för att man gjort en cirkus av det. I låten drar han paralleller till den brittiska motsvarigheten till våldsamt upplopp; Riot act som polisen förr i tiden använde för att arrestera personer som uppvisade minsta tecken på att vara gapiga eller uppstudsiga. För det var så han kände sig. Som en brottsling. Dömd och förödmjukad.

Så sent som hösten 2013 berättade Elvis Costello på nytt om händelsen i en intervju med The Roots trummis (och Costellos samarbetspartner) ?uestlove: It’s upsetting because I can’t explain how I even got to think you could be funny about something like that,” sa Costello och fortsatte: “I’m sorry. You know? It’s about time I said it out loud.”

Det är mänskligt att fela. Ibland blir man för full. Ibland smiter någon dum kommentar från ens mun. Men man ska inte behöva bli korsfäst för det. Elvis har gjort bot för sina gärningar genom att ge mänskligheten ”Riot Act” och en lång rad andra bra låtar.