Låten och inspirationen

No Distance Left To Run

Blur I 1999 

It's over
You don't need to tell me

Bakom varje stor man finns en inflytelserik kvinna sägs det. Rock’n’roll historien är full av låtar som handlar om en och samma kvinna. Kärlekskranka rockartister som ventilerar sina känslor av hat, lust, ömhet, saknad och bitterhet. En av de mest omsjungna kvinnorna är Justine Frischmann.

Justine föddes 1968 som det andra barnet i en synnerligen välbärgad familj. Modern var av rysk/judisk börd. Pappan var en ungersk jude. Efter att ha överlevt Auschwitz kom han som 14-åring till Storbritannien som flykting. Han utbildade sig till civilingenjör och gjorde snabbt en karriär i efterkrigstidens England. Pappa Frischmann gjorde en smärre förmögenhet på sina stora kunskaper inom teve- och radioteknik och snart blev han en delägare i ett stort företag. Justine växte upp i stor villa i Twickenham. Hon har själv beskrivit att familjen levde i ett sorts utanförskap. Trots att de var rika, var de utlänningar. Grannarnas relation med familjen Frischmann präglades av kyla och avståndstagande.

1988 hade Justine precis börjat studera till arkitekt på University College i London. På samma skola pluggade en viss Brett Anderson till stadsplanerare. Det dröjde inte länge förrän de två blev ett par och flyttade in till en lägenhet i London som Justines pappa hade bekostat. Brett Anderson var fullt sysselsatt med att repa med sitt band Suede. Snart var även Justine var medlem i bandet som kompgitarrist bakom Bernhard Butler.

Till att börja med var förhållandet med Brett bra. Men paret var bara några och de tjugo. Det fanns även andra saker i tillvaro som lockade. Som till exempel karriären som rockmusiker eller droger. Under många år brottades Brett Anderson med ett seglivat heroinmissbruk som uppkom under de här åren. Efter några månader upptäckte Justine att hon och Brett långsamt börjat glida ifrån varandra.

Vid samma tidpunkt dök en annan yngling upp på scenen. En ung mager rockmusiker med stora blå ögon: Damon Albarn. Damon uppvaktade Justine flitigt. Han övertygade henne att hon verkligen var kvinnan i hans liv. Att de två var förutbestämda att bli ett par. Efter ett tag märkte Justine att det var Damon hon hade känslor för. Hon bröt upp med Brett och han fick lämna deras gemensamma lägenhet. Istället blev hon ihop med Albarn. Hennes position i Suede var också i ett utsatt läge. Och efter en tid valde hon att lämna bandet.

Under tiden hade Suede gjort sig ett namn på Storbritanniens indiescen. Deras omtalade självbetitlade debutalbum kom 1991. Bernhard Butler hade skrivit musiken och Brett Andersson stod för texterna. Ett flertal av låtarna handlar uppbrottet mellan Justine och Brett. I bittra ordalag vädrar Brett Anderson sin ilska och svartsjuka över att ha blivit dumpad. Känslan av att ha blivit övergiven. De kanske bästa exemplen är ”Animal Lover” och ”Pantomime Horse”.

Både Suede och Damon Albarns Blur utvecklades till de kanske främsta flaggskeppen under britpoperan på 1990-talet. Trots att de bägge männen umgicks samma kretsar avskydde de varandra som pesten. Justine Frischmann har själv beskrivit hur de var som hund och katt och undvek varandras sällskap i det längsta.

Justine å sin sida bildade popbandet Elastica som fick en kort period i rampljuset. I framförallt en av låtarna på bandets debutalbum, ”Never Here”, avhandlar hon förhållandet med Brett. Det är med en brutal ärlighet som hon svarar på hans hätska utfall från Suedes debutplatta. ”Never Here” anses som en av Elasticas allra bästa låtar. Där Brett Andersons sånger om Justine varit poetiska och mångtydiga, var Justines svar rakt och koncist:

I moved straight into your shoes
I took up your cause and answered your phone
I couldn't really imagine
What life was like when I was alone
Then I started to worry (then I started to worry)
I thought of our lives left on the shelf
Too much TV and curry
Too much time spent on ourselves

Damons Albarns och Justine Frischmanns förhållande bildade själva kärnan av den engelska britpopen under 90-talet. Deras liv och leverne var alltid i massmedias blickfång. De fick lära sig att leva ett liv där den engelska tabloidpressen bevakade varje millimeter de tog. Efter några år började även deras förhållande knaka i fogarna.

Justine Frischmanns drogmissbruk hade tagit oanade proportioner. Det som hade börjat med ectasy vid festliga tillfällen och då och då röka en joint, hade gått raka vägen mot heroin. Och Justine satt fast i mardrömmen utan att kunna ta sig ur den för egen maskin.

Samtidigt gick rykten om Damons affärer med andra kvinnor. Damon hade börjat tillbringa allt mer tid på Island. Elakartat skvaller talade om vilda fester och många kvinnor. Det gick till och med så långt att i ett komediprogram på den isländska televisionen visade en sketch där massa isländska kvinnor hävdade att Damon var far till deras barn.

1999 valde Justine och Damon att gå skilda vägar. Förhållandet varade i åtta år och var tidvis ordentligt stormigt. Blurs album 13 som kom samma år handlar mångt och mycket om det havererade förhållandet. 13 avslutas med den svulstiga balladen ”No Distance Left to Run” där Damon Albarn summerar deras gemensamma tillkortakommande.

It's over
You don't need to tell me
I hope you're with someone who makes you
feel safe in your sleeping tonight
I won't kill myself, trying to stay in your life
I got no distance left to run

Vad Justine Frischmann själv tycker att få sitt privatliv behandlat av två av britpopens stora är okänt. Helt klart är att få kvinnor har blivit så avporträtterade inom populärmusiken som rikemansdottern från Twickenham.

”What’s wrong with your mouth?”