Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Försökte CIA mörda Bob Marley?

Publicerad 2020-06-07 17:38:50 i Allmänt,

Ambush in The Night

Bob Marley & The Wailers I 1980 

Yeah, this ambush in the night
Planned by society ...

Den 3 december 1976, lite över nio på kvällen, stannade två vita Datsun utanför Bob Marleys hus på 56 Hope Road i Kingston. Medan den ena bilen långsamt körde upp mot huset, blockerade den andra bilen infarten. Inom loppet av några sekunder, som på en given order, tömdes bilarna på sina passagerare. Sju beväpnade män omringade huset. Två av dem bevakade gräsmattan på framsidan. Resterande besökare avancerade in mot villan.

Huset på Hope Road var som vanligt fullt med folk den här kvällen. The Wailers hade precis repat och satt nu och vilade sig på verandan vid ena gaveln. Inne i köket stod Bob Marley tillsammans med sin manager Don Taylor. Innan någon hade förstått vad som hände började inkräktarna skjuta vilt mot huset.

Villan förvandlades snabbt till ett inferno. Fönsterrutor krossades, trävirket flisade och gipsplattor blev till damm i kalabaliken som följde. Bob skulle precis sätta tänderna i en grapefrukt när han stelnade till vid ljudet av gevärsskott. Det lät som nyårssmällare. Don Taylor som stod med ryggen vänd mot köksdörren kände plötsligt stygn av smärta i benet och föll hjälplös till marken.

Under tiden hade Rita Marley, Bobs fru, försökt fly huset tillsammans med de fem barnen och en journalist från Jamaican Daily News. När hon kommit ut på gräsmattan blev hon skjuten i huvudet och stöp mot marken. Rita hade tur. Kulan trängde in precis mellan skalpen och skallbenet.

Inne i huset hade en av inkräktarna, en ung tonåring inte äldre än 15-16 år, avancerat mot den tomma replokalen. Wailersmedlemmen Tyrone Downies flickvän stod precis bakom skytten utan att han upptäckte henne. Den unge mannen vågade inte gå in i replokalen. Han stannade vid dörrposten, slöt ögonen, och tömde hela magasinet in i rummet. Kulorna hamnade i en av orglarna samt i taket.

I köket fortsatte den andre gevärsmannen att tömma sitt magasin mot Bob och Don. När Bob Marley fick syn på den beväpnade ynglingen, trodde han först att det var polisen som kom på rutinbesök. Nu såg han att gevärspipan var riktad mot honom. Skytten avfyrade åtta skott. En träffade diskbänken medan en annan borrade in sig i taket. Fem kulor gick rakt in i Don Taylor, fyra i låret och en i ryggslutet. Den sista kulan träffade Bob Marley. Den snuddade ena revbenet precis under hjärtat och genomborrade hans ena arm.

Utan att veta om det hade Don Taylor räddat Bobs liv. Hans stora kroppshydda hade tagit kulorna som var riktade mot reggaeartisten. I röken och dammet i det sönderskjutna köket kunde de höra gärningsmännen prata med varandra medan de flydde huset. Mirakulöst nog dödades ingen den här kusliga kvällen. En polisbil råkade passera Hope Road mitt under händelserna och fick skurkarna att retirera innan de hunnit avsluta sitt dåd.

Om attentatsmännen varit ute för att mörda Bob Marley och hans familj, så hade de misslyckats. Men Don Taylor var allvarligt skadad och Rita Marley blödde svårt. Bob själv snubblade omkring som i en dimma i köket. Hans khakiskjorta var indränkt i blod. Polispatrullen kallade nu på ambulanser som tog hela sällskapet till sjukhuset.

Det dröjde innan polisen fick upp några spår av gärningsmännen. Först dagen efter hittade polisen en av flyktbilarna. Övergiven i Trenchtown. De sju männens identiteter var dock fortfarande okända. Medan polisens arbete gick långsamt, arbetade Bob Marleys kontakter i Trenchtown desto snabbare. I Don Taylors biografi över Bob Marley beskriver han själv hur det bara tog några dagar innan samtliga sju gärningsmän var uppspårade och identifierade. Endast en lyckades undkomma.

Det visade sig att skurkarna alla var smågangsters i Jamaicas undre värld. Efter att de hade fångats in, ställdes de inför en illegal domstol, ”Ghetto court”, i Kingstons slum. Enligt vissa källor medverkade Bob Marley själv under ”rättegången”. Nästan samtliga av de ”åtalade” nekade till inblandning i mordförsöket. Alla utom en.

Han berättade att gruppen fått utbildning av CIA. Mot betalning av vapen och kokain hade han gått med på att utföra attentatet. Men erkännandet hjälpte honom föga. Samtliga gärningsmän avrättades och de hittades senare av polisen dumpade i olika delar av Kingston. Men CIA? Varför skulle CIA vilja döda Bob Marley? Var amerikanarna rädda att hans musik skulle förvända huvudet på västerländska ungdomar? Knappast.

Här stannar vi till ett tag för att påminna oss hur den politiska situationen såg ut på Jamaica vid den här tidpunkten. 1976 var ett valår. Den sittande premiärministerns Michael Manley (PNP) utmanades av den konservative oppositionspolitikern Edward Seaga (JLP) i valet som skulle gå av stapeln den 16 december. Michael Manley och hans parti PNP kan beskrivas som socialdemokrater. Under deras år vid makten hade Jamaicas ekonomiska situation förvärrats. Arbetslösheten uppgick till närmare 35 procent och det fanns ingen ljusning i sikte. Vad värre var, Manley och hans parti flirtade öppet med Fidel Castros Kuba, och aviserade ett samarbete mellan de karibiska länderna. Något som inte sågs med blida ögon i USA som betraktade Västindien som sin egen bakgård.

Edward Seaga (av elaka tungor kallad "CIAga"), i sin tur, var USA:s man. Han fick finansiellt stöd av amerikanska intressen. CIA-agenter hade under det senaste året blivit en vanlig syn på Kingstons gator. Enligt många observatörer hjälpte CIA till med att understödja och organisera våldet på Jamaica i syfte att skapa ett politiskt kaos som skulle få väljarna att överge Manley till förmån för Seaga.

Den höga arbetslösheten och bottenlöst dåliga ekonomin avspeglade sig i den Jamaicanska vardagen. Våldet höll den lilla ön i ett järngrepp. Varje dag mördades ett stort antal personer. Bland dem många oskyldiga människor. De kriminella ligorna härjade fritt. Föräldrar vågade inte släppa sina barn till skolan. Våldet gick så långt att myndigheterna vid vissa tillfällen under 1976 införde undantagstillstånd.

Och mitt uppe i detta politiska kaos fanns Bob Marley. Jamaicas i särklass populäraste person. För ”Tuff Gong” var mer en lovligt insyltad i den jamaicanska inrikespolitiken. Och politikerna utnyttjade honom för sina egna syften. Det var ingen hemlighet att Manley var en nära vän till Bob Marley och att premiärministern ofta var en gäst i familjens hushåll på Hope Road.

Michael Manley hade som uttalad politisk strategi att försöka fånga upp Jamaicas fattiga. Bland dem alla rastafaris som residerade på öns landsbygd och i det ghettoliknande Trenchtown. Manley utnyttjade deras tro som ett sätt att värva röster. Han hade besökt Haile Selassie i Etiopien och använde sig av deras möte för att skaffa sig trovärdighet bland rastaanhängarna. Han hade bland annat fått en käpp, ”Rod of Correction”, i gåva av den lille kejsaren som han alltid bar med sig.

Nu när valet började närma sig slutspurten hade PNP kontaktat Bob Marley. De ville arrangera en gratiskonsert sponsrad av kulturdepartementet i Kingston bara någon vecka innan valet. Konserten, som gick under namnet ”Smile Jamaica”, skulle ha Marley som huvudartist. För utomstående var det uppenbart att Smile Jamaica skulle bli en gigantisk gratisreklam för den sittande regeringen och definitivt visa valmanskåren att premiärminister Manley hade Bob Marleys stöd. ”Smile Jamaica” var helt enkelt ett evenemang som skulle kunna avgöra valet.

Bob Marley godkännande till att medverka på konserten fick många hos oppositionen att riva sitt hår. När nu beväpnade män någon dag före konserten utförde sitt dåd på Hope Road riktades blickarna genast mot CIA.

Inblandade eller ej. Helt klart är att CIA hade Bob under bevakning en längre tid. Efter Marleys död har CIA offentliggjort en del av det material som de hade samlat in om honom. I dokumenten benämns Marley som ”The Reggae Star”. Marley själv var väl medveten om CIA:s närvaro. I låten ”Rat Race” på albumet Rastaman Vibration tar han avstånd från den amerikanska underrättelseorganisationen.

When the cat's away
The mice will play
Political violence fill ya city, yeah!
Don't involve rasta in your say say
I'm sayin'
Rasta don't work for no CIA

Det finns även en annan teori om vem som kunde ha utfört dådet. Bob Marley var en uppskattad gäst i kriminella kretsar. En kort tid före mordförsöket hade bekanta till Bob Marley varit inblandade i en kupp mot en travbana i Karibien.

En känd jockey hade kidnappats av en av Kingstons ökända brottssyndikat och tvingats till ”lägglopp” de första två omgångarna på Caymanas travbana. Syndikatet gjorde som planerat en förmögenhet men två av de inblandade gärningsmännen försvann till Miami med pengarna.

De två avfällingarna var vänner till Bob Marleys och det dröjde inte länge förrän medlemmar ur syndikatet började dyka upp utanför Marleys kontor och kräva att han betalade sina kompisars skuld. Marley i sin tur avsvor sig all inblandning i bedrägeriet och enligt de som stod Bob Marley nära lyckades aldrig syndikatet med sin utpressning mot Tuff Gong. Men motivet att mörda honom fanns helt klart även från det hållet.

"Smile Jamaica" genomfördes som planerat den 5 december. Bob Marley gjorde en inspirerad spelning. På grund av skottskadan kunde han inte spela gitarr men han kompenserade det genom att dansa desto mera. Vid hans sida körade som vanligt Rita Marley, men med ett stort bandage om huvudet.

Mordförsöket lämnade djupa själsliga ärr hos Bob Marley. Under de sista åren var han ständigt paranoid och plågad över tanken att han blivit förrådd och sviken av sina egna landsmän. Bara några dagar efter "Smile Jamaica"-konserten lämnade Bob Marley landet för en självvald exil på Nassau och i London. Det skulle dröja över ett och ett halvt år innan han återvände till hemlandet.

Ingen enskild händelse har satt så många spår i Bob Marleys låtar som attentatet. Händelsen återkommer som fragment i ett flertal av hans låtar. Där han beskriver mordförsöket, exilen, tvivlen och förräderiet. Hans känslor framträder i låtar som ”Iron Lion Zion”. Men den låt som tydligast tar upp attentatet är ”Ambush in the night” på albumet Survival. En bitter, politisk, uppgörelse med de krafter som blandade sig i Jamaicas inre angelägenheter. För vilka var det som med alla sina pengar skaffade sig makt i öriket?

See them fighting for power
But they know not the hour
So they bribing with their guns, spare-parts and money,
Trying to belittle our integrity now.

Om ”Smile Jamica” avgjorde valet eller ej är skrivet i stjärnorna. Michael Manley vann i alla fall en jordskredsseger. PNP tog hem 47 av de 60 platserna i parlamentet. Men vilka var det som försökte mörda Bob Marley? Gangsters från Trenchtown? Ett internationellt brottssyndikat? Eller kanske CIA? Vem som verkligen låg bakom dåden på 56 Hope Road är fortfarande okänt. Huvudpersonen själv, Bob Marley, uttalade sig nästan aldrig i media om attentatet. I de sällsynta fall han gjorde de förklarade han att gärningsmännen var kända för honom och tillade att deras identitet var ”top secret”. 

”Them come trough the door and start shoot, blood claat. Dat mean me cyaan move. One time I move to one side, and the gun shot flew over deh ... The feelin’ I had was to run hard but God jus’ mov mi in time. His majesty was directing me and as me move me feel like I get high ... I tell yuh, Rasta dangerous.”
Bob Marleys egen kommentar till mordförsöket.
 

 

Lyssna på låten här:

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela