Mississippi Goddam

Nina Simone, 1964 

Oh but this whole country is full of lies

You're all gonna die and die like flies

Söndagsmorgonen den 15 september 1963 var en ovanligt kvalmig och varm brittsommardag. På övervåningen i Sixteenth Bethel Baptist Church i Birmingham, Alabama hade högmässan precis kommit igång. 

I källaren hade barnen och tonåringarna samlas för söndagsskola. Temat för dagens lektion var ”kärleken som förlåter”. Denna söndagsmorgonen såg ut att bli en lugn och vanlig söndagsmorgon. 

Då, klockan 10.22, small det. Under tusendelen av en sekund förvandlades hela kyrkan till ett inferno av damm, bråte och glassplitter. Chockade församlingsmedlemmar samlades på gatan utanför. Svarta män i sina söndagskostymer och kvinnor i klänningar. Spontan stenkastning och bråk uppstod mellan polisen och uppretade svarta.

Snart riktade uppmärksamheten på den totalförstörda källaren. Folk började gräva desperat i rasmassorna för att försöka hitta sina barn. När morgonen hade övergått till kväll stod det klart att fyra unga flickor hade dött i bombdådet: tolvåriga Denise McNair samt Addie Mae Collins, Cynthia Wesley och Carol Robertson alla fjorton år.

Nu var inte det här det första rasrelaterade bombdådet i Birmingham, en medelstor industristad på 350 000 invånare. Mellan åren 1948 till 1958 hade det inte varit mindre än 48 olika bombdåd. Alla olösta. I folkmun hade Birmingham fått smeknamnet ”Bombingham”.

Birmingham var den största staden i delstaten Alabama. Den ansågs som den mest segregerade i hela sydstaterna. Alla visste vilka som låg bakom bombdådet – Ku Klux Klan. Birmingham låg i dess hjärtland, där organisationen hade sitt starkaste fäste.

1866 hade sex före detta soldater från sydstatsarmén, uttråkade på tillvaron efter inbördeskriget i sin hemstad Pulaski, Tennessee, börjat med hyss. De klädde sig i lakan och efter mörkrets inbrott red de över till de svarta områdena och skrämde slag på dess invånare. De svarta, nyligen befriade från slaveriet, trodde ryttarna var vålnader av sydstatssoldater som kom tillbaks för att hämnas. 

De sex upptågsmakarna kallade sitt sällskap på Ku Klux Klan, en böjning av det grekiska ordet för cirkel; Kyklos. Från början var det bara tänkt som upptåg, men när sällskapet märkte effekten av deras upptåg på den svarta befolkningen övergick de nattliga hyssen mer och mer till rena hot och trakasserier.

Klu Klux Klan är världens äldsta terrororganisation. För att förstå dess existens måste man ta hänsyn till den mylla i vilken organisationen sprungit fram. Efter inbördeskriget var de amerikanska sydstaterna i spillror. Många i den vita jordägande klassen hade förlorat allt de hade. Från att ha varit ett rikt, feodalt jordbrukssamhälle, hade det mesta gått förlorat. Hem, egendom, framtid. 

Gårdar som kunde gått i familjeleden i generationer var nu förstörda av kriget. Ur dessa ruiner väcktes bitterhet, hat och en längtan efter hämnd, i synnerhet mot de frigivna slavarna.

Klu Klux Klan började växa när den före detta sydstatsgeneralen Nathan Forrest anslöt sig. Nathan Forrest var synnerlig karismatisk person och hade dessutom en känsla för organisation. Framförallt var det unga arbetslösa vita som sökte sig till sällskapet, hämndlystna efter sydstaternas bittra nederlag. Ryktet spreds sig från mun till mun att KKK kämpade för söderns ära.

Klanen genomgick nu en motstridig förvandling. KKK började visa upp sig offentligt i samhället genom stora massdemonstrationer där samtliga medlemmar gick klädda i sina karaktäristiska vita lakan med huvor. Samtidigt blev den en underjordisk terrororganisation där medlemskapet var hemligt och dolt för insyn.

Målen för terrordåden var främst svarta. De organiserade attackerna skedde oftast nattetid. Utan förvarning kunde ett stort antal bilar dyka upp utanför huset hos en utvald svart familj. I det läget hade familjemedlemmarna bara sekunder på sig att snabbt ta till flykten. Klanmedlemmarna satte eld på huset. Fick de tag i någon i familjen blev de oftast mördade. Män, kvinnor, barn. Som ett tecken på sin makt reste Klanen ett brinnande kors vid det brinnande huset.

Oftast var som sagt måltavlorna för terrordåden svarta. Men det kunde även vara vita som på något sätt hade visat stöd eller sympati för någon svart. Den yrkesgrupp som råkade värst ut var svarta lärare. De mördades systematiskt och deras egendom förstördes. Alla som på något sätt stod i vägen för Klanen dödades kallblodigt eller, helt enkelt ”försvann”.

Klu Klux Klan kallas även ”The invisible empire”, det osynliga imperiet. Dess makt får inte underskattas. Efter några år var organisationen en veritabel armé. Den kontrollerade stora territorier i sydstaterna och i många trakter var Klanen den enda ”lag” som existerade. I South Carolina gick det till och med så lång att president Andrew Johnson fick kalla in trupper för att ta kontrollen över delstaten från KKK.

Inte heller får klanens politiska makt underskattas. Medlemmarna inkluderade allt från politiker, domare, poliser till vanliga arbetare. Att Klanens terrorvälde kunde fortsätta ostört under flera decennier beror mycket på att ingen visste exakt vem som var medlem och vem som inte var det. Det gick inte att lita på någon ...

Även om alla visste att klanen stod för en stor del av de organiserade mördandet i sydstaterna blev aldrig någon dömd för dåden. Ofta var både juryn, domaren och alla vittnen medlemmar i KKK.

De politiska makten fanns även på riksplanet. I sin bok The Fiery Cross skriver Wyn Craig Wade att klanen hjälpte till att välja in 16 senatorer, elva guvernörer och ett oräkneligt antal kongressmän. Både president Harry Truman och Warren Harding hade varit medlemmar i Klu Klux Klan (även om Truman valde att hoppa av efter han närvarat på ett möte). Även ett antal domare i högsta domstolen anses ha tillhört klanen.

KKK hade sin gyllene era på 1920-talet. Då var organisationen som störst och mäktigast. Medlemsmatrikeln kunde räknas i miljoner. I en gigantisk manifestation på mitten av 20-talet tågade tusentals klanmedlemmar, i hela sin dräktprakt, förbi Vita Huset i Washington.

Trots att KKK var ett vardagligt inslag i tillvaron för de svarta i Sydstaterna, som genomsyrade hela samhället, finns det inte en enda sång, blues, soul eller gospel om terrororganisationen. Anledningen är mycket enkel. Det var helt enkelt livsfarligt att sjunga om KKK.

Inte ens de bluesartister som flyttade upp till norr, sjöng om missgärningarna i söder. KKK hade förgreningar även i städer som Chicago, Boston och New York. Den artist som sjöng om organisationen kunde kallt räkna med repressalier. Även andra teman som till exempel alla de otaliga lynchningar som begicks söder om Dixie-Masonlinjen finns det heller inga låtar om. Många av dagens forskare menar på att lynchningarna och den dagliga terrorn var sådana ohyggligheter att de svarta bara försökte förtränga dem. Det var knappast något de ville sjunga om på lördagskvällen när det var dags för fest.

Men det finns ett undantag: Nina Simone. Nina Simone om någon visste var både segregering och diskriminering innebar. Född och uppvuxen under fattiga omständigheter med sju syskon i en liten stuga ute på landsbygden i North Carolina, hade hon gång på gång stått öga mot öga med rasismen. Och Nina Simone var inte rädd att säga sin mening.

Bombdådet i Birmingham sammanföll med mordet på Medgar Evers*. Full av raseri över vad hon fick läsa i tidningar satte hon sig ner vid pianot. Det tog Nina Simone bara en timme för att komponera “Mississippi Goddam”. Mer tid behövdes inte. Orden kom liksom av sig själv. Åratal av förödmjukelser bubblade upp till ytan.

Låten är ett svar på klanens senaste terrordåd i Alabama. På inspelningen presenterar hon låten som: “a show tune, but the show hasn’t been written for it yet.” Låten kan i det närmaste beskrivas som en musikalsång och Nina Simone sjunger med glättig stämma. Men det glättiga kontrasterar starkt mot ursinnet i texten.

Hound dogs on my trail

School children sitting in jail

Black cat cross my path

I think every day's gonna be my last

Lord have mercy on this land of mine

We all gonna get it in due time

I don't belong here

I don't belong there

I've even stopped believing in prayer

Tillsammans med  “Four Women” och “To be young, gifted and black” var “Mississippi Goddam” Nina Simones mest kända protestlåt. Nina Simone gjorde en märklig karriär. Från att ha varit en klassisk skolad pianist, utbildad på de anrika Juilliard gick hon allt mer över till populärmusiken. Nina Simone komponerade hundratals låtar under sin livstid. De flesta instrumentala. När hon väl satte ord på dem handlade de allt som oftast om de sociala orättvisor och rasism hon såg överallt.

Men hon fick betala ett högt pris. De politiska sångerna skulle skada Nina Simones karriär. Tiden var helt enkelt inte mogen för att en ung, svart kvinna skulle säga sin mening.

I mångt och mycket betydde bombdådet på sixteenth street början till slutet för Klu Klux Klan. Under slutet av 50-talet hade medborgarrättsrörelsen satt igång med sina aktioner för att få slut på segregationen i sydstaterna. Deras demonstrationer och manifestationer var ett direkt hot mot hela klanen. Fokus hamnade nu på missförhållandena i södern och i takt med det minskade KKK:s makt avsevärt.

Bombdådet mot kyrkan väckte avsky i hela landet och gjorde att den federala regeringen kände sig nödgade att gripa in för att verkligen få fast gärningsmännen. Helt plötsligt kryllade Birmingham av FBI-agenter. 

FBI satte nu igång ett systematiskt arbete att infiltrera Klanen. Ett stort antal personer i Birmingham greps och förhördes. Samtidigt började även FBI nysta i de tidigare terrorattentaten. En stor belöning utfästes på den som kunde ge information om bombdåden. Klanen granskades nu som aldrig förr. På samma gång värvade FBI ett stort antal klanmedlemmar som betalda informatörer. 

Det dröjde inte länge förrän FBI kunde gripa de fyra skyldiga: Robert Chambliss, Bobby Frank Cherry, Herman Cash samt Thomas Blanton. Alla ökända klanmedlemmar. Problemet var bara att Hoover valde att inte lämna över utredningsmaterialet till åklagaren och de fyra männen släpptes. Hoover trodde inte att gärningsmännen skulle kunna bli dömd i någon domstol i sydstaterna som läget var under 60-talet. Dessutom var han sjukligt misstänksam mot den svarta medborgarrättsrörelsen. Han trodde att den var under kontroll av utländska och inhemska kommunister. 

Det skulle dröja ända till 1977 innan hjärnan bakom dådet, Robert Chambliss, dömdes till livstids fängelse för attentatet. Först 2002 dömdes den siste i kvartetten Bobby Frank Cherry för morden. Då hade det gått 39 år sedan den fatala söndagsmässan på Sixteenth street. 

Den forna glansen kring KKK har sedan länge falnat. I takt med att sydstaterna har vuxit bort från sitt historiska arv och segregationen har minskat – har även Klanens betydelse minskat. Klu Klux Klan har inte längre det politiska och kulturella inflytande som det hade för några decennier sedan och dess medlemsregister är betydligt decimerat. Men helt har inte KKK försvunnit. Det osynliga imperiet finns fortfarande kvar och sprider sitt ondskefulla budskap.