Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Mörkrets jävla furste får en spruta mot rabies på vårdcentralen

Publicerad 2020-03-29 17:24:00 i Allmänt,

Mr Crowley

Ozzy Osbourne I 1980 

You fooled all the people with magic
You waited on Satan's door

“The Prince of Fucking Darkness” och “The wickedest man alive” skulle visa sig vara det perfekta paret. Tillsammans skulle duon gynna varandras image respektive karriärer. Men efter sig lämnade de ett spår av blod. Fladdermusblod.

Det låg förväntan i luften i Des Moines den här onsdagskvällen den 20 januari 1982. En känsla av upprymdhet. Senare under aftonen skulle Ozzy Osbourne och hans band uppträda på Veterans Memorial Auditorium och tusentals fans hade redan börjat samlas nere i city. Ozzy hade precis släppt sitt andra album: Diary of a Madman och hans karriär stod på topp. Konserten var sedan länge utsåld och det kändes att något spektakulärt skulle hända.

På konsertaffischen kunde man se Ozzy med horn i pannan och iförd en svart mantel. Ovanför hans huvud stod det med stora bokstäver: “Just when you thought it was safe to go back to a concert.”  Affischen varnade dessutom konsertbesökarna: “Eating before concert is not recommended.” En som inte kände sig minsta otrygg att gå på konserten var 17-åriga Ozzyfanset Mark Neal. Han hade dessutom tagit med sig en present till Ozzy: En fladdermus.

En fladdermus? Nu frågar sig vän av ordning; varför i herrans namn tar man med sig en flygande gnagare till en rockkonsert? Man bör ha i åtanke att detta tilldrog sig bara några månader efter att nyheten blivit offentlig att Ozzy bitit huvudet av två levande duvor inför chockade skivbolagsbossar i någon form av märkligt PR-trick. Dessutom låg det i tiden.

Personer över 40 kommer ihåg heavy metal eran i början av 80-talet. Band som Mötley Crue och Wasp skrämde slag på horder av föräldrar i den så kallade “Satanic Panic”-perioden. I popmagasin som Okej bifogades posters med Heavy metalrockers som iförda futuristiska Mad Max-dräkter gnagde på råa köttben.

Ozzys konserter, precis som Alice Coopers, var enorma scenproduktioner, där det inte var ovanligt att publiken slängde upp stora köttstycken på scen (ibland använde Ozzy en katapult på scen för det här). På i princip varje spelning slängde dessutom åskådare upp djur på scen som kackerlackor och ormar. Men de var i regel kopior av gummi.

Men inte den här gången. En bit in i konserten trängde sig Mark Neal fram till scenen och slängde upp fladdermusen. Den landade framför fötterna på Rudy Sarzo, bandets bassist. I en intervju med Des Moines Register berättade Mark Neal om vad som hände sen: “He (Rudy Sarzo) looked down at it and motioned to Ozzy and, as they say, the rest is history.”

Ozzy såg föremålet vid sina fötter. Han plockade genast upp det, stoppade in det i munnen och tog en ordentlig tugga. Den här gången var fladdermusen inte av gummi.

Här stannar vi ett tag. Backar bandet. Långt, långt innan Ozzy medverkade i en reality-såpa och blev hela västvärldens mysfarbror, spred han skräck i föräldragenerationen med sitt band Black Sabbath. Den före detta inbrottstjuven från Birminghamförorten Aston och hans bandkompisar hade kommit på det klara med att skräck säljer.

De döpte sitt band efter en gammal Boris Karloff film. Hade ett stort upp-och nervänt kors på scen och var allmänt sataniska. Bandets musik var hög, deras skivomslag var dekorerade med monster och död och odygdiga pinuppor. Ozzy fick smeknamnet ”Prince of Darkness”, Mörkrets furste, som han senare skulle ändra till: “Prince of fucking Darkness”.

1979 fick Ozzy sparken från bandet efter att hans drog- och alkoholmissbruk tagit ut sin tribut och gjort honom allt mer osammanhängande. Istället valde han att satsa på en solokarriär. Men den diaboliska imagen skulle han ta med sig till sina egna skivor.

När det nu var dags att spela in det första soloalbumet behövde Ozzy något som förstärkte hans redan ogudaktiga image. Och vad kunde vara bättre än “The Wickedest Man Alive”? På inneromslaget till albumet Ozzman Cometh beskriver Ozzy hur han fick idén i studion: "I'd read several books about Aleister Crowley. He was a very weird guy and I always wanted to write a song about him. While we were recording the Blizzard of Ozz album there was a pack of tarot cards he had designed lying around the studio. Well one thing lead to another and the song 'Mr. Crowley' was born."

Alesteir Crowley, eller “The Wickedest Man Alive” som han kallades av den brittiska tabloidpressen, var i många avseende en märklig person. Crowley har blivit någon form av ikon för den ockultism som blev populär i början av 1900-talet, en roll som Crowley nog själv inte skulle haft något emot.

Han växte upp i en rik familj. Föräldrarna tillhörde den kristna sekten Plymouthbröderna men redan under den tidiga barndomen märkte man att Alesteir (den gaeliska formen av Alexander) inte tänkte följa sina föräldrars spår. Tvärtom drev han dem till vansinne genom det ena “demoniska” upptåget efter det andra.

Det var det ockulta som lockade. Crowley kom i ungdomen i kontakt med flera av de ockulta frimurarordnar som verkade vid den här tiden, till exempel; The Golden Dawn eller OTO. Men Crowley var helt enkelt lite för galen och lite för bångstyrig för ordensbrödernas smak och det dröjde inte länge förrän han blev utesluten ur samtliga sällskap.

Istället grundade han sig egen religiösa lära. Crowley var väl påläst både vad gäller världens olika religioner samt ockulta rörelser. Hans egen personliga filosofi blev en blandning av en mängd olika läror: Buddism, kabbalism, astrologi et cetera. Sina tankar skrev han ner i The Book of the Law som på senare år blivit något av de ockultas bibel. 

Redan under sin livstid var Crowley synnerligen kontroversiell. Kvällspressen frossade i historier om hans vilda leverne. Inte nog med att han knarkade, han hade dessutom ett vidlyftigt sexliv med både män och kvinnor. Och han gjorde inget för att dölja det heller. Tvärtom skyltade han gärna med sitt privatliv. Även inom de ockulta kretsarna var han omstridd. Man kan säga att han förespråkare en form av “ockult anarkism”. Hans ledord var “Do what thou wilt, shall be the whole of the law” en mening som man får tolka som man vill. Även sex var en viktig del i hans religion som en slags förlösande kraft.

1904 slog han sig ner på Sicilien och grundade ett kloster där som han döpte till Thelema. Här levde han ut sina ideologier. Tyvärr blev det lite för mycket sex, drugs and rock’n’roll för de italienska myndigheternas smak. Och det dröjde inte länge förrän han blev utvisad från landet. Vid det här laget var Crowley stenhårt fast i ett heroinberoende. 1947 dog han utfattig och nerknarkad. Förutom sin teorier efterlämnade han en mängd böcker i olika ämnen.

Popkulturen har alltid fascinerats av Alesteir Crowley. Han finns med på omslaget till The Beatles Sgt Pepper och ett flertal olika artister har omnämnt honom i sina låtar. För många band är ockultism och Crowley lite av en gimmick. Men det finns artister som verkligen visat genuint intresse för “the wickedest man alive”. Bland annat kan nämnas Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page som i åratal samlat Crowley memoribilia. Led Zeppelins album är dessutom fullsmockade med referenser till honom. Även i ett flertal av David Bowies låtar märks inspirationen från den store magikern.

“Mr Crowley” kom med på Blizzard of Ozz och blev en dundersuccé. Mycket av förtjänsten ska tillägnas Ozzys dåvarande gitarrist Randy Rhoads. Hans teknisk briljanta gitarrspel lyfte albumet. Låten inleds med ett pampigt intro signerat Don Airey. Ozzy skrev låttexten tillsammans med bandets basist Bob Daisley. Texten är full av referenser till Crowleys liv. Frasen “Wont you ride my white horse” syftar på Crowleys opiumberoende. Och “The scattered the afterbirth” är en referens till legenden som säger att Crowley vid födseln hade ett födelsemärke som liknade ett hakkors. ”Mr Crowley” gav verkligen Ozzy den skjuts han behövde för att förstärka sin image som mörkrets ”jävla” furste.

Åter till Veterans Memorial Auditorium i Des Moines. Direkt när Ozzy stoppat in fladdermushuvudet i munnen kände han att något inte var som det skulle. I sin självbiografi I Am Ozzy har han beskrivit sekunderna som följde. Och vi tar det på originalspråk: “Immediately, though, something felt wrong. Very wrong. For a start, my mouth was instantly full of this warm, gloopy liquid, with the worst aftertaste you could ever imagine. I could feel it staining my teeth and running down my chin. Then the head in my mouth twitched . . ."

"I didn’t just go and eat a . . . bat, did I?”

Japp, det är precis vad han gjorde. Neal Mark har efteråt hävdat att fladdermusen var död och till och med hade börjat att förmultna men under alla år har Ozzy envist hävdat att den var levande. Och han om någon borde väl veta.

Hursomhelst. Så fort showen var över kördes Ozzy med ilfart till närmaste sjukhus för att få en spruta mot rabies. Nu var Ozzy inte ensam. 5 000 chockade och skräckslagna fans som hade bevittnat händelsen sökte sig också till sjukvården för att få vaccin. Aldrig i Des Moines historia har så många människor blivit vaccinerade mot rabies på samma gång.

Pam Culver, ansvarig sjuksköterska under konsertkvällen, berättar i en intervju med Des Moines Register hur hon blev nerringd av oroliga konsertbesökare: “For a week, that was probably 50 percent of my job — fielding calls from England and Canada and all over the United States. People wanted to know how much did it cost to do that, and did it hurt, and how many shots did he have to have, what part of his body did we have to attack.”

Numera är allt glömt och förlåtet. Ozzy skrämmer inte längre slag på föräldrar. Idag känner allmänheten honom främst som den något vimsige familjefadern i The Osbournes. Förra året, för att fira minnet av att det var 37 år sedan händelsen i Veterans Memorial Auditorium, släppte Ozzy en förvånansvärt gullig fladdermus i plysch till försäljning. Huvudet på kramdjuret var naturligtvis avtagbart. Ozzy presenterade souveniren på sin Instagram med en kommentar som tyvärr inte lämpar sig i en familjeblogg.

Onödigt att nämna att kramdjuren sålde slut nästan med en gång. 

Ur led är tiden.

 "I didn’t just go and eat a . . . bat, did I?”

                                                                                I Ozzys självbiografi I am Ozzy tar den gamle skräckrockaren upp händelsen under konserten i Des Moines.

 

Se Ozzy bita huvudet av en fladdermus här:

 

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela