Låten och inspirationen

Janie Jones

The Clash I 1977 

He's in love with rock'n'roll
He's in love with gettin' stoned
He's in love with Janie Jones

Kändisar, nakenchocker, sexorgier. Vissa personer verkar vara födda att skapa rubriker. Janie Jones kanske är det bästa exemplet på det. Var hon än dök upp omgavs hon av skandaler.

Janie Jones (född Marion Mitchell) var sin tids Kim Kardashian eller Victoria Silvstedt. Hon blev först känd någongång i mitten av 60-talet som en talangfull och karismatisk kabaréartist på Windmill Theatre i London och uppmärksammades snabbt i de brittiska medierna. Ännu mer uppmärksamhet fick hon när hon 1964 deltog på premiären av Michael Klingers film London in the Raw topless, iklädd en synnerligen ekivok utstyrsel som utan pardon visade hennes bröst. Skandalen var ett faktum.

Tabloiderna skrek ut sin indignation. Med skyhöga rubriker beskrev man Janie Jones och hennes omoraliska beteende. Men all publicitet är bra publicitet, sägs det. Och Janie Jones verkade inte gråta för kritiken. Tvärtom visade sig skandalerna bara gynna hennes karriär.

Hon började extraknäcka som popsångerska och året efter fick hon en smärre hit med låten ”Witches Brew” (som enligt vissa uppgifter inspirerade Miles Davis till albumtiteln Bitches Brew). Precis som så många andra popsångare med bristande talang kompenserade Jones det med att visa desto mera hud. Janie Jones spelade mycket på sin sexualitet. Hennes låtar låg egentligen närmare Mae West än den pop som vanligtvis förknippas med ”Swinging London”.

Ska sanningen fram så var inte Janie Jones någon större sångerska. Några särskilda röstresurser hade hon inte. Hon snarare väste fram än sjöng låtarna. När hon gav sig på mer svåra kompositioner blev hennes musikaliska tillkortakommanden uppenbara. Janie Jones fortsatte dock att ge ut en lång rad singlar under hela 60-talet. Utan någon större succé. Det blev allt mer tyst om den vampiga kabaréartisten. Och allt färre rubriker i skvallerpressen. Hon lyckades dock hålla sig kvar utkanten av kändisvärlden genom att gifta sig med en känd låtskrivare.

Precis när man trodde att Janie Jones försvunnit helt från rampljuset slog hon till igen. 1971 kunde den brittiska tabloidblaskan News Of The World avslöja en stor payolahärva.

I Sverige är payola i det närmaste ett okänt fenomen. Men i USA var payola under 50- och 60-talet en vanligt förekommande form av brottslighet som omsatte miljarder. De amerikanska myndigheterna såg såpass allvarligt på payola att det till och med var uppe för kongressförhör.

Payola handlar lite förenklat om mutor. Att man mutar discjockeys eller andra radioanställda för att de ska spela vissa skivor. För musikindustrin var det mycket viktig ur försäljningssynpunkt att deras singlar fick speltid i radio och teve. Och i konkurrensen med andra bolag var naturligtvis alla medel tillåtna.

Storbritannien hade dock varit förskonad från payola. Den främsta anledningen till det var att den speltid en singel fick på Top of the Pops eller liknande helt och hållet styrdes av singelns listplacering. Och listplaceringen i sin tur styrdes av försäljningen.

Men nu avslöjade News Of The World hur sexorgier hade blivit organiserade för BBC anställda producenter och discjockeys i en lägenhet i exklusiva Mayfair. Gamla, ärevördiga, oförvitliga BBC. För några dagar var hela det anrika företaget i gungning. Och spindeln i nätet, härvans huvudperson, visade sig vara ingen mindre än Janie Jones. Skandalen var återigen ett faktum.

Tabloiden kunde i en serie av artiklar visa fram hur Janie Jones hade anskaffat flickor. För att sedan bjuda ut dem till de BBC anställda. En ung, vacker tonårstjej hade använts som lockbete. Hon försågs med ett antal gratisexemplar av singeln som skulle marknadsföras samt förseglade kuvert med stora belopp i sedlar.

Ett antal personer i den mjuka balladgenren, bland annat smörsångerskan Dorothy Squire, pekades ut som artisterna i härvan. De som skulle få mer speltid. Balladgenren hade vid den här tiden svårt att få listplaceringar. Men det fanns ändå en hel del pengar att tjäna genom royalties från radioprogrammen med lite mjukare musik.

Allt det här var sensationella uppgifter som rörde om ordentligt i grytan. Regeringen och BBC lovade att städa upp i träsket. Scotland Yard startade den största payolautredningen som någonsin inletts på de brittiska öarna. Det var bara en liten detalj som inte riktigt stämde. Det var knappt någon som hade hört talas om de utpekade radioprofilerna.

Allt som allt häktades 15 personer för inblandning i härvan. Men alltefter brottsutredningen fortskred släpptes den ena efter den andra. Dorothy Squire visade sig vara helt oskyldig till anklagelserna. Av de BBC anställda kunde de bara binda en enda person till brott; en frilansande teveproducent dömdes till 100 pund i böter för att ha mottagit 25 pund från en av Janie Jones flickor för att låta en grupp med det demoniska namnet Demon Fuzz uppträda i hans teveprogram. Men alla andra inblandade frikändes från alla brottsmisstankar. Till slut fanns det bara en häktad kvar: Janie Jones.

Ingen rök utan eld sägs det. Helt utan grund hade inte News Of The Worlds artikelserie varit. Någon direkt payolaskandal kunde aldrig bevisas men däremot visade sig att lägenheten i Mayfair varit en bordell och att Janie Jones drivit hela verksamheten som färgstark och benhård bordellmamma. Det blev en enorm mediacirkus när bordellhärvan gick upp i rätten. Tabloiderna bokstavligen frossade i historien. Saken blev inte bättre för Janie Jones när hon under pågående rättegång försökte utöva utpressning mot vittnena. Rättens dom var hård. Janie Jones dömdes 1973 till sju års fängelse för koppleri och utpressning.

Vid den här tidpunkten arbetade en ung ambitiös man vid namn Mick Jones som kontorist. På nyheterna kunde han höra om alla Janie Jones eskapader vilket fick hans eget liv att framstå som desto mer grått och tråkigt. Han drömde om att bli en rockstjärna och kunna leva samma glamorösa liv, med fester, sprit och kvinnor.

Några år senare gick Mick Jones dröm i uppfyllelse. Under den färgstarke och okonventionelle managern Bernie Rhodes formades The Clash till att bli en av rockens allra största och mest legendariska band. Bernie Rhodes visste exakt vad han ville med bandet. Bernie förbjöd Mick Jones och Joe Strummer att skriva konventionella kärlekssånger. Inga riktiga rockband skriver kärlekssånger slog Rhodes fast. I sina låtar skulle bandet istället skildra den miljö de levde i och de upplevelser de gått i genom. De skulle med andra ord skildra v-e-r-k-l-i-g-h-e-t-e-n.

Och om ”verkligheten” inte var tillräckligt spännande fick man helt enkelt bättra på den. Det sägs att Bernie Rhodes bland annat uppmanade en av The Clash tidiga medlemmar att spendera julafton med en prostituerad.

För ett gäng tonåringar som inte har hunnit uppleva så mycket och som samtliga kom från relativt trygg bakgrund var detta inte den enklaste uppgiften. För Mick Jones, vid den här tiden var bandets främste låtskrivare, var känslor och relationer till sin nästa det som berörde honom mest (precis som det är för de allra flesta personer här på jorden). För Jones verkade Bernie Rhodes hemläxa i det närmaste ouppnålig.

I Marcus Greys Clashbiografi Return Of The Last Gang In Town beskriver en av Mick Jones vänner hur han stötte på honom i en av Londons skabbigare stadsdelar till synes sysselsatt med att bara stå och hänga i största allmänhet i kvarteret. När han frågade Mick vad han sysslade med fick han svaret att Bernie Rhodes hade uppmanat Jones att ”hänga i området” för att lära sig att bli ”streetwise”.

Texten och musiken till ”Janie Jones” kom till Mick Jones när han åkte 31:ans buss mellan Harrow Road och Chalk Farm Road på väg för att repa med bandet. När han såg sig omkring i bussen och såg alla dessa pendlare på väg till något intetsägande, lågavlönat jobb i sina medelmåttiga liv; kom han att tänka på Janie Jones och hennes glamorösa, extravaganta tillvaro.

”Janie Jones” berättar historien om en person som arbetar på ett tråkigt kontor samtidigt som det enda han egentligen vill göra är lyssna på bra musik, röka marijuana och vara med flickvännen. Han önskar att han kunde leva samma spännande liv som Janie Jones.

Det sägs att Johnny Rotten hatade den, men The Clash självbetitlade debut från 1977 är, trots att den är dåligt producerad och slarvigt genomförd, en av rockens verkliga milstolpar. Den sprakar av ilska, energi och bra melodier. Ett av albumets starkaste spår är ”Janie Jones”.

Ursprungligen var ”Janie Jones” skriven i första person men Joe Strummer, som sjöng sången, kände sig inte riktigt bekväm med det och ändrade det till tredje person. ”Janie Jones” var ett av The Clash första riktiga hits och en given favorit på bandets spelningar.

Den riktiga Janie Jones då? Jodå, hon hamnade på samma fängelseavdelning som en viss Myra Hindley, massmördaren som räknas som Storbritanniens mest hatade person (läs: Kusliga händelser på Saddleworth Moor). Det dröjde inte länge förrän de två blev bästa kompisar. Men vänskapen varade inte så länge. Några år senare, 1993, skrev Janie Jones en biografi om Myra, The Devil and Miss Jones, där hon framställde Hindley som en total psykopat som absolut inte borde släppas ut till friheten.

När Janie Jones slutligen kom ut ur fängelset upptäckte hon till sin stora förvåning att hon under tiden bakom lås och bom blivit en punkikon. ”Janie Jones” hade förvandlat den gamla bordellmadamen till en cause celebre för hela punkrörelsen.

Medlemmarna i The Clash tackade bordellmamman för att de fått låna hennes karaktär till en av sina låtar. Och återgäldade lånet genom att donera en sång för att få fart på Janies insomnade karriär. 1982 spelade The Clash in ”House of the Ju-Ju Queen” tillsammans med Jones. Låten var skriven av Joe Strummer och släpptes som singel 1983. Av kontraktsmässiga skäl kunde man inte låta The Clash stå med på omslaget. Utan skivan släpptes under bandnamnet Janie Jones and the Lash (= smisket). Men den här gången var bordellmammans comeback helt utan skandaler.

 

”We met, and got on like a house on fire. Later on, I asked Joe Strummer to write a song for me. Within two days, he’d written one, ‘House Of The Ju-Ju Queen’.”

 

Janie Jones berättar hur hon mötte medlemmarna i The Clash.

 

 

Lyssna på låten här: