Låten och inspirationen

God

John Lennon I 1970 

God is a concept
By which we measure
Our pain

Några oövertänkta ord kan bli ödesdigra. I synnerhet om de retar upp religiösa extremister. Det här är historien om hur ett par förflugna kommentarer inte bara ledde till dödshot och slutet på The Beatles turnerande. Utan hur det också blev slutet för John Lennon.

När polisen anlände till Dakota Building vid 72nd och Broadway vid elvatiden på kvällen den 8 december 1980 möttes de av en svårt skottskadad man liggandes i portvalvet. Det hade inkommit ett larm om skottlossning och nu kunde patrullen snabbt identifiera den skjutne mannen som John Lennon. På gatan utanför satt gärningsmannen den 25-årige Mark Chapman iförd en Todd Rundgren t-shirt. Enligt polisrapporten var han ”väldigt lugn”. Revolvern låg några meter ifrån honom. I handen höll han en pocketbok; J.D Salingers räddaren i nöden. I förstone såg det ut som ett vansinnesdåd, men senare skulle man erfara att mordet på John Lennon tog sin början 14 år tidigare.

I början av 1966 gjorde Evening Standard journalisten Maureen Cleave ett ”hemma hos”- reportage hos John Lennon. Maureen Cleave hade via bandets manager, Brian Epstein, blivit beviljad exklusiv access till de fyra betalarna. Tanken var att hon skulle göra ett fördjupat porträtt av samtliga fyra medlemmar.

Maureen Cleave kände medlemmarna i The Beatles väl sedan tidigare och det var en av anledningarna till att hon fick den här unika möjligheten. På särskilt väl fot stod hon med John Lennon och det ryktades om att de hade ett förhållande. Ett rykte som aldrig blivit bekräftat.

Vid den här tidpunkten bodde John Lennon i en elegant herrgård i Londonförorten Weybridge tillsammans med sin fru Cynthia och deras son Julian. Lennon och Cleave vandrade omkring i fastighetens alla rum, som var överströdda med dyrbara leksaker, samtidigt som Lennon berättade öppenhjärtigt om sitt liv och sina tankar.

Under intervjun, kom det fram att Lennon, trots all rikedom och alla framgångar, inte var nöjd med sin tillvaro. För Cleaves anförtrodde han att han hade svårt att kombinera livet som småbarnsförälder med de ökande kraven från artistlivet. Och att han kände sig obekväm med sin nya sociala status.

Lennon hade haft tid att fundera över sin tillvaro. För första gången på många år var han ledig. Sedan några månader tillbaka var vare sig några konserter eller inspelningar inbokade. Lennon hade tillbringat de senaste veckorna åt sin favoritsysselsättning med att vidga sina sinnen med att läsa böcker, läsa tidningar och ta LSD. Det var under den här perioden han fördjupade sig i Timothy Learys utgåva av den Tibetanska dödsboken samt en bok som låg på topplistorna vid den här tiden: Hugh J Schonfields The Passover Plot. En bok som presenterade den kontroversiella idén att Jesus Kristus var en vanlig dödlig som fejkade sina mirakel med hjälp av sina lärjungar.

Lennon hade mycket tankar även om vad som pågick i samhället och helt plötsligt gick intervjun över på religion: “Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue about that; I know I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now. I don’t know which will go first – rock & roll or Christianity. Jesus was all right, but his disciples were thick and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.” Kommenterade plötsligt Lennon.

Framförallt en mening skulle fastna i folks medvetande: We’re more popular than Jesus now.

Den 4 mars kom Cleaves artikel i tryck. Reportaget hade rubriken: ”How Does a Beatle live? John Lennon Lives like This”. Artikeln lämnade inget större avtryck utan passerade obemärkt förbi. I stort sett ingen reagerade över Lennons kommentar om Jesus. Redaktionen på Evening Standard hade inte ens brytt sig om att ta med den i rubriken. Och resten av den brittiska pressen, som alltid var redo att på att hugga på minsta skandal från Fab Four, ignorerade den totalt. Faktum var att citatet inte skapade en enda nyhetsbulletin eller kommentar från någon krönikör eller ledarskribent. Och när artikeln blev tillgänglig för andra globala nyhetsmedier – inkluderat de amerikanska – togs den emot med en gäspning.

I en intervju 1974 berättade John Lennon: ”In England, nobody took any notice. The know this guy’s blabbing off – who is he?”. För de flesta var det bara ännu en dum kommentar från en 25-årig popstjärna.

Dessutom. Det John Lennon sa var inte speciellt revolutionerande. Det han hade syftat på var den engelska kyrkan. I Storbritannien vid den här tiden var ”kristendom” synonymt med Church of England. Och Church of England var på dekis. Något de allra flesta britter var på det klara med. Under ett flertal år hade kyrkan haft ett fallande besökstal (Lyssna bara på ”Eleonor Rigby”). Kyrkorna stod för det mesta halvtomma. Rent allmänt var Church of England fast i gamla rigida mönster och föreställningar. Istället för att vara respekterad och vördad hade det blivit ett stående skämt. Populära komiker som Peter Cook, Alan Bennett och Peter Sellers hade alltid med kyrkan på sin repertoar. Kyrkans ledning, väl medvetna om att de förvandlats till dagens skämt, var desperata att förbättra sin image.

Lennons kommentar var på väg att falla i glömska. Men några månader senare, på andra sidan Atlanten, i juli 1966, fick chefredaktören på tonårsmagasinet Datebook av en slump syn på den. Datebook har i efterhand blivit avfärdat som ett ytligt tonårsmagasin men faktum var att magasinet var en seriös och framåtblickande publikation. I nästan varje nummer tog de upp dagsaktuella sociala och politiska ämnen blandat med trender och ren nöjesjournalistik. Datebook hade skrivit en hel del om Beatles och bidragit till bandets popularitet i USA. The Beatles management hade ett gott öga till magasinet och brukade bidra med förstahandsinfo, exklusiva kommentarer och mindre scoop. Och det var Beatles presskontakt, Tony Barrow, som sände Maureen Cleaves reportage till magasinets redaktör med en lite post-it lapp på: ”I think the style and content is very much in line with the sort of thing Datebook likes to use.”

Redaktören nappade med en gång. Temat för det kommande numret var rasism och religion där de bland annat tänkte ta upp de fördomsfulla attityderna i sydstaterna. En av artiklarna handlade bland annat om dating över de etniska gränserna. Men valde dessutom att ta med materialet de fått från England. På första sidan fanns dels ett citat av Paul McCartney: ”It’s a lousy country where anyone black is a dirty nigger”. Kompletterat med ett citat av Lennon: I don’t know which will go first – rock & roll or Christianity. Den 29 juli kom Datebooks nya nummer ut i handeln. Och nu var det bara en tidsfråga innan skandalen skulle brisera.

I Birmingham, Alabama hade radioprataren och DJ:n Tommy Charles på radiostationen WAQY (”Wacky Radio”) råkat få tag på ett nummer av Datebook. Charles, som var vad vi idag skulle kalla en ”shock jock”, inledde varje arbetsdag med att scanna igenom olika nyhetsmedier för ämnen han kunde ta med under morgonen i hans Top 40 show. Han förstod med en gång att Lennons uttalande inte bara hade nyhetsvärde – utan skulle få fart på programmet. Att den frispråkige Beatlen försökte ge sin bild av de andliga tillkortakommandena i sitt hemland brydde sig inte Charles det minsta om. Tillsammans med sin partner Doug Leyton satte Charles igång med en improviserad ”Ban the Beatles”-kampanj. De förklarade för lyssnarna att de inte längre tänkte spela Beatles musik på radiostationen på grund av John Lennons ”kätterska” uttalande.

Nu handlade det här påhittet nog mer om att om att öka andelen lyssnare - än om fromhet. Men Tommy Charles gjorde sitt bästa för att framstå som en moralens väktare mot alla dessa utländska långhåriga ynglingar som på alla sätt försökte korrumpera den oförstörda amerikanska ungdomen.

Wacky radio var en liten radiostation med endast lokal publik. Nu skulle kanske hela historien ha slutat här om det inte vore så att chefen för United Press Internationals Birminghamkontor, AI Benn, hade lyssnat på WAQY i bilen på väg till jobbet. När han hörde om Tommy Charles Beatlesbojkott skrev han en kort notis om det. Nu spred sig nyheten över hela världen. Den blev vad man idag skulle kalla för ”viral”. I tidningar över hela världen presenterades John Lennons kontroversiella uttalande.

I England skrattade man bara åt det. Men det gjorde man inte i den amerikanska södern. I hjärtat av Dixie tog man uttalande av det här slaget på blodigt allvar. Folk skakades i sina grundvalar, äcklades, bara över tanken på att man jämförde frälsaren med en simpel popgrupp. Eller som George Harrison sa i en intervju för dokumentären till Anthology serien: ”The repurcussions were big, especially in the Bible Belt.”

Radiostationer över en stor del av det amerikanska bibelbältet följde WAQY:s exempel och bojkottade Fab fours skivor. Vissa radiopratare gick till och med så långt att de förstörde Beatles skivor under direktsändning. Under tiden hade Tommy Charles och Doug Layton, de inofficiella talespersonerna för hela rörelsen, lyckats få låna en flismaskin från kommunen. Nu uppmanade de lyssnarna att sända in alla sina Beatlesskivor och andra Fab Four prylar. Tanken var att allt skulle köras i maskinen och det damm som blev över skulle samlas i en box och överräckas till medlemmarna i bandet när de skulle ha sin spelning i Memphis 19 augusti.

Nu ballade det ur fullständigt. Hatet mot britterna eskalerade till helt nya nivåer. Överallt i den amerikanska södern arrangerades stora bål där man brände bandets skivor. Och nu var även Klu Klux Klan involverade i kampanjen. I South Carolina lät klanens ”Grand Dragon” spika upp ett stort antal Beatlesplattor på ett stort kors som han sedan lät elda upp i en stor ”Beatles bonfire”. Alabamaavdelningen ville inte vara sämre och deras ledare Robert Shelton förklarade att The Beatles hade blivit hjärntvättade av kommunister och kritiserade dem att de stödde medborgarrättsrörelsen.

Men kritiken kom även från andra delar av USA och världen. Pastor Thurmond Babbs från Cleveland, Ohio hotade med att utesluta alla medlemmar i församlingen om de bara skulle våga gå på en Beatleskonsert. Radiostationen KZEE in Weatherford, Texas ”damned their songs eternally”. Även i Vatikanen gnisslade det. Påven Paulus VI i Rom fördömde John Lennons uttalande. I Vatikanens egen dagstidning L’osservatore Romano konstaterade han: ”Some subjects must not be dealt with profanely, even in the world of Beatniks”. Från regeringarna i apartheidregimens Sydafrika och Francos Spanien kom officiella fördömanden.

Medlemmarna i The Beatles tog dock skitstormen med ro. De var till och med lite roade av den. Eller som Paul McCartney i efterhand berättade för journalisten Barry Miles: “I must admit we didn’t really take it too seriously at all. We just thought, ‘Yes, well, you can see what it is. It’s hysterical low-grade American thinking.'”

Och de var snabba med att påminna att man måste köpa ett album för at kunna bränna upp det: “No sweat off us, mate. Burn ’em if you like. It’s not compulsory to play’em. So we took a balanced view of it.”

En som dock inte var road var deras manager Brian Epstein. Officiellt hade han avfärdat kontroversen som en ”storm i ett vattenglas” i en intervju med NME. Men han förstod allvaret. The Beatles nya album Revolver skulle släppas den 5 augusti samtidigt skulle även singel ”Eleanor Rigby” lanseras. Men det var inte vikande försäljningssiffror som skrämde Epstein. Utan det var den inplanerade USA-turnén vid samma tidpunkt som skulle ta Fab Four rakt ner i söderns hjärta där hatet var som allra värst. För nu strömmande dödshoten in i tusental. Epstein befarade att en turné i USA skulle kosta dem alla livet.

De som behövdes för att dämpa känslorna var ett uttalande från bandet och kanske också en ursäkt. Och medlemmarna i Beatles hade inga problem med att prata med allmänheten. Den enda personen som vägra uttala sig om debaclet – eller för den skull lämna en ursäkt – var John Lennon själv. Det hade gått flera månader sedan intervjun hemma i Weybridge med Maureen Cleaver och Lennon kunde knappt komma ihåg vad han hade sagt: I’d forgotten (all about it),” berättade han vid ett senare tillfälle. ”It was that unimportant – it had been and gone.”

Epstein och The Beatles management försökte gång på gång övertala den envise Lennon att i alla fall banda en inspelad ursäkt – utan resultat. John Lennon hade inga som helst planer på att ge någon som helst ursäkt. I de läget valde Epstein att ta skitgörat själv och sammankallade till en presskonferens där han försökte nyansera Lennons uttalande. Epstein förklarade att det helt och håller handlade om det minskade intresset för Church of England och att Lennon på intet sätt ville glamorisera eller jämföra The Beatles med Jesus Kristus. Men förklaringen gick inte hem. Den samlade journalistkåren ville höra det från Lennon själv.

The Beatles Amerikaturné bestod av 19 spelningar under 17 dagar i 14 olika städer. Den 11 augusti landade The Mop Tops i Chicago för den första showen. Men protesterna och skivbålen hade bara ökat i styrka och situationen blev allt mer hotfull. Hela tiden fick bandet fler och fler dödshot. Det blev allt mer uppenbart att de enda som kunde få stopp på den här turbulensen var John Lennon själv. Han var helt enkelt tvungen att uttala sig och ge en ursäkt.

Brian Epstein och bandets pressansvarige Tony Barrow sammankallade till en presskonferens i Chicagos hotell Astor Towers. Hela presskåren var församlad när John Lennon dök upp. Blek och tagen. Innan mötet hade Epstein och Barrow tagit Lennon åt sidan och förklarat allvaret i situationen för honom. Det var inte bara Lennons eget väl och ve som stod på spel – utan hela bandets.

The Beatles presskonferenser brukade vanligtvis vara uppsluppna affärer men inte den här gången. John Lennon vandrade in till mötesrummet som en fånge till galgen. Stämningen i rummet var dyster. Ingen skämtade. ”I never seen John so nervous.” Berättade Paul McCartney senare. ”He realized the full import of what he said”.

John Lennon hade inte förberett sig innan med något färdigskrivet uttalande eller liknande. Och den annars så frispråkige rockstjärnan var blek och tyst. Han inledde presskonferensen med att försäkra de närvarande journalisterna att han inte var anti-Gud, anti-Jesus Kristus eller ens anti-religion. Hans uttalande handlade bara om en jämförelse som blivit tagen ur sitt sammanhang. Sedan blev det dags för reportrarnas frågor.

Förstod han konsekvenserna av det han sagt? Förstod han inte själv hur stor påverkan han har på världens tonåringar? Vad tänker han om ungdomar tar efter det han sagt? Lennon duckade så gott det gick för frågorna och svarade bara enstavigt innan en reporter ställde sig upp och harklade sig: ”Är du beredd att be om förlåtelse för ditt uttalande?”

Hela rummet blev tyst. Allas blickar riktades mot den trötte och jetlaggade beatlen. Lennon svarade:

“I wasn’t saying what they’re saying I was saying. I’m sorry I said it – really. I never meant it to be a lousy anti-religious thing. I apologize if that will make you happy. I still don’t know quite what I’ve done. I’ve tried to tell you what I did do, but if you want me to apologize, if that will make you happy, then – OK, I’m sorry.”

John Lennons ursäkt gjorde mycket för att mildra den helveteseld som spred sig över hela den amerikanska kontinenten. WAQY:s radiopratare Tommy Charles och Doug Layton accepterade Lennons ånger och ställde in den massiva ”Beatlesbrasa” som de planerat för den 19 augusti. I stället organiserade en annan radiostation, KLUE, ett annat offentligt bål i Longview, Texas den 13:e. Men dagen innan den stora brasan var tänkt att gå av stapeln, slog blixten ner i deras sändarantenn och förstörde en stor del av deras utrustning – så bålet fick ställas in. The Beatles andades ut. Det kändes nästan som ett gudomligt ingripande.

I varje stad som The Beatles anlände till för sina konserter möttes de av demonstranter. De som protesterade höll upp stora plakat med ”Beatles go home” eller ”Jesus died for you, John Lennon”. När de spelade i Washington den 15 augusti hade Klu Klux Kan anordnat en parad utanför. De utgjorde en hotfull syn med sina vita särkar och huvor.

Men detta var bara vad som komma skulle. Några dagar senare väntade konserten i Memphis. The Beatles hade fått underrättelse om att en eller flera planerade att mörda medlemmarna och bandet tog hoten på högsta allvar. Nu måste man ha i åtanke att bara tre år tidigare hade president John F Kennedy blivit mördad på öppen gata i Dallas. Det här var USA. Det fanns skjutvapen, och galningar, överallt. Allt kunde hända.

Redan innan spelningen hade Memphis borgmästaren och stadsfullmäktige gått ut med en officiell resolution där de motsatte sig konserten och uttryckte att The Beatles inte var välkomna i staden. Epstein ville ställa in spelningen men bandmedlemmarna stod på sig. De insisterade på att konserten skulle bli av. The show must go on. Dock med extra säkerhetsåtgärder.

När bandet anlände till sydstatsmetropolen mötes de av ett massivt polisuppbåd som eskorterade dem inte till centrum. Överallt längs med vägen stod det demonstranter. Det var en obehaglig atmosfär. På teve intervjuade man en lokal Klu Klan Klan ledare som klandrade Fab Four för Lennons ”populärare än Jesus”-uttalande och antydde att klanen inte tänkte låta detta gå obemärkt förbi. Han lovade att de hade ”ways and means” för att få stopp på konserten.  

Mid-South Coliseum var fullt till bristningsgränsen när The Beatles, med förnyad energi och självförtroende gick på scenen. Det började bra men när bandet kommit till tredje låten; George Harrisons ”If I needed someone” inträffade något. Plötsligt hördes ett skott som överröstade musiken och sedan ett till. Först blev det helt tyst sedan övergick publikens jubel till skräckslagna skrik. Panik utbröt.

Men då uppdagades det att det inte var gevärsskott som avlossats under några ungdomar som satt på balkongen som slängt ut smällare. Fyra besökare fick lättare blessyrer men The Mop Tops var oskadade - i alla fall fysiskt. Spelningen återupptogs men den här gången avverkade bandet den i dubbla hastigheten.

Man kan säga att The Beatles turnerande slutade med den knallen. Deras sista spelning för en betalande publik ägde rum tio dagar senare i San Franciscos Candlestick Park. För John Lennon blev upplevelserna i Memphis droppen som fick bägare att rinna över.

Bortsett från några teveframträdande och deras ikoniska ”takkonsert” i London 1969, skulle Beatles inte göra några mer spelningar. De skulle endast existera som ett rent studioband för den resterande delen av deras karriär.

Men John Lennon skulle inte sluta med sina kontroversiella uttalanden. Eller att reta upp de kristna. Några år senare, 1969, släppte The Beatles singeln ”The Ballad of John and Yoko”. Låten handlar egentligen om John Lennon och Yoko Onos bröllop i Paris och den uppståndelse både de och The Beatles skapade i medierna. Men även rent allmänt om äktenskapets vedermödor. Men han kunde inte låta bli att blanda in kristna referenser:

Christ you know it ain't easy
You know how hard it can be
The way things are going
They're going to crucify me…

Att än en gång göra jämförelser med sig själv och Jesus Kristus var naturligtvis hyperkontroversiellt och sågs inte med blida ögon i kristna grupperingar i USA. Och mer skulle komma. Något år senare släppte Lennon det mästerliga albumet Plastic Ono Band. Med på plattan fanns låten ”God”. Rent allmänt kan man säga att låten är en betraktelse över hyckleriet i samhället. Redan i första versen beskriver han Gud som ”a concept by which we measure our pain”. Sedan går han vidare med att räkna upp en lång rad personer och företeelser som han inte tror på: Magi, I Ching, bibeln, tarot, Jesus, Hitler, Kennedy, Buddha, mantra, Baghvad Gita, Yoga, kungadömet, Elvis, Zimmerman (Dylan) och The Beatles. Han avslutar med att konstatera att den enda han tror på är sig själv - och Yoko Ono.

Bibeln? Jesus? Än en gång lekte Lennon med elden genom att referera till Kristus och kristendomen i en sångtext. Året efter släppte han ”Imagine”. En milt sagt visionär, för att inte säga utopisk, låt som går på ett ateistiskt tema. Här ber han lyssnarna föreställa sig en värld utan krig, gränser och nationer Helt fri från ägandeskapet och materialismens bojor och tillade: ”and no religion too”. ”Imagine” blev en supersuccé och John Lennons bäst säljande singel någonsin och den är i återkommande omröstningar rankad som en av de bästa låtar som överhuvudtaget har skrivits.

På kvällen den 8 december 1980 mördades John Lennon utanför sitt hus i New York. Mördaren var Mark Chapman, en arbetslös väktare från Hawaii. Chapman var en pånyttfödd kristen. Innan han blev frälst hade han varit ett Beatles fan. Under rättegången motiverade Chapman sitt dåd med att han var förbannad på Lennon för hans livsstil och hans uttalanden; framförallt kommentaren att han var ”populärare än Jesus” samt texten till ”God” och ”Imagine”. Han var även inspirerad av den fiktiva karaktären Holden Caulfield i Räddaren i Nöden.

Lennons farhågor i Memphis den där heta augustidagen 14 år tidigare hade till slut blivit besannade. Trodde du att religiösa extremister är ett nytt påfund? Att de endast är militanta muslimer med långt svart skägg? Religiös extremism har alltid funnits, kommer alltid att finnas. För dem kan ett förfluget ord, en tanklöst uttalande, bli en orsak att döda. John Lennon fick betala ett högt pris för sin frispråkighet.

 Lyssna på låten här: