Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Borta bra men hemma värst

Publicerad 2021-08-01 10:43:44 i Allmänt,

Nutbush City Limits

Ike & Tina Turner I 1973

On Highway Number Nineteen
The people keep the city clean
They call it Nutbush
 

I oktober 1971 gör Rolling Stone ett omtalat hemma-hos-reportage hos Ike och Tina Turner i deras eleganta villa i den sömniga förstaden Inglewood i Los Angeles. De skickar Ben Fong-Torres, en av sina mest erfarna reporters. När reportageteamet kommer in i ”100 000 dollars”-huset möts de direkt av en gigantisk oljemålning av värdparet. De fortsätter med en liten vandring runt villan som har fyra sovrum, fyra badrum och tretton telefoner.

Inredningen är spektakulär. Allt går i grälla färger. I vardagsrummet har de två stjärnorna inrett ett konstgjort vattenfall, vars porlande ljud fyller huset. I mitten står en röd sammetssoffa med ett soffbord utformat som en basgitarr. I parets sovrum, det blå rummet, finns en likaledes blå soffa vars ryggstöd liknar en tentakel, teveapparaten sitter i ett stort vitt skåp, av imiterat elfenben, som föreställer en val. Och i taket är det fullt med speglar.

Resten av huset går i samma stil. Makarna prålar med den smaklösa nyrikedom de fått genom sin artistkarriär. Reportern konstaterar torrt och med avsmak, att det troligtvis är beställt på postorder.

Det är Tina som tar emot. Ike ligger och sover på övervåningen under större delen av tiden de är där. På frågor om inredningen svarar Tina artigt att det är Ike som har stått för designen men att hon ”gillar den". Under hela intervjun gör Tina Turner sitt bästa för att de ska framstå som vilken barnfamilj som helst. Men sprickorna i fasaden kommer obönhörligt fram.  När Ike vaknat och ansluter sig till dem, ber fotografen om att få ta en bild när han och Tina håller om varandra. Ike går motvilligt med på det men snäser till fotografen: “Better catch this quick; I don’t do this often.” 

Även de allt mer ihärdiga ryktena om Ikes kokainmissbruk, hans otaliga älskarinnor och att han misshandlar Tina sipprar fram. Ike har byggt en helt ny studio till sig själv och i anslutning till den, några kilometer därifrån, har han även skaffat en övernattningslägenhet. Lägenheten kallas allmänt "The Whorehouse". Reportern lämnar till läsaren att föreställa sig vad som pågår där. Ike tillbringar de flesta nätterna i sin nya lya men han har inte nöjt sig med det. Han har installerat kameror i vartenda rum i villan i Inglewood så att han från ”The whorehouse” kan övervaka vad som pågår i huset. När det kommer fram att Ike ska installera ännu fler kameror, kan Tina inte hålla masken längre utan protesterar upprört.

Vid den här tidpunkten förstod nog vare sig reportageteamet eller läsarna vidden av den psykiska och fysiska misshandel Tina Turner blivit utsatt för under alla år. Det var först några år senare som allt skulle komma fram.

 Tina var bara 17 år när hon 1956 träffade sin blivande man på en spelning med Ikes band The Kings of Rythm på ett hak i St Louis dit hon gått med sin syster. Anna Mae Bullock, som hon hette då, hade två år tidigare flyttat till storstaden för att söka lyckan. Som en del av showen brukade Kings of Rythm under konserten låta mikrofonen gå runt bland publiken. När micken hamnade hos Anna Mae stelnade både Ike och bandet till. Den okända tjejen sjöng helt overkligt bra. 

Ike insåg genast Tina talang och tog med henne i bandet. Det dröjde inte länge innan de var ett par. Det var Ike som bestämde att hon skulle ändra sitt namn till "Tina". Och snart övergick förhållandet till ägandeskap. Ike tvingade Tina att uppträda i princip dagligen för att kunna betala för alla hans excesser. Det spelade ingen roll om hon hade lunginflammation eller om benen var så svullna att hon knappt kunde gå. Det slutade med att Tina Turner blev inlagd på sjukhus med punkterad lunga. 

Bakom den fina fasaden av en enda stor lycklig familj, så misshandlade Ike henne systematiskt. Dagligen. Han krävde att hon både skulle ta hand om honom, de fyra barnen samt en stadigt stagnerande artistkarriär. Och situationen blev bara värre när han började missbruka kokain. Tina har i senare intervjuer berättat att han konsumerade: “cocaine like wine, and all of a sudden there were guns under the control board. It was like living in hell’s domain”.

När nu Rolling Stone kom på besök så var deras karriär i en svacka. De hade haft stora hits med ”A Fool in Love” och ”River Deep – Mountain High” i mitten av 60-talet men på den sista tiden hade kreativiteten sinat betänkligt. Deras show var en avslagen historia. Men något år senare, för att få deras karriär på fötter igen, erbjöd sig Tina att skriva en låt. Hon kallade den ”Nutbush City Limits”.

Nutbush?

Det lilla samhället Nutbush i Tennessees sydvästra hörn, Inte långt från Memphis och ett stenkast från Mississippideltat, är verkligen inte stort. En flugskit på kartan. Precis som i alla andra hålor tar det bara två minuter från det att du passerat ”välkommen till ...”-skylten, till att du når ”välkommen tillbaka”-skylten.

Nutbush ligger utmed State Highway 19. Ett litet ”gupp” i vägen mitt i Tennessees böljande bomullsfält. Här finns en liten livsmedelsaffär med en bensinpump utanför för att locka kunder. En skola och två kyrkor (en metodist och en baptistkyrka). Ett ginneri där bomullen bereds samt den obligatoriska trailerparken i utkanten av byn. Inte mycket mer. Några ställen att roa sig på går inte att se så lång ögat kan nå. 

Nutbush är en håla i ordets rätta bemärkelse. Djupt ner i den amerikanska södern. Som de flesta andra samhällen i Mississippideltat handlar Nutbush om en enda sak: bomull. Runt hela samhället breder bomullsfälten ut sig. Och i vardagen kretsar det mesta kring den vita växten. Nej, Nutbush är inte mycket för världen och antagligen skulle det vara totalt okänt det inte vore för en liten detalj. Tina Turner är född här.

Här växte hon upp tillsammans med sina sex syskon. Pappa Richard var förman på en stor lantgård ägt av en vit bomullsfarmare. Mamma Zelma var hemmafru. Både Tinas mamma och pappa hade indianskt påbrå; Cherokee respektive navajo. Familjen var inte fattig men inte rika heller men hade efter den tidens mått ganska bra ställt. I Nutbush tillbringade Anna Mae dagarna med att plocka bomull tillsammans med sin far, lyssna på den nya musiken på radio och gå i kyrkan.

"Nutbush City Limits" var den första låt som Tina Turner själv komponerat som spelades in. Men var det en hyllning till hembyn? Knappast. Ett utslag av nostalgi? Glöm det. Nutbush representerade allt det Tina Turner ville komma bort från och den är skriven med stor - mycket stor - ironi. Att överhuvudtaget kalla den lilla hålan för "stad" var med glimten i ögat.

Nutbush var allt annat än något nostalgiskt för Tina eller som hon uttryckte det i en tevedokumentär under 80-talet: “Cotton. I hated it. That’s the one thing that made me change my life. I knew I couldn’t do that.” 

Nutbush var ingen idyll, det var bara ett ställe man ville komma bort från. I några få meningar målar Tina Turner upp den totala ledan med att leva i en håla. Ett ställe där ingenting händer. Där den ena dagen är den andra lik:

You go t'the field on week days
And have a picnic on Labor Day
You go to town on Saturdays
But go to church ev'ry Sunday
They call it Nutbush
Oh, Nutbush
They call it Nutbush city limits

"Nutbush City Limits" handlar om frigörelse. I Tinas fall om att göra sig fri från sin bakgrund och den plats hon kom ifrån. Från det förflutna och hembygdens fattigdom. Men låten symboliserade mer än så. Det var också Tinas statement att hon kunde stå på sina egna ben. Att hon snart tänkte göra sig fri från ett äktenskap som blivit ett fängelse och en karriär som gått i stå. 

"Nutbush City Limits" är en milt sagt högoktanig låt. Den är rå, rockig och funkig på samma gång. Gitarriffet biter sig fast i huvudet medan Tina Turner sjunger med en raspig röst. Hon står som ensam låtskrivare på singeln. Men det är inte riktigt sant. Det var faktiskt Ike som skrev musiken. Men för en gångs skulle lät han sin fru stå i rampljuset och få det beröm hon så väl förtjänade. Det var helt enkelt hennes låt.

”Nutbush City Limits" skulle bli Ike & Tina Turners sista stora hit. Den hamnade på fjärdeplatsen på den brittiska listan och som nr 22 på den amerikanska billboard och lyckades tillfälligt blåsa liv i deras karriär. Och på scen var den en given tempohöjare.

Tina Turner brukar allmänt kallas "Ett kvinnligt svar på Mick Jagger" men det borde vara tvärtom. När Ike & Tina Turner var förband till the Rolling Stones under en turné 1966 kopierade Mick Jagger hennes sätt att röra sig på scenen. I efterhand har han hyllat henne: “She was like a female Little Richard and would respond to the audience … really go out and grab them”. Så Mick Jagger är snarare ett manligt svar på Tina Turner.

1976 fick till slut Tina Turner nog av det olyckliga förhållandet med Ike. Vid ett tillfälle när han misshandlade henne slog hon för första gången tillbaka. Samma år repade hon mod och lämnade Ike. Och 1978 skiljde de sig formellt. Men vid det här laget hade den nu ensamstående fyrabarnsmamma från lilla Nutbush visat världen att hon klarade sig alldeles utmärkt på egen hand. Tina Turner skulle gå vidare för att under 80-talet bli en av världens mest framgångsrika artister. Och hon skulle aldrig mer plocka bomull.

 “Cotton. I hated it.”
                                                    I en tevedokumentär under 80-talet uttryckte Tina Turner sin avsky för barndomens bomullsplockning.
 
 
 
 
Lyssna på låten här:
 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela