Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Historien om Cross-Bronx Expressway

Publicerad 2021-08-22 16:43:55 i Allmänt,

The Message

Grandmaster Flash and the Furious Five I 1982

Rats in the front room, roaches in the back
Junkie’s in the alley with a baseball bat

Precis som oss människor är städer en levande organism. De lever och dör. Frodas och stagnerar om vartannat. I dess mylla växer idéer och kulturer fram. Städernas utveckling ligger i stadsplanerarnas och politikernas händer. De kan påverka dess framtid. Med rätt sorts planering kan man få städer att utvecklas. Men om man lämnar hela stadsdelar åt sitt eget öde kan man också skapa sociala katastrofer.

1975 var New York fullständigt bankrutt. Hela staden stod bokstavligt talat inför en konkurs. Tanken svindlade; lägga ner en av världen största städer? The Big Apple? Frågan var bara hur man går till väga för att lägga ner en stad? Säljer ut hela rasket för att betala kreditgivarna och ber alla invånarna att flytta?

Stadens styrande gick helt enkelt till kongressen för att få federala medel för att rädda New York. Kongressen röstade för men i sista stund la president Ford in sitt veto mot beslutet och stoppade pengarna. Dagen efter stod med stora svarta rubriker på New York Daily News förstasida: ”Ford To New York: Drop Dead”.

New Yorks ekonomiska kris var resultatet av en nedåtgående utveckling som pågått under många år. I slutet av 60-talet började den nästan två decennier långa högkonjunktur som härskat sedan slutet av andra världskriget att mattas av. Istället drabbades invånarna i västvärlden av ökad arbetslöshet, höjda oljepriser; det som förundrade nationalekonomerna kallade stagflation.

Även arbetsmarknaden hade förändrats. Allt fler jobb inom tillverkningsindustrin försvann till förmån för jobb inom tjänstesektorn. I de stora amerikanska städerna lades de stora fabrikerna ner en efter en.

De etniska upplopp som hade härjat runt om i storstäderna på den amerikanska kontinenten under slutet av 60-talet hade också medfört att en stor del av den välbärgade vita medelklassen hade valt att lämna storstaden för de växande förstäderna. Resultatet blev att städerna urlakades på skatteintäkter. Ytterligare ett problem var att storföretag köpte upp mark och fastigheter bara för att göra dem till lyxlägenheter. Det lämnade arbetarklassen med begränsade möjligheter att hitta bra och billiga bostäder. 

Samtidigt drog den amerikanska regeringen in bidrag för kommunal service och sociala ändamål. Nu var inte New York den enda storstaden i USA som gick igenom det här eldprovet. Så gott som samtliga amerikanska storstäder hade en liknande utveckling.

New York gick emellertid inte i konkurs. De styrande i staden, samt politikerna i delstaten med samma namn, lyckades till slut förhandla fram ett federalt lån – men med mycket hårda villkor. Långivarna mer eller mindre krävde omfattande nedskärningar inom den kommunala sektorn. Över 60 000 stadsanställda sades upp. Att New York överhuvudtaget fick pengarna berodde på att det amerikanska lärarfacket gick in med sin pensionsfond som borgen för lånet.

Naturligtvis var det de fattigaste som drabbades värst av nedskärningarna i välfärden. Under den här perioden låg 30 procent av New Yorks latinska (40 procent för puertoricanerna) hushåll och 25 procent av de svarta hushållen under fattigdomslinjen. De fattiga blev allt fattigare medan de rika blev allt rikare.

Värst av alla områden i New York drabbades Bronx. Fram till slutet av femtiotalet var Bronx ett ganska lugnt och välbärgat medelklassområde bestående mestadels av en judisk befolkning. Men även med en stor population av italienare, tyskar, irländare och svarta.

1959 satte myndigheterna igång med byggandet av en stor motorväg, Cross-Bronx Expressway, som delade Bronx i två delar. Tanken med motorvägen att underlätta för pendlarna till och från New York genom att länka samman staden med New Jersey och Long Island.

Problemet var bara att motorvägen gick genom de allra mest tätbefolkade delarna av hela Bronx. Om stadsplanerarna hade modifierat byggplanerna något och ändrat motorvägens sträckning lite, hade man kanske kunnat hindra den enorma sociala katastrof som var under uppsegling.

Men stadsplanerarna vägrade ändra vägens sträckning. Vägbygget pågick i över ett decennium. Under hela 60-talet, till och med början av 70-talet. Resultatet blev katastrofalt. 60 000 bostäder i Bronx revs för vägbygget. 170 000 invånare tvingades att flytta. Vägen delade Bronx i två delar. Den vita medelklassen flydde grannskapet och lämnade kvar de fattiga som inte vare sig hade makt eller medel att flytta. 

I South Bronx ökade andelen tomma hus med häpnadsväckande fart. Nervösa hyresvärdar åsåg förslumningen av deras stadsdel och skyndade sig att sälja ut fastigheterna. I många fall blev de uppköpta av så kallade ”slumlords” som hade allt annat än hederliga avsikter med förvärven. Samtidigt försvann även kommersen från South Bronx. Affärsägarna märkte att köpkraften minskade och att kriminaliteten tilltog. De valde helt enkelt att sälja sina butiker och flytta till andra delar av New York.

Myndigheterna å sin sida hyllade Cross-Bronx Expressway som ett högteknologiskt framsteg av stora mått. Ett tecken på tillväxt och modernisering. För motorvägen gynnade mest de rika. I South Bronx kunde man däremot se konsekvenserna. Den tidigare så levande stadsdelen liknade nu mest av allt en spökstad. Socialt sett var det en katastrof. I gränderna frodades fattigdomen, kriminaliteten och drogmissbruket. Dödstalen bland stadsdelen invånare var skyhög.

Mot slutet av 70-talet började även medierna uppmärksamma förslumningen av Bronx. Under det stora strömavbrottet i New York sommaren 1977 drabbades en lång rad affärsägare av plundring och vandalisering. Värst var plundringen i de fattigaste områdena (South Bronx, Bedford Stuyvesant, Brownsville, Crown Heights i Brooklyn, Jamaica i Queens samt Harlem). Massmedierna framställde de här stadsdelarna som laglöst territorium där kriminaliteten härskade och kaoset väntade bakom nästa gathörn. Även från Hollywood började det dyka upp ett flertal filmer på temat det laglösa ghettot. Budskapet var klart. Att fastna i någon av dessa områden var detsamma som att vara förlorad. 

Men i resterna av det en gång så blomstrande Bronx började dess invånare, svarta, jamaicaner, puertoricaner, och andra fattiga karibiska invandrargrupper, att bygga upp sin egen kulturella identitet och nätverk. Eftersom det inte fanns några pengar skapades en gatans variant av popkulturen. En lågbudgetvariant av de gryende högteknologiska strömningarna. Alla de olika konstformerna korsbefruktades och de olika artisterna inspirerades av varandra. Musik, konst, dans. Myllan visade sig vara mycket näringsrik. 

I gathörnet kunde man se rapartister framföra sina alster med endast en bandspelare som komp. Gatu dj:s och rappare slog sig så småningom samman och började uppträda på stora gatufester. Ungdomar som inte hade råd att utöva de populära amerikanska idrotterna började istället att tävla mot varandra i breakdance. På tunnelbanan visade gatukonstnärer omgivningen sin konst i form av graffitti. En konstart som senare skulle spridas runt om i världen med konstnärer som Jean-Michel Basquiat och Keith Haring som fixstjärnor.

Grandmaster Flash, aka Joseph Saddler, räknas som en av hiphopens absoluta pionjärer. Han växte upp i Bronx och sysselsatte sig som dj på kvartersfester, skoldanser och i parker. Flash revolutionerade i mångt och mycket skivvändartekniken vilket skulle bli en mycket viktig del av hiphopkulturen. Flash räknas som den som uppfann scratch men även ett flertal andra skivtallrikstricks har Joseph Saddler som upphovsman. 

Tillsammans med sitt rapband The Furious Five räknas Flash som en av de första hiphopartisterna. Redan 1979 hade Sylvia Robinson och hennes Sugar Hill Gang släppt ”Rapper’s Delight”. Den räknas idag som den första raphiten, en låt som skulle öppna dörren för en helt ny genre. Något år senare släpptes ”The Message”.

"The Message" var något helt nytt när den kom. Den skulle inte bara revolutionera hiphopen utan hela populärkulturen. I sin första fas var rappen mestadels partyrim eller tävlingar i att förhärliga och skryta om sig själva. "The Message" var något annat. En socialrealistisk låt direkt från gatan. För första gången skildrades av den verklighet som de flesta hiphop artister vid den här tiden levde i. Och det var ingen vacker tillvaro som målades upp.

Broken glass everywhere
People pissing on the stage, you know they just don't care
I can't take the smell, can't take the noise
Got no money to move out, I guess I got no choice
Rats in the front room, broke dudes in the back
Junkies in the alley with the baseball bat
I tried to get away but I couldn't get far
'Cause the man with the judge repossessed my car

”The Message” är i det närmaste ett obarmhärtigt ärligt vittnesmål om ghettot. Ett ghetto där råttorna, kackerlackorna och knarklangarna tagit över. Och där kriminalitet är den enda karriärmöjligheten. Gång på gång upprepas frasen: 

It’s like a jungle sometimes, it makes me wonder
How I keep from going under

Låten är skriven av Duke Botee som var låtskrivare på Sugarhill Records. Rapparen Melle Mel hjälpte till med texten. Botee skrev ”The Message” redan 1980 under den stora lokaltrafikstrejken i New York då alla all tunnelbane- och busstrafik låg nere i tolv dagar. När The Big Apple var på den absoluta botten. Skivbolagsbossen Sylvia Robinson erbjöd låten till Grandmaster Flash & the Furious Five - men de tackade nej. De ville framföra partysånger. De var inte intresserade av att mässa om sin egen misär. I det läget erbjöd sig Melle Mel att spela in den själv, men då gav till slut Grandmaster med sig och de kom överens om att spela in den tillsammans. ”The Message” blev en omedelbar succé. Med sitt avslappande groove och dystopiska text skulle den dominera dansgolvet hela det här året. 

"The Message" utsågs till den bästa hiphoplåten någonsin i en omröstning i Rolling Stone 2012. Och faktum är att det är en av 1900-talets mest inflytelserika låtar. "The Message" gav hiphopen en helt ny dimension. Den styrde genren från att vara ytlig partymusik till att bli "de svartas CNN", som Chuck D i Public Enemy senare skulle definiera den. Den banade också vägen för artister som Public Enemy, NWA och KRS-One. Hiphopen skulle aldrig mer bli sig lik.  

I mångt och mycket är ”The Message” historien om hiphopens tillkomst. Och om Bronx. Hur det ur ghettot, som en fågel Fenix, föddes en kreativ kraft som med åren skulle erövra världen. Häromåret tilldrog sig en historisk händelse. Samtliga de första tio platserna på billboards poplista upptogs av hiphoplåtar. Numera är hiphop en erkänd genre och samtidigt en av de musikstilar som säljer allra bäst. Genren har spridit sig över hela världen. Det går att hitta hiphopband från Europa, Afrika och Asien. Rappare som rappar på franska, ryska eller swahili. Få känner till att allt en gång började med ett vägbygge ...

 

”The subject matter wasn’t happy. It wasn’t no party shit. It wasn’t even some real street shit. We wold laugh at it.”
                                                             Grandmaster Flash Flash, aka Joseph Sadler, vägrade till att                                                         börja med att spela in ”The Message” på grund av dess allvarliga tema. Numera räknas den som en av de bästa hiphop-låtarna någonsin.
 
 
 
Lyssna på låten här:
 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela