Den gråtande besten
Squonk
Genesis I 1976
He's a sly one, he's a shy one, wouldn't you be too?
Scared to be left all on his own
I de djupa skogarna i norra Pennsylvania går det att se att märkligt djur. Besten, som endast finns här, liknar mest en hyena på kroppen, men med ett oproportionerligt stort huvud. Det har ett skrynkligt illasittande skinn som är fullt med vårtor och utslag. På grund av sitt motbjudande utseende är det alltid olyckligt. Och det sägs att det är den mest hemska av alla djur. Vanligtvis kallas den för squonk.
Squonken blev känd för den stora allmänheten i samband med Williams Cox bok, Fearsome Creatures of the Lumberwoods - With a Few Desert and Mountain Beasts som kom 1910. Fearsome creatures är en slags fantasi-fältguide. William Cox var skogsmästare i Pennsylvania. Under alla år ute i delstatens skogar hade han stött på mängder av berättelser från skogsarbetare och jägare om olika djur de stött på ute i obygden. Skrönor och sägner. Det ena mer märkvärdig än det andra. Nu samlade han alla de här berättelserna i en bok. En slags etnologisk skildring där läsaren får bekanta sig med en mängd fantastiska djur.
Eller vad sägs till exempel om Hugagen; ett växtätande gigantiskt däggdjur med en näbbliknande utväxt som man likaledes kan hitta i Pennsylvanias skogar och som har ledlösa ben som gör att den inte kan ligga ner. Eller varför inte Gumberoon, en så gott som pälslös björnliknande varelse med fantastiska egenskaper. Den har en gummilik kropp så försöker man skjuta djuret, studsar kulan bara bort. Det enda som kan döda djuret är skogsbränder som gör att det exploderar av hettan.
Eller The Roperite, en lite fågel som lever I Sierra Nevadas bergstrakter. Den kan inte flyga men med sin lassoliknande näbb fångar den sitt byte effektivt. Eller varför inte Snoligostern. En enorm krokodil (som beskrivs som ett monster) som lever i söderns våtmarksområden. Den saknar helt fötter men på sin långa svans har den en propellerliknande utväxt som gör att den kan ta sig fram i träsken med förbluffande fart. Men mest häpnadsväckande av alla djur var squonken. Eller som Cox själv beskrev den:
"It is a most retiring bashful, crepuscular animal, garbed in a loose, warty, singularly ill-fitting skin. The squonk is always unhappy - even morbid. He is given to constant weeping over his really upsetting appearance, and can sometimes be tracked by his tear-stained trail.
"Moonlight nights are best for squonk hunts, for then the animal prefers to lie quiet in its hemlock home, fearing, should it venture forth, that it may catch a glimpse of itself in some moonlit pool.
"Sometimes you can hear one weeping softly to himself. The sound is a low note of pleading somewhat resembling the call of the cross-feathered snee."
Squonken, som Cox gav det latinska namnet Lacrimacorpus dissolvens, var redan vid den här tiden ytterst sällsynt och levde endast i Pennsylvanias hemlockskogar. Hemlock är en sorts barrträd som liknar den svenska tallen. När kolonisatörerna anlände till Nordamerika hade USA stora hemlockskogar som sträckte sig från östkusten ända bort till Minnesota. Men, precis som vanligt, i takt med att befolkningen ökade – minskade skogarna. Idag finns bara en spillra kvar.
Den motbjudande besten har ytterligare ett fantastiskt kännetecken. Skulle den mot förmodan bli infångad, så har den förmågan att smita genom att upplösa sig själv till en pöl av tårar. En egenskap som saknar motstycke inom zoologin.
Sagodjur, eller fabeldjur, har alltid fascinerat människan och redan på medeltiden skrevs bestiarium som tog upp det ena mer fasansfulla djuret efter det andra. Ett bestiarium var en illustrerad bok som skildrade olika djur. De allra flesta av dom tagna från verkligheten men det fanns även berättelser om rena fabeldjur.
Böcker av det här slaget var omåttligt populära under antiken och medeltiden. Nu måste man ha i åtanke att folk vid den här tiden verkligen trodde på att drakar, enhörningar, kentaurer och fauner existerade. Berättelserna var ofta lätt moraliserande ofta med en kristen grundton. Den första boken som trycktes i Sverige 1483, Dialogus Creaturum (skapelsen sedelärande samtal) var för övrigt ett bestiarium.
Squonken levde vidare i litteraturen. 1939 tog Henry Tryon med en uppdaterad version av besten i sin bok Fearsome Creatures. I Tryons version fanns även ett vittnesmål från en viss J.P. Wentling som inte nog med att han sett en squonk dessutom lyckades infånga en i närheten av Mont Alto. J.P. Wentling härmade helt enkelt squonkens läten och lyckades på så sätt locka till sig en som han fångade i sin säck. Medan han bar hem den, under squonkens ständiga jämrande, tystnade plötsligt djuret och Wentling kunde känna hur säcken blev lättare. När han öppnade den fanns det endast en pöl av tårar och bubblor kvar på botten.
Och 1969 skrev den argentinske författaren Jorge Luis Borges ett helt kapitel om det sorgsna djuret i sin bok El Libro de los Seres Imaginarios (Book of Imaginary Beings) som var en fortsättning på hans bestseller från 1957: Manual de Zoologia Fantastica (Handbook of Fantastic Zoology). Book of Imaginary Beings översattes till flera språk och var populär i början av 70-talet. Kanske det var här ryktet om squonken snappades upp av medlemmarna i ett känt progressivt rockband.
1975 valde Peter Gabriel att lämna Genesis. Efter stor vånda och oro valde de kvarstående medlemmarna att fortsätta bandet. Tony Banks och Mike Rutherford tog över låtskrivandet. De testade ett stort antal sångare som ersättare för Gabriel men ingen fungerade. Till slut beslutade bandet att låta bandets trumslagare Phil Collins ta över mikrofonen.
Men när bandet gick in i studion för att spela in det som skulle bli A Trick of the Tail var det med stor nervositet. Den första låten de spelade in var ”Squonk”. ”Squonk” är ett av de tyngre numren på Genesis repertoar och den är naturligtvis baserat på det amerikanska sagodjuret. En best som är så motbjudande att det gråter åt sin egen åsyn. Men samtidigt en elegi över något som gått förlorat. I texten går britterna tillbaka till J. P Wentlings berättelse:
All in all you are a very dying race
Placing trust upon a cruel world
You never had the things you thought you should've had
And you'll not get them now
And all the while in perfect time
Your tears are falling on the ground
I efterhand har Phil Collins berättar att låtens tungt drivande rytm var inspirerad av Led Zeppelins ”When the Levee Breaks”: "That was always our Zeppelin kind of song, kind of a bit of 'Kashmir', a bit of 'When the levee breaks' When you listen to it, it doesn't sound like that, but that's what it was meant to be, with the heavy guitar chords and my John Bonham hat on." Som han berättade i DVD-utgåvan till A Trick of the Tail.
Nu är Genesis inte de enda som hyllat det märkvärdiga fäet från de djupa barrskogarna. Även Steely Dan sjunger om squonken i sin låt ”Any Major Dude Will Tell You” från albumet Pretzel Logic:
Have you ever seen a squonk's tears? Well, look at mine
The people on the street have all seen better times
Idag får väl squonken antas vara utrotad. Det var längesedan någon såg till det gråtande djuret i Pennsylvanias skogar. Eller rättare sagt det som finns kvar av skogarna. I vårt moderna rationella samhälle finns inte längre någon plats för squonken. För ju mer befolkat och upplyst (samhället) blir. Ju mindre utrymme finns det för skrönor. Men i rocken lever det fula djuret fortfarande kvar. För Genesis ”Squonk” är inte bara en hyllning till det olyckliga djuret, det är även en hyllning till fantasin.
Lyssna på låten här:
