Låten och inspirationen

Taxman

The Beatles I 1966 

Should five per cent appear too small
Be thankful I don't take it all

De flesta artister värda namnet har alla erfarit samma sak; När man har som störst framgångar, populärare än någonsin, säljer för miljoner och är älskad av alla, gör sig verkligen gällande. För bakom framgången lurar alltid Skatteverket. Och skattmasen sover aldrig.

Redan när labourledaren Harold Wilson vann valet 1964 var han fast besluten att sanera Storbritanniens usla statsfinanser och att få till en rättvis omfördelningspolitik. Receptet var höjda skatter. Framförallt höjda skatter för höginkomsttagarna. Och när han 1966 vann en jordskredsseger i valet fortsatte han på den inslagna vägen och införde en så kallad ”supertax”. Högsta nivån av inkomstskatt blev plötsligt 19 shilling per pund*.

För medlemmarna i The Beatles var det här dåliga nyheter. I april 1966 blev de kallade till ett möte med sina revisorer på firman Bryce, Hammer, Isherwood & Co. Revisorerna varnade Fab Four, för att de, trots att de var populärare än någonsin, sålde miljontals album och tjänade hundratals miljoner, stod på ruinens brant. Eller som revisorn uttryckte det: "Two of you are close to being bankrupt, and the other two could soon be.”

För George Harrison, som var den ekonomiskt mest medvetne av sina kollegor, var tanken svindlande; det mesta som de tjänade fick de betala i skatt. I sin självbiografi från 1980 I, Me, Mine skriver han: ”’Taxman' was when I first realised that even though we had started earning money, we were actually giving most of it away in taxes; it was and still is typical." 

För den spirituellt lagda George Harrison måste det ha varit oerhört irriterande att överhuvudtaget behöva befatta sig med så världsliga saker som inkomstskatt. Det som gjorde George Harrison om än ännu mer förbannad var att han blev varse om att stora delar av Storbritanniens skatteinkomster gick till vapentillverkning. I början av 1966 medverkade samtliga medlemmar i The Beatles i en serie ”hemma hos”-reportage med Maureen Cleave för Evening Standard under temat ”How a Beatle lives”. Men där till exempel John Lennon snöade in på religion och Church of England (läs: Känd artist mördad av religiös extremist), ville George Harrison bara prata skatter och skattepolitik. Faktum var att han var så förbannad på Harold Wilson att han i intervjun jämförde honom med den skurkaktige Sheriffen av Nottingham i Robin Hood.

Nu måste man ha i åtanke att George Harrison och hans bandkompisar året innan, som första popartister någonsin, fått ta emot den brittiska imperieorden på inrådan av självaste premiärminister Wilson. The Beatles hade startat den brittiska våg av artister som slog västvärlden med häpnad, och utnämningen skulle ses som ett erkännande för de enorma summor Fab Four hade dragit in till skattkassan. Det vill säga betalat i skatt. Ordnar i all ära, men främst ville George Harrison få behålla några av de pengar han så surt jobbat ihop. I vredesmod skrev han nu ”Taxman”.

Let me tell you how it will be
There's one for you, nineteen for me
'Cause I'm the taxman, yeah, I'm the taxman

Should five per cent appear too small
Be thankful I don't take it all
'Cause I'm the taxman, yeah, I'm the taxman

”Taxman”, där även John Lennon bidragit med texten, är en i högsta grad en politisk sång. Det är en bitter uppgörelse med den brittiska regeringens skattepolitik. I låten målar George Harrison upp en skattmas som aldrig sover och en skattepolitik som rånar sina medborgare på alla dess tillgångar. ”Taxman” kom med på det epokgörande albumet Revolver. I texten nämns premiärminister Harold Wilson vid namn som ”Mr Wilson”, men för att inte fastna i något politiskt läger valde de att även lägga till oppositionsledare Edward Heath.

Beatles var vid den här tidpunkten inspirerade av soullåtar från Stax och Motown, och på albumet finns en lång rad soulinspirerade låtar som bland annat ”Got to get you into my life”. ”Taxman” är inget undantag och rider på R&B och soulvågen. Noteras bör att det är Paul McCartney som spelar det magnifika gitarrsolot på låten.

Nu var inte The Beatles de enda av Englands rockartister som hade problem med Skatteverket. Rolling Stones fick bokstavligt talat gå i landsflykt i början av 70-talet. I deras fall handlade det om att deras manager Allen Klein inte skött skatteinbetalningarna korrekt. Men även de höga skatterna bidrog. Eller som deras bassist Bill Wyman kommenterade i A-listed:

”Skatten på höginkomsttagare var under Harold Wilsons regering 93 procent. Om du tjänade en miljon fick du behålla 70 000 pund. Det var omöjligt att tjäna tillräckligt med pengar för att betala skatteskulden och stanna kvar.” Istället drog bandet ner till den franska rivieran och på skatteexilen i Villa Nellcôte skapade de det som skulle bli en av rockhistoriens största mästerverk: Exile on Main Street.

Även i Sverige var marginalskatterna höga, något som rocknestorn Pugh Rogefeldt skulle få känna av. I sin biografi 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm beskriver Pugh hur han, när han stod på höjden av sin karriär efter att han släppt albumet Bolla och Rulla, som var ett av 70-talets svenska bästsäljare, blev han uppkallad till skivbolaget Metronomes ekonomiansvarige (grammofonbolagets räknenisse som Pugh uttrycker det). Under mötet får Rogefeldt reda på att han på grund av marginalskatten överhuvudtaget inte kommer att få ett öre för försäljningen av Bolla och Rulla, utan tvärtom är han skyldig staten tusentals kronor. Pughs reaktion var naturlig:

”Det går ju inte,” sa jag. ”Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel.”

Men man hade inte räknat fel.

Många drabbades av de höga skatterna. Ingmar Bergman valde att fly landet. Astrid Lindgren stannade kvar men efter att hon fått betala 102% i skatt skrev hon den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som publicerades i Expressen den 10 mars 1976. Sagan är en allegori och handlar om den snälla häxan Pomperipossa som sliter dagarna i ända med att skriva barnböcker, ändå får hon bara 5 000 kronor om året kvar att leva på.  

Budskapet gick inte att ta miste på. Framförallt var det en svidande kritik mot finansminister Gunnar Sträng. I riksdagen passade moderatledaren Gösta Bohman på att ge sossarna ett tjuvnyp när han läste upp sagan från talarstolen. En mycket grinig Gunnar Sträng svarade att författarinnans inlägg i skattedebatten röjde "djup osakkunskap" om skattesystemet. "Men det begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara."

Lindgren svarade i radions P1 dagen efter: "Men jag begär att Gunnar Sträng ska klara det. Om det är någon som har räknat fel så är det Riksskatteverket, för det är från dem jag fått siffrorna. Sträng kan berätta sagor, men räkna kan han tydligen inte. Vi borde nog byta jobb han och jag." Pomperipossa i Monismanien bidrog till att Socialdemokraterna förlorade valet 1976, för första gången på 40 år.

Saker och ting har förändrats under årens lopp. Konstnärer och rockartister har återvänt både till Sverige och Storbritannien. Marginalskatterna är inte längre lika höga. Men man får inte glömma alla de pengar artisterna förlorade under de här åren. Pengar som de aldrig någonsin kommer att få tillbaka. En som definitivt inte glömde var George Harrison. Eller för den skull förlät.

På hans bejublade soloalbum Cloud 9 från 1987 finns låten ”When we was Fab” där han minns tillbaka på åren med The Beatles. Och han hade inte glömt bort marginalskatterna. Eller som han sjunger: ”Income tax was all we had.”