Låten och inspirationen

21st Century Schizoid Man

King Crimson I 1969 

Blood rack barbed wire
Politicians' funeral pyre
Innocents raped with napalm fire

Rolling Stones gratiskonsert hade samlat över 500 000 personer till Hyde Park i London. Det låg förväntan i luften. Rolling Stones hade inte spelat live på närmare två år och allt indikerade på att de här skulle bli ett alldeles särskilt evenemang. Den enorma folkmassan fyllde hela parken. Men det var god stämning. Det var under flower power-eran och publiken rökte gräs, dansade och hade trevligt i största allmänhet i väntan på kvällens huvudattraktion.

Såsom brukligt hade även Rolling Stones förband. Den här gången hade man bland annat valt ut ett okänt band vid namn King Crimson. King Crimson hade bildats bara några månader tidigare och konserten i Hyde Park var bandets sjunde någonsin.

När King Crimson gick ut på scenen var det nog ingen som höjde på ögonbrynen men det förändrades snabbt. Någon minut senare körde gruppen igång med ”21st century Schizoid man”. Det var som hela publikhavet stelnade till.

Åskådarna visste inte vad man skulle tro. Den tunga elgitarren lät som taggtråd. Det var som att dras med i en söderhavscyklon, att bevittna tryckvågen efter en napalmkrevad eller att köra en fullsatt Boeing 747 in i en bergvägg. Aldrig tidigare hade man hört en liknande rocksång. Framme vid scenen stod sångaren Greg Lake och mässade med distad, förvrängd röst. Ord som lät som besvärjelser:

Cat's foot iron claw
Neurosurgeons scream for more
At paranoia's poison door
Twenty first century schizoid man

Sedan drog saxofonisten Ian MacDonald igång med sitt solo. En vansinnesfärd, som en skenande häst genom trånga gränder. Chockade och medtagna åskådare undrade vad de hade hört. Rolling Stones i all ära men den stora snackisen efter konserten var King Crimson och deras märkliga låt. Helt uppenbart handlade den om det pågående Vietnamkriget; Men vem var det man sjöng om? 2000-talets man med schizoida drag? Vem var det?

Hans namn var Spiro Theodore Anagnostopoulos och han var en inkarnation av den amerikanska drömmen.

Anagnostopoulos kom från enkla förhållanden. Hans pappa var en grekisk immigrant som gift sig med en amerikanska. Pappan livnärde sig på att sälja grönsaker från sig lilla lastbil. Familjen levde ett enkelt liv.

Men sonen hade ambitioner. Han ville bli något. Komma upp sig på samhällsstegen. Spiro kände sig inte helt bekväm med sina grekiska rötter och bytte namn till det lite mer amerikansk klingande Agnew. Han konverterade även från den ortodoxa kyrkan till den episkopala. Bytte från det demokratiska till det republikanska partiet. Han berättade dessutom för alla att han föredrog att bli kallad Ted. Spiro ville han inte riktigt kännas vid.

Men avancemanget lät vänta på sig. Efter militärtjänstgöringen började han på juristlinjen. Studierna gick dock trögt och resultaten var inte lysande. Och när till slut hade fått sin examen blev han anställd som biträdande chef på ett litet varuhus. Knappast den karriär han hade haft i tankarna. Under tiden hade han hunnit att bilda familj.

Vändpunkten för ”Ted” kom när han blev ledamot i den lokala P.T.A-avdelningen, USA:s motsvarighet till Hem & Skola. De var nu han upptäckte politiken. Han inte bara trivdes i den här miljön. Det Spiro insåg var att det fanns oanade möjligheter till att göra karriär som förtroendevald. Och han var bra på det.

Spiro Agnew jobbade några år med början 1962 som lokalpolitiker i sitt county i hemstaten Maryland. Agnew var uppskattad och populär som politiker. Han var progressiv vad gäller raslagarna och såg till att skolor och restauranger i närområdet blev integrerade. Han hade en förmåga att få saker gjort. Han byggde nya skolor, höjde lärarnas löner, gav erkännande till polisen. Byggprojekten växte fram som svampar ur jorden och det rådde en allmän optimism.

Men Spiro hade högre ambitioner. 1966 blev han vald till guvernör i Maryland. Agnew fick snabbt ett rykte om sig att vara en kompetent för att inte säga briljant guvernör. Han fortsatte på den inslagna vägen. Han gjorde sig dessutom ett namn som en hårdför politiker. Det var oroliga tider i hela USA och Spiro verkade för lag och ordning. Han hade nolltolerans för kriminella och upprorsmakare. Han ville inte ha liknande upplopp i sin delstat som skett i andra amerikanska städer.

Samtidigt gynnande han näringslivet. Spiro Agnew hade nära och vänskapliga band med de lokala företagen. I synnerhet de lokala byggbolagen. Kanske lite för nära band, för det var en vänskap som senare skulle stå honom dyrt.

Det började närma sig presidentval. På republikanernas konvent 1968 valdes han mycket överraskande till vicepresident för Richard Nixon. Det var en skräll. Utanför hans hemstat Maryland var det knappt någon som hade hört talas om honom. Den bestående kommentaren bland medierna och allmänheten var: ”Spiro who”?

Nixon vann en jordskredsseger i valet. Vicepresidenterna brukade av tradition ha en mer undanskymd, tillbakadragen, roll. Men det hade Spiro Agnew inga planer på. Han slöt snabbt upp bakom Richard Nixon och försvarade sin president i de flesta frågorna. Och precis som tidigare manade han till ”Lag och ordning” och hårda tag mot meningsmotståndare.

Det här gick hem i stugorna. Spiro var alltid oklanderligt klädd. Dyrbara kostymer och alltid en perfekt frisyr och ett litet leende på munnen. Över hela kontinenten kunde man se klistermärken med ”God Bless Spiro” eller ”I Like Spiro”. Och i en opinionsmätning som gjordes i början av 1970 visade att han var USA:s tredje populäraste person efter Richard Nixon och teveevangelisten Billy Graham.

Det fanns en hel del Spiro Agnew inte gillade. Till att börja med avskydde han, precis som Donald Trump, medierna*. Framförallt gick han hårt åt de stora tevebolagen och han drog sig inte åt att hota enskilda reportrar. Men han attackerade även tidningar som Washington Post och New York Times och anklagade dem för monopol: ''The American people should be made aware of the trend toward the monopolization of the great public information vehicles and the concentration of power over public opinion in fewer and fewer hands.''

Men framförallt var han en hårdnackad förespråkare av Vietnamkriget. Spiro Agnew såg ingen som helst anledning för amerikanska trupper att dra sig ur Sydostasien eller ens att sätta sig vid förhandlingsbordet. USA skulle vinna kriget. Han raljerade med fredsrörelsen och kallade aktivisterna för nedsättande omdömen som: ''nattering nabobs of negativism,'' ''effete corps of impudent snobs,'' ''pusillanimous pussyfooters'' and ''hopeless, hysterical hypochondriacs of history.''

Politiker som hade en mjukare linje och som förespråkade fredligare lösningar avfärdade han som ”ideologiska eunucker” och i hotfulla ordalag fräste ur sig att det ”dekadenta fåtal” som vilseledde nationens ungdom borde bli ”separerade” från samhället ''with no more regret than we should feel over discarding rotten apples from a barrel.'' Han attackerade McGoverns förslag om att bestämma ett datum för de amerikanska soldaternas tillbakadragande som ''a blueprint for the first defeat in the history of the United States.''

Spiro Agnew hade ett sinne för ordval och ingen politiker vare sig före eller efter honom har kommit med så färgstarka liknelser. Nästan poetiska. På andra sidan Atlanten, i gamla ärevördiga England, satt en annan poet och läste de braskande nyheterna om Vietnamkriget. Och ju mer han läste om Agnews uttalanden, desto mer förbannad blev han. Hans namn var Peter Sinfield.

Peter Sinfield hade länge ”hängt” i Londons hippiekretsar och försörjt som med olika småjobb som tillverka drakar eller olika prydnader. Sinfields ambition var att bli rockmusiker men han kunde var sig sjunga eller spela gitarr. Däremot kunde han skriva texter och han skulle bli den progressiva rockens störste poet. När King Crimson bildades ville Ian MacDonald prompt ha med sin kompis Peter Sinfield i bandet. Eftersom han inte spelade något instrument fick han bli bandets låtskrivare.

”21st century Schizoid man” är Peter Sinfields mästerverk. Själva texten består av fragment av bilder. Bilder som både är skrämmande och surrealistiska. En sann uppgörelse med både Vietnamkriget och hycklande politiker.

Blood rack barbed wire
Polititians' funeral pyre
Innocents raped with napalm fire
Twenty first century schizoid man.

Death seed blind man's greed
Poets' starving children bleed
Nothing he's got he really needs
Twenty first century schizoid man.

Låten kom med på King Crimson klassiska debutalbum In the Court of the Crimson King. Albumet har haft en enorm betydelse för rockens utveckling. Plattans var en av de första inom den progressiva rocken och som skulle skapa en helt ny genre och sedermera bana vägen för band som Yes, Genesis, Emerson, Lake & Palmer och Pink Floyd. 

Länge var det en hemlighet vem som var den schizoide mannen men på bandets livealbum från 1969 Epitaph säger Robert Fripp att låten är dedikerad till: "an American political personality whom we all know and love dearly. His name is Spiro Agnew.”

Högmod går före fall, sägs det. Spiro Agnew å sida förberedde sig för presidentvalet 1976. Richard Nixons återval 1972 hade gått galant och både han och Agnew stod på höjden av sin popularitet. Samtidigt hade åklagarmyndigheten i Maryland, i början av 1973, börjat granska Spiro Agnews affärer. Och ju mer man grävde, desto mer hittade man. Spiro Agnew hade nämligen en svaghet: Han var korrupt.

Till att börja med visade det sig att han överhuvudtaget inte betalat någon skatt under åren han var guvernör i delstaten. Dessutom visade sig att de nära och vänskapliga banden med de lokala byggherrana kanske varit lite väl vänskapliga. Det kom fram att Spiro Agnew hade tagit emot mutor. Mycket mutor. Samtidigt pågick Watergateprocessen för fullt. Till att börja med vägrade Agnew att avgå som vicepresident. Men till slut hade han inget val. Spiro Agnew avgick från sin post bara några månader innan Richard Nixon.

Vanligtvis brukar vicepresidenter försvinna från det allmänna medvetandet så fort deras mandatperiod är över. Vem minns idag till exempel Dan Quayle? Men Spiro Agnew har inte glömts bort. Troligtvis på grund av att han är den enda vicepresident som blivit avsatt. Det är ett ödets ironi att Agnew blivit ihågkommen för mutorna.

Politiker. Det är ett släkte för sig själva. Det skildras bra i ett avsnitt av kultserien Black Adder där rollfiguren William Pitt the even younger (bror till statsmannen Pitt the younger) får uttrycka sin bestörtning över ett förlorat val: ”Jag har förtalat mina motståndare, mutat pressen och hotat mina väljare med tortyr om jag förlorar. Vad mer skulle en anständig politiker ha kunnat göra?”