Låten och inspirationen

Being Boring

Pet Shop Boys I 1990

 ... dress in white one said, with quotations
From someones wife, a famous writer
In the nineteen-twenties

”Är du aldrig tråkig, har du aldrig tråkigt”. Kan det vara mera logiskt? Zelda Fitzgerald, mest känd för den stora allmänheten som äkta maka till den berömde författaren F. Scott Fitzgerald, levde verkligen upp till sin egen devis. Även om hennes eget liv slutade i moll.

Bakom varje stor man finns en kvinna, sägs det. I familjen Fitzgeralds fall är det definitivt sant. F. Scott Fitzgerald är i våra dagar mest känd för sin roman Den Store Gatsby. Men under 20-talet var han en av världens mest berömda och hyllade författare. Få känner till att det var Zelda som i mångt och mycket skapade författaren F. Scott Fitzgerald. En kvinna som i många avseenden var långt före sin tid.

Zelda Fitzgerald förkroppsligade uttrycket ”Southern Belle”. Vacker, slagfärdig och otroligt populär bland de manliga beundrarna. Hon såg dagens ljus år 1900 i Alabama, vid en tidpunkt då västvärlden så sakteliga börjat fundera i banorna om att kvinnor kanske borde vara fria medborgare med rättigheten att göra sina egna beslut.

Redan som 18-åring blev hon ihop med den då okände författaren F. Scott Fitzgerald. Men bara något år senare slog Scott i genom stort med sin debutroman This Side of Paradise. Zelda och Scott skulle bli ett av det unga seklets mest kända par. Ikoner för jazzåldern och en symbol för det gyllene 20-talets obotliga optimism. Paret rörde sig i den tidens jetset kretsar. Ett konstant globetrottande mellan hotellen i New York, Paris och Rivieran.

Precis som i romanen om Gatsby, levde makarna ett extravagant och skandalomsusat liv. Zelda och Scott var en av skvallerpressens hetaste objekt. Alla festerna och dekadensen skildrades med illa dold förtjusning. Paret var känt för sina storslagna partyn där en stor del av kändiseliten fanns med. De bröt även mot en lång rad av dåtidens konventioner och framförallt Zeldas leverne upprörde många medborgare i 20-talets USA. Som när paret Fitzgerald firade smekmånad i New York och Zelda passade på att bada naken i fontänen på Union Square.

Zelda var en flapper; en hel generation av unga kvinnor som dök upp under det glada 20-talet. Flapper var ett slanguttryck för kvinnor klädde sig i kort kjol (kjolarna räckte till knäna och skulle idag knappast räknas som vågade), hade bobfrisyr och lyssnade på jazz.  

Allmänheten förfasade sig över deras stil och uppförande. Flappers ansågs omoraliska. Inte bara för de vågade, färgstarka kläderna, utan även för det excessiva användandet av smink, att de drack alkohol, rökte cigaretter offentligt, körde bil, hade ett avslappnat förhållande till sex. Precis allt det som en respektabel kvinna inte förväntades göra. Flappers var frigjorda. De var ikoner för jazzeran. De utmanade den tidens sociala och sexuella normer – och därmed kontroversiella. Och de konservativa krafterna rasade.

Zelda var inte bara flapper, hon var dessutom ”den första flappern”. Kvinnan som grundlade hela rörelsen och en av deras starkaste förgrundsgestalter. Hon drog sig inte för att utmana och bryta konventioner. Zelda var frigjord innan ordet ens hade uppfunnits. En fritänkande kvinna med världen vid sina fötter. På många sätt en pionjär inom den kvinnorörelsen. 

Hon var också direkt inblandad i Scotts författarskap. Zelda var en stor influens i hans skapande. Inte nog med att hon bidrog med material till hans romaner och noveller. Många av dialogerna i hans böcker bygger på saker som Zelda sagt eller skrivit. Scott använde hennes ord som röst till flera av de kvinnliga karaktärerna i hans böcker.

Men efter nästan ett helt decennium av berömmelse, fester och allmänt high life, började berömmelsen ta ut sin tribut. Sprickorna i den äktenskapliga fasaden började synas allt tydligare. Scott var sedan länge djupt nere i ett alkoholmissbruk. Även på Zelda började de första tecknen på tilltagande psykisk ohälsa visa sig. Och resten av hennes liv skulle bli en odyssé mellan olika mentalsjukhus. Alltifrån lyxiga spa:n till betydligt mer spartanska inrättningar där de praktiserade kalla bad, tvångströjor och el-chocker.

Vid 27 årsålder hade Zelda fått för sig att hon skulle bli en ballerina och börjat gå i skola i Paris hos en känd kvinnlig cirkusartist. Men den hårda och krävande utbildningen tog knäcken på Zelda. Hon började utveckla anorexi och fick även neurotiska problem. Samtidigt avslöjade Zelda sin bisexualitet och att hon hade haft romanser med andra kvinnor, vilket var ett hårt slag för Scott.

Den största krisen i makarnas förhållande kom emellertid när Zelda skrev en självbiografisk roman med titeln Save Me the Last Waltz. Scott, som höll på ett med ett liknande projekt (vad som sedermera skulle bli Tender Is the Night), blev rosenrasande när han fick reda på saken. Han ansåg att hans egen fru snyltade på hans territorium. F. Scott tillät ingen konkurrens inom det egna äktenskapet och han gjorde allt för att stoppa boken. Hon begärde skilsmässa, men han vägrade att gå med på det.

Zeldas psykiska hälsa försämrades och hon hamnade åter hos psykiatrin. Där skulle hon bli kvar i resten av sitt liv. Det exklusiva, glittrande jetsetlivet var nu ljusår borta. Istället satt hon fast innanför institutionens kala murar. För en kreativ, frigjord och upplyst kvinna som Zelda Fitzgerald var det här en katastrof. I ett brev skrev hon:

”Enforced inactivity maddens me beyond endurance.” Zelda dog 1948 på mentalsjukhuset. Då var Scott redan död sedan nästan ett decennium tidigare, svårt alkoholiserad.     

Den 12 november 1990 släppte Pet Shop Boys ”Being Boring”, den andra singeln från albumet Behavior. På många sätt är låten en fortsättning till sången ”Your Funny Uncle” där Neil Tennant beskriver begravningen av en av hans närmaste vänner som dog i aids. ”Being Boring” är både en hyllning till Zelda och en självbiografisk skildring av Tennant, hans vän och deras liv tillsammans. 

1972 hade Neils vän arrangerat en stor fest i Newcastle. Festen var döpt till ”The Great Urban Dionysia” och alla skulle vara klädda i vitt. På festinbjudan fanns ett citat av Zelda Fitzgerald från 1922: ”She covered her face with powder and paint because she didn't need it and she refused to be bored chiefly because she wasn't boring. She was conscious that the things she did were the things she had always wanted to do.”

”Being Boring” är uppdelad i tre verser. I första versen presenteras lyssnaren för Zelda Fitzgerald vid tidpunkten då hon skriver sitt berömda citat.

I vers nummer två kastar Neil Tennant lyssnaren in i det hedonistiska 70-talet. Vid den här tidpunkten flyttar Neil in till London för att söka lycka och kändisskap. Tillvaron är en fest. 

Den tredje och sista versen skildrar 90-talet. Baksmällan efter det glada 70-talet blir alltmer tydlig. Hedonismen har förbytts mot bromsmediciner. Neil Tennant har uppnått sina drömmars mål medan hans vän dött av aids.

”Being Boring” nådde som bäst en 20:e plats på Englandslistan. Paradoxalt nog gick det bättre för videon. Den är gjord av den kände fotografen Bruce Weber och inspelad under en dag, i ett hus på Long Island. Konceptet var en lång rad vackra (och lättklädda) fotomodeller, en häst och en schimpans på rullskridskor. Tittar man noga kan man se Eagle-Eye Cherry skymta förbi bland festdeltagarna.

Videon visade lite för mycket naken hud för amerikanernas smak och bannlystes omedelbart av amerikanska MTV. Även vissa brittiska tevestationer förbjöd den. Trots detta vann videon Music Week’s pris för årets bästa video.

Helt i Zeldas anda.