Låten och inspirationen

Det här är inte en blogg om rock. Det är en blogg om inspirationskällorna bakom. Människor, händelser och platser som skapat musikhistoria.

Funk och politik är inga bra sängkamrater

Publicerad 2021-05-02 15:58:00 i Allmänt,

Funky President (People it’s bad)

James Brown I 1974

Stock market going up, jobs going down
There ain't no funky job to be found

Otaliga artister har lockats av politikens förföriska värld. Maktens korridorer, med sin sällsamma glans och strama manér, kan många gånger vara frestande. Men att ge sig in i politiken kan vara lurigt – för att inte säga förrädiskt. Det fick James Brown erfara.

På natten den 4 april 1968 sköts Martin Luther King ihjäl. King befann sig i Memphis för att stödja en lokal strejk bland renhållningsarbetarna. Han stod i loftgången utanför sitt rum på The Lorraine Motel när mördaren fick honom på kornet. Hans död borde egentligen inte kommit som någon överraskning. Hans sista tid i livet hade kantats av dödshot. Med Martin Luther King dog även hans vision. En dröm om ett fritt och rättvist Amerika. Jämlikt oavsett vilken etnicitet eller kön man tillhörde.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Bara några månader tidigare hade stora delar Detroit stått i brand och 43 människor hade dödats i våldsamma oroligheter. Nu upprepades det på nytt. Inom loppet av några dagar utbröt upplopp ut i inte mindre än 150 amerikanska städer.

Det svarta Amerika var i chock och det märktes inte minst på musiken. I varenda radioapparat i USA kunde man höra smärtan. Och inget var sig likt. Marvin Gaye skippade sina smäktande kärleksballader för angelägna samhällsupprop som ”Whats’s going on” och ”What’s happening brother”, The Temptations som varit en lättviktig soulgrupp släppte ”Ball of Confusion”, Stevie Wonder lämnade helt låtar som ”My Cherie Amour” bakom sig och bad nu istället ”Heaven help us all”. Sly and the Family Stone insisterade: ”Don’t call me nigger, Whitey, Don’t call me Whitey, nigger”, Aretha Franklin krävde ”Respect” och släppte helt ”Chain of Fools”. Och James Brown gick från ”Papa’s got a Brand New Bag” till ”Say It Loud, I’m Black and I’m Proud”.

The Father of funk, the Godfather of soul, Mr Dynamite, Mr Please, please, please, Soul Brother number one och framförallt; the hardest working man in show business hade alltså … vaknat. Vid den här tidpunkten var James Brown tillsammans med Mohammed Ali USA:s mest populära svarta person. ”Say it loud, I’m black and I’m proud” var ett uppenbart politiskt statement.

Fram tills nu hade James Brown, trots ivrigt uppvaktad av organisationer som till exempel de svarta pantrarna, hållit de radikala svarta politiska organisationerna på armlängds avstånd. Men mordet på Martin Luther King hade berört honom mer än något annat. James Brown var uppriktigt skakad av dådet.

”When a great man is killed for no reason and he happens to be your friend,” som han berättade i sin självbiografi: ”you feel the loss twice over. In Martin's case, it was all one feeling, because with him it was like the nation had lost its greatest friend. That's what Martin was - America's best friend. And a lot of Americans didn't even realise it ... Like a lot of people, I knew [the assassination] was going to bring a great deal of violence, burning and death, and I know everybody would lose by it. I don't want it to happen, and I knew Martin wouldn't want it to happen.”

Men till att börja med släppte han två singlar med konservativa övertoner; ”Licking stick” – en märklig låt om kroppsstraff, för att följa upp den med ”America is my Home” en låt där han dissar fredsrörelsen och hyllar konsumismen. Innan ”Say It loud, I’m Black and I’m Proud” drastiskt ändrade allt. Den sågs som radikal svart hymn.

Låten blev genast en superhit och räknas fortfarande som en av James Browns främsta. Men någonstans kände sig inte James Brown bekväm med ”Say it Loud”. Han hade inte räknat med att låten skulle uppfattas som militant och radikal trots fraser som: ”better dying on your feet, instead of living on your knees”. James Brown såg den mer som en barnsång, därav barnkören (nu är det ett ödets ironi att de flesta av barnen som var med under inspelningen var vita och asiatiska. Endast ett barn var svart) och han droppade den ganska snart från sin liverepertoar.

James Brown var en self made man. För James Brown innebar Black Power att äga radiostationer, en restaurangkedja och en Rolls-Royce samt ha egna anställda. Helt enkelt att tjäna pengar. Brown var inte intresserad av att demonstrera eller delta i upplopp. Det var inte bra för affärerna. Eller som han själv uttryckte det vid tidpunkten: “I’m attempting to spread black power through ownership.”

Kanske förklaringen låg i hans uppväxt. James Brown föddes in i den här världen i ett litet ruckel av korrugerad plåt i den lilla byn Barnwell i South Carolina. Hälften svart, hälften cherokee växte han upp i ett samhälle som var djupt präglat av rasism och segregation. Hans mamma övergav familjen när han var fyra. Som barn livnärde han familjen med att plocka bomull, hugga sockerrör och putsa skor. När han var tio flyttade han till sin faster som drev en bordell och spelhåla i huset där de bodde. Han fick regelbundet stryk av både sin pappa och andra. Vid elva års ålder var han redan involverad i kriminalitet; han snattade, stal navkapslar och bilbatterier för att kunna köpa mat och kläder.

Det slutade som det alltid brukar sluta i sådana här sammanhang – bakom galler. Vid 15 års ålder åkte han dit för en bilstöld. Domen blev fängelse i mellan åtta till 16 år i en av Georgias ungdomsvårdsanstalter. Under de här vilda åren uppvisade JB ett enormt sinne för musik. Han lärde sig på egen hand att spela piano, bas, gitarr, saxofon och trummor*. I fängelset skulle hans talanger blomstra; han bildade en gospelkvartett och mötte sin blivande manager. Här började hans långa väg mot toppen.

Någonstans på vägen började han intressera sig för politiken. Maktens korridorer hade länge lockat Soul Brother nr One. Som ett komplement till musiken och affärsverksamheten. Det hade börjat redan 1967 när allt fler upplopp flammade upp i de svarta områdena i de amerikanska storstäderna. Makthavarna i Washington var skärrade. De såg med oro på vad som hände. Men de kopplade inte upploppen till den ändlösa segregation, djupa fattigdom och flagranta rasism som många av de svarta i USA upplevde. De såg det snarare som en pedagogisk fråga. Om fler svarta valde att utbilda sig skulle det bli färre upplopp, resonerade man.

Lyndon Johnson gav därför vicepresident Hubert Humphrey i uppdrag att sjösätta en kampanj: ”Stay in School” för att ändra utvecklingen. Det var i det här läget som James Brown dök upp från ingenstans. James Brown hade några månader tidigare spelat in en låt ”Don’t be a droput”, hans första socialt medvetna låt, som tar upp samma frågeställning. Nu erbjöd han den till kampanjen.

För Vita huset var naturligtvis det här som en skänk från ovan. En av USA:s populäraste artister och dessutom afroamerikan, erbjöd sin hjälp. James Brown gav kampanjen tyngd och legitimitet. Han togs emot med öppna armar. LBJ och Hubert Humhprey träffade honom på en mottagning i Vita Huset. I januari 1967 satte man i gång med kampanjen.

Låten distribuerade till varenda radiostation i USA tillsammans med kampanjknappar och informationsbroschyrer. Förvånande svarta kunde dag som natt höra ”Don’t be a dropout” med sin informativa refräng:

One more time
What do you say?
Without an education
You might as well be dead

USA:s svarta radikala fattade ingenting. James Brown? Hubert Humphrey? The Hardest Working Man in Show Business hade alltså gått från ”Burn, baby, burn” till ”Learn, baby, Learn”? Det sågs inte med blida ögon att han frotterade sig bland politikerna i Washington. Han fick snabbt smeknamnet sold brother nr 1. Det svarta ansåg att hans politiska ställningstaganden var nyckfulla för att inte säga virriga.

Men James Brown hade bara börjat. Bara några dagar senare lämnade han USA för nästa extraordinära äventyr. Denna gång till Vietnam av alla platser. James Brown åkte till det krigshärjade landet för att underhålla de amerikanska trupperna.  

Brown, av regeringen utsett till honorär överstelöjtnant, visades upp i uniform. Men till skillnad från många av de andra artisterna, som till exempel Bob Hope, som vistades i Bangkok och bara flög in till Vietnam och direkt tillbaka, bodde verkligen James Brown i Saigon tillsammans med sitt för tillfället slimmade band.

Bara några timmar innan de anlände till Saigon hade en bomb detonerat på gatan där de bodde och dödat 17 personer. Men det bekymrade inte Mr Dynamite. James Brown och bandet turnerade sedan runt i ett militärflygplan på olika amerikanska militärbaser i landet och gav soldaterna funk. ”harder than any tour I'd ever done”, som Brown senare skulle berätta i sin självbiografi: ”The reaction from the troops, though, was 'incredible ... they found out I wasn't no Oreo cookie' - that is, black on the outside, white in the middle.”

Men de svarta pantrarna gnisslade tänder av vämjelse. Här var alltså en artist som inte bara gav sitt stöd till regeringen utan också till ett orättfärdigt krig som kostat tusentals amerikanska svarta livet. Men publiken älskade honom fortfarande. Tre dagar efter att han återvänt till USA spelade James Brown, fredsrörelsens Judas, inför 48 000 åskådare, på ett fullsatt Yankee Stadion i New York. Och ytterligare någon dag senare gick han in i studion och spelade in ”Say It Loud, I’m Black and I’m Proud”. Det är showbusiness!

Medan större delen av artisteliten stödde Bobby Kennedy i primärvalen kampanjade James Brown för Hubert Humphrey. Bland annat uppträdde James Brown på ett kampanjmöte för Humphrey i Los Angeles. Inför en jublande publik fick han vicepresidenten att dansa med. ”You can do the boogaloo, man” uppmanande han Humphrey medan vicepresidenten gjorde några stela danssteg och en halvdan piruett. Några veckor senare sköts Bobby Kennedy ihjäl på Ambassador Hotel. Nu var Hubert Humphrey demokraternas kandidat i presidentvalet.

Men Hubert Humphrey var egentligen inte James Browns favorit. Istället var det en annan man han beundrade; Richard Nixon. Precis som han själv en self made man. En person som tagit sig upp från enkla förhållande till att bli en av världens mäktigaste män. Och när Nixon vann presidentvalet i slutet av 1968 bytte James Brown snabbt sida.

Kulmen nåddes i januari 1969 när James Brown uppträdde på Nixons installationsceremoni vid Vita Huset. Dessutom ett av de sällsynta tillfällen han spelade ”Say it Loud”. Men hans engagemang för Nixon föll inte ut väl med hans svarta fans. James Browns popularitet föll som en sten. Överallt kunde man se banderoller eller knappmärken där det stod: ”James Brown, Nixons clown”. Från att ha gått från utsålda konserter och vara en av USA:s rikaste artister föll biljettförsäljningen drastisk och i början av 70-talet hade Soul brother nr One istället skulder på över fem miljoner dollar. Hans politiska ställningstagande hade kostat honom dyrt.

När han stod på botten av sin karriär släppte han 1974 albumet Reality. Ska man vara ärlig, och det ska man ju, är Reality skräp. En riktigt usel platta. Men på albumet finns en liten ädelsten; ”Funky President” en av James Browns mest underskattade låtar. Men vad handlade den om egentligen? Vilken president var det han hyllade?

Vid det här laget hade Richard Nixon tvingats att avgå på grund av Watergateskandalen. Istället var det Gerald Ford som tagit över presidentskapet. Fansen och allmänheten fattade ingenting? Nu gick skam på torra land; hyllade James Brown Gerald Ford?

Den torra politikern som troligtvis är den mest ”ofunkiga” president USA har haft. Mannen som Lyndon B Johnson karaktäriserade som: ”He has trouble chewing gum and walking at the same time”. Och som hade en vana att snubbla på sina egna ben vart han än kom, i synnerhet ner för flygplanstrappor. Gerald Ford?

Men ”Funky president” var ingen hyllning. Efter decennier av ekonomisk tillväxt låg nu nationens finanser i spillror. Hela världen plågades av oljekris och vikande konjunktur. Det gällde även James Browns privatekonomi. Kanske James Brown hade insett att han hade satsat på fel häst. Att med Watergate i gott minne, insett att han gjort ett misstag. Trött på korrupta politiker skrev han nu en av sina bästa låtar. I självbiografin, The Godfather of Soul från 1986 skriven med Bruce Tucker förklarar han sig:

I released another message song around this time, too: "Funky President (People It's Bad)." It was about President Ford, who had taken over from Mr. Nixon in August. Every time he made a speech, it gave people the blues. He was a nice man, but he talked a lot and didn't say anything. He was there as a caretaker after Watergate, and I think he did that. He was a good man, but I never looked at him as a president.

Vid samma tid släppte James Browns kompband The JB: ”You can have watergate, just gimme some bucks and I’ll be straight”. En titel som talar för sig själv, där James Brown ylar i refrängen: ”I need some money!”.

Man kan säga vad man vill om James Browns politiska åsikter och ställningstagande. ”Funky President” är i alla fall en bra låt och en av jordens mest samplade**. James Brown var en fantastisk musiker, en stor kompositör och en sann amerikan, men politik kanske inte var hans grej. ”Funky President” är i vilket fall en av de mest dansvänliga låtar han spelat in. Om det nu var Gerald Ford som inspirerade den, kan man räkna det som en av de bästa saker Ford och hans regering åstadkom.

Kanske kan James Browns politiska ideologi bäst sammanfattas med hans självbiografiska singel från 1969 ”I want nobody to give me nothing (Open up the door, I’ll get it myself). Det enkla budskapet i den här låten är mer radikal, bitande och relevant än något både de svarta pantrarna och medborgarrättsrörelsen kunde komma på.

"You know, in Augusta, Georgia I used to shine shoes on the steps of a radio station … I think we started at three cents, then we went to five and six. Never did get to a dime. But today, I own that radio station. You know what that is? That’s Black Power… It’s in knowing what you’re talking about, being ready.
Efter Martin Luther King hade mördats uttalade sig James Brown för medierna.
 

*Många gånger har JB anklagats för att bara vara en bandledare omgiven av skickliga musiker, men faktum är att James Brown var genommusikalisk.

**”Funky President” är en av de mest samplade låtarna inom hip hopen. Bland de artister som samplat den kan nämnas: Eric B. & Rakim, N.W.A., Salt-N-Pepa, Public Enemy, Heavy D & the Boyz, Ice Cube, LL Cool J, Run-DMC, Gang Starr, 2Pac, Lord Finesse, DJ Jazzy Jeff & the Fresh Prince, Beastie Boys, KRS-One, Naughty by Nature, Tribe Called Quest, Usher, Black Eyed Peas, Kanye West, Rick Ross, Pusha T, Childish Gambino, DJ Shadow, De La Soul, Logic, Run the Jewels och oräkneliga andra.

 

Lyssna på låten här:

 

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Daniel K

Mitt namn är Daniel K och jag är en rocker. Välkommen till min blogg. På den här bloggen kommer jag varje söndag publicera en ny miniessä om inspirationskällorna inom populärkulturen. Vare sig ni gillar dem eller inte, får ni gärna skriva en kommentar. Jag hoppas ni får en givande läsning!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela