Låten och inspirationen

The Night They Drove Old Dixie Down

The Band I 1969

In the winter of '65
We were hungry, just barely alive

I början av 1865 fick General George Stoneman, en av nordstaternas främsta officerare utbildad på West Point, i uppdrag att leda en serie räder bakom fiendens linjer. Tillsammans med små förband skulle han bege sig in de konfedererades hjärtland. Det här var inte det första jobbet av det här slaget för Stoneman. Målet var inte att attackera fienden direkt utan bara att förstöra sydstaternas infrastruktur och destabilisera deras försörjningslinjer. Men även ställa till elände för civilbefolkningen i rent avskräckande syfte. Vid det här laget var sydstaterna i en brygga. Framgångarna i början av kriget hade förbytts mot motgångar och de pressades tillbaka av nordstaterna.

Lite förenklat kan man säga att det amerikanska inbördeskriget startade på grund av slaveriet. I norra USA var det förbjudet medan syd byggde stora delar av sin ekonomi på det. I längden var det här naturligtvis ohållbart och när väl inbördeskriget satte igång 1861 skulle det bli en av de blodigaste konflikter världen skådat.

Stonemans räder körde igång i Knoxville, Tennessee. Därefter flyttade de sig till North Carolina och sedan Virginia. Förbanden var effektiva och lyckades med att förstöra inte mindre ön 100 mil av infrastruktur över hela Dixie. Däribland en liten ort i Virginia vid namn Danville.

Danville var bara en liten stad i den prunkande amerikanska södern. Knappast någon av de mest betydande. Mellan Danville och Richmond gick en liten smalspårig järnvägslinje. En viktig del i Stonemans uppdrag var att förstöra järnvägarna som sydstatarna använde att försörja sina trupper. Med det här målet framför ögonen förstörde man nära 250 kilometer räls i Virginia och Tennessee, däribland Danvillelinjen.

Virgil Kane is the name
And I served on the Danville train
'Till Stoneman's cavalry came
And tore up the tracks again

Virgil Kane är nog påhittad med resten av händelserna i ”The Night They Drove old Dixie Down” har verklighetsbakgrund. Låten är skriven av The Bands gitarrist Robbie Robertson. Gruppen startade sin karriär som kompband till rootsrockaren Ronnie Hawkins. De kallade sig The Hawks. Under de första åren av bandets karriär var det på ändlösa turnéer runt om i USA där de uppträdde på billiga syltor och barer. En stor del av tiden kuskade de runt i den amerikanska södern. Här fick bandet höra en massa historier om kriget av lokalbefolkningen.

Det var under den här perioden som Robbie Robertson, själv 50 procent kanadensisk jude och 50 procent mohawkindian, började intressera sig för det amerikanska inbördeskriget och dess konsekvenser. Eller som han själv berättade i en intervju: ”When I first went down south I remember a quite common expression would be ”Well don’t worry, the South’s gonna rise again”. At one point when I heard it I thought it was kind of a funny statement and then I heard it another time and I was really touched by it. I thought, ”God, because I keep hearing this, there’s a pain here”, In Americana land, it’s kind of a beautiful sadness.”

Många av historierna handlade om sydstaternas mytomspunne general Robert E. Lee*. General Robert E. Lee ansågs som den tidens kanske skickligaste officer. Han var själv en uttalad motståndare till slaveriet och en motståndare till en delning av unionen. Men när hans hemstat Virginia anslöt sig till unionen tvingades han, precis som tusentals andra amerikaner, att välja sida. För blod är ju ändå tjockare än vatten?

Det amerikanska inbördeskriget anses i många bemärkelser vara det första moderna kriget. Dels för att nya vapen kom till användning som till exempel torpeder, minor och bepansrade krigsbåtar. Men framförallt för att de bägge krigförande makterna i hög grad inriktade sig på att förstöra motståndarnas civila infrastruktur. Fabriker och järnvägar sprängdes bort. Gårdar och åkrar skövlades och brändes. Egendom stals eller förstördes. Kvar för civilbefolkningen fanns bara svälten. Tusentals civila, framförallt i Sydstaterna, blev hemlösa och ett stort antal dukade under av hunger och undernäring.

Robbie Robertson hade länge hade haft en melodi i huvudet som han inte hade kunnat sätta någon text till. Men han ville skriva en låt om det amerikanska inbördeskriget. Robertson berättade om sin idé för bandets trummis, Levon Helm. Helm var den enda amerikanen i bandet. Han var född och uppvuxen i Arkansas i den amerikanska söderns hjärtland. Han kunde historierna om kriget utantill och kom att inspirera sin kollega. Robbie Robertson minns tillkomsten av sången:

“There was a chord progression and a melody rumbling through my head, but I did not know yet what the song was about. I played it on the piano one day for Levon. He liked the way it stopped and started, free of tempo. I flashed back to when he first took me to meet his parents in Marvell, Arkansas, and his daddy said ‘Don’t worry, Robin – the South is going to rise again.’ I told Levon I wanted to write lyrics about the Civil War from a southern family’s point of view. ‘Don’t mention Abraham Lincoln in the lyrics’ was his only advice, ‘That won’t go down too well.’ I asked him to drive me to the Woodstock library so I could do a little research on the Confederacy. They didn’t teach that stuff in Canadian Schools. When I conjured up the story about Virgil Caine and his kin against this historical backdrop, the song came to life for me. Though I did stop and wonder, can I get away with this? You call this rock ‘n’ roll? Maybe!”

I sin självbiografi This Wheels on Fire från 1993 nämner även Levon Helm tillkomsten av låten:

"Robbie and I worked on 'The Night They Drove Old Dixie Down' up in Woodstock. I remember taking him to the library so he could research the history and geography of the era and make General Robert E. Lee come out with all due respect."

Robbie Robertson arbetade i över sex månader med ”The Night They Drove Old Dixie Down”. Det här var före internets tid så The Bandgitarristen fick tillbringa åtskilliga timmar på biblioteket för att läsa in sig på de olika händelserna och skeendena i kriget. Vid den här tiden bodde bandet i ett litet rosa hus ute på landet i Woodstock. Någon kilometer därifrån bodde Bob Dylan och hans familj.  ”The Night They Drove old Dixie down” berättar om lokföraren Virgil Kane som ser både sitt jobb och försörjning försvinna när Stoneman förstör järnvägen. Den skildrar familjens vedermödor under vintern när svälten smyger sig på.

Låten är speciell på så sätt att den berättar om kriget ur förlorarnas perspektiv. Men låten kan knappast ses som ett politiskt statement. Snarare sympatisera den med alla dessa vanliga människor som i ett krig förlorar allt. För i krig är det alltid civilbefolkningen som är förlorarna. Alltid. Här finns inga hjältar med blanka svärd och skinande uniformer. Bara svält, köld och nöd.

”The Night They Drove old Dixie down” är en av de mest ikoniska amerikanska rocksångerna som någonsin spelas in.  Besöker du en vanlig amerikansk bar eller sätter på bilradion om du är ute och kör i USA kan du vara säker på att höra den. Låten kom med på The Bands självbetitlade andra album och är, tillsammans med ”The Weight” en av deras största hits. Några år senare gjorde Joan Baez en cover av låten och även den blev en succé. Singeln hamnade som nummer tre på den amerikanska billboardlistan och blev Joan Baez största listframgång.

Några månader efter Stonemans räder stod det avgörande slaget mellan nord och syd vid Appomattox. Slaget slutade med ett förödmjukande nederlag för sydstaterna. General Robert E. Lee tvingades kapitulera. Konfederationen var till en ända.

Men kriget slutade inte vid Appomattox. För miljoner invånare i sydstaterna pågår det fortfarande vilket förklarar många av de spänningar och den samhällsutveckling som präglar det amerikanska samhället. För bitterheten efter det förödande nederlaget lever kvar än idag.

Lyssna på låten här: